De flesta jag känner inom akademin jobbar med sitt stora intresse. Det de vill göra om dagarna är att forska och undervisa, skriva och läsa. Om de fick 100 miljoner på kontot imorgon skulle en del säkert göra vissa saker annorlunda. Men jag tror få skulle vända akademin ryggen och lägga sig i en solstol. ”Det är en livsstil” som Kristian Gerner, pensionär sedan tio år tillbaka, brukar säga när han dyker upp på ett seminarium eller en filosoficirkel.
Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att många akademiker har svårt för att sätta upp gränser mellan arbete och liv. De sitter ju ihop. Inte sällan också socialt. Och tankarna byter inte med självklarhet riktning bara för att dörren till kontoret stängs. Ibland kommer de bästa idéerna på en joggingtur eller i duschen.
Men en konsekvens av allt detta är att många akademiker jobbar mest hela tiden. Dygnets vakna timmar håller man koll på sin mail. Vardagar, kvällar och helger flyter ihop. Semester blir en synonym för ostörd skriv- och forskningstid. I längden brukar den här typen av gränslöshet straffa sig.
Själv har jag de senaste veckorna haft svårt att koppla bort jobbet. Tankarna har snurrat, men inte alltid speciellt konkret. Succesivt har jag också brutit mot de gränser jag valt att leva mitt liv efter. Allt fler kvällar har ägnats åt läsning av jobbgrejer. På helgerna har jag inte lyckats hejda mig själv från att kolla mailen. Visst, ibland ligger det något stort och halvakut där. Men vad hjälper det mig att veta om det en lördag förmiddag? Jag kan ändå inte hantera det så länge barnen är vakna. Och vetskapen gör mig knappast till en bättre förälder...
Självklart finns det anledningar till att det blivit så här. Maj är en frustrerande månad för alla som vill jobba åtta timmar om dagen fyra-fem dagar i veckan. Därtill har det för min del varit en del konferenser och resor. Sådana tar, i alla fall för mig, ut sin rätt. Jag klarar av att vara social tre dagar i sträck. Men därefter behöver jag vila. Och det har min planering inte riktigt gett mig utrymme till att göra.
Vad som händer mig när saker hopar sig är att jag blir sämre på att prioritera. Istället för att hoppa av saker hoppar jag på nya. Jag går på ett extra seminarium. Jag tackar ja till att göra något som någon annan hade kunnat göra. Jag lägger mindre tid på att planera mina dagar och veckor. Ni känner säkert igen spiralen. Den är lätt att hamna i, men svår att bryta.
Vad jag tar med mig till nästa maj är att jag verkligen ska komma ihåg detta: månaden har inte så många arbetsdagar som det ser ut som. Därför är det viktigt att göra hårda prioriteringar och en luftig plan där det finns tid för återhämtning. Detta bör inte göras i maj. Det bör göras tidigare. Vid en tidpunkt då energinivåerna är högre.
Vad jag också tar med mig in i sommaren är en stark motivation att jobb-detoxa. Det är en teknik jag med viss framgång använt mig av de senaste åren. Den går ut på att jag under semesterns tre-fyra första veckor inte får läsa något jobbrelaterat eller kolla jobbmailen. De somrar jag kör riktigt hardcore brukar jag kombinera detta med en digital detox. Det vill säga några veckor utan internet. Något enstaka år har jag i övermod också försökt att sluta med kaffe. Det gick sådär.
Men hur vet man då att en detox fungerat? Mitt eget riktmärke är att jag börjar ha långtråkigt. Det är en känsla som, åtminstone för mig, inte har hört vuxenlivet till. Jag har i perioder varit trött, sliten, stressad och ledsen – men jag har väldigt sällan haft det tråkigt. Efter några veckors strikt detox brukar dock känslan faktiskt krypa sig på. Inte i några stora doser, men ändå. Det är ett kvitto på att återhämtningen börjat på allvar.
----------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022 (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar