Konsten att få det tråkiga gjort

 

Alla arbetsuppgifter är inte roliga. Vissa är rentav plågsamma. Men om det är något som jag lärt mig i yrkes- och vuxenlivet så är det att om någonting måste göras så är det lika bra att bara göra det direkt. Inget blir bättre av att skjuta reseräkningar, lokalbokningar eller svarsbrev till reviewers på framtiden. Det är bättre att bara avsätta tid. Ställa timern på 40 minuter och börja arbeta. Ofta går det hela snabbare än man tror.

Kanske är detta också vad professionalitet ytterst handlar om. Att göra det man ska trots att det tar emot. För mig går det sällan en dag – och definitivt aldrig någon hel vecka – utan att jag övervinner olika former av inre motstånd. När detta är väldigt starkt, eller mina energinivåer är låga, så händer det såklart att jag misslyckas. Det måste man få göra. För kunskapsarbete kan inte alltid göras på beställning. Ibland är det mest effektiva man kan göra att stänga ned datorn, gå hem och göra något annat.

Men samtidigt är det viktigt att kunna få saker gjorda även när allt inte känns toppen. Vad du får gjort på dina dåliga dagar spelar roll i längden. Blev det bara en halv sida text som du dessutom känner dig missnöjd med? Ptja, imorgon kanske du ser den i ett annat ljus. Och ibland måste man få skriva in sig i en återvändsgränd för att få svart på vitt att en viss väg faktiskt är oframkomlig.

På det här området – alltså tråkgöra – har jag också en del akademiska förebilder. Personer som jag arbetat nära och kunnat observera i realtid. Det är personer som är skickliga på att inte beklaga sig. Särskilt över sådant som de ändå inte kan göra någonting åt. Och har de tagit på sig att säg redigera en antologi. Ja, då driver de projektet i land. Steg för steg, dag för dag, mejl för mejl, korrvända efter korrvända. 

En av de personer jag lärt mig mycket av här är Henrik Rosengren. Vi arbetade under några år tillsammans med tidskriften Scandia, han som redaktör och jag som redaktionssekreterare. Detta innebar fortlöpande möten om inkomna texter. Tillsammans pratade vi ihop oss om huruvida manusen var bra nog för att skickas ut på peer review eller inte, liksom om huruvida olika reviderade manus var bra nog för att publiceras eller inte. Det hände att även välmeriterade skribenters alster var undermåliga. Vad göra och hur säga?

Själv hade jag inga problem med att argumentera för mina ståndpunkter i sakfrågorna. Ett publiceringsbeslut måste tas och för det mesta var vi i redaktionen eniga. Men steget från att bestämma sig för att refusera till att meddela skribenten vårt beslut var för mig förenat med stort obehag. Jag hade under en period vikarierat som redaktör och då haft en del mejlutbyten med skribenter som varit mindre trevliga. Det gjorde att jag drog mig för att skriva och trycka på send. Samtidigt ingick det hela i uppdraget. Förr eller senare måste det göras. Och trots allt var det alltid en lättnad när jag till slut gjorde det jag visste att jag behövde göra.

Henrik var mer luttrad och pragmatisk. Direkt efter att vi hade haft våra redaktionsmöten så gick han in på kontoret och skrev sina mejl. Han lade ingen tid på att oroa sig eller våndas. Han bara gjorde det han var tvungen att göra. Huruvida arbetsuppgiften var rolig eller inte var ovidkommande. Han gjorde, glömde och gick vidare.

Denna förmåga tror jag var en av många nycklar till att han något senare klarade av att verka – och trivas! –  i rollen som prefekt på Historiska institutionen under två mandatperioder (sex år). Prefektuppdraget är som bekant inte bara roligt. Ibland är det rentav plågsamt. Och då är det mycket värt om man kan minimera tiden och den mentala energin som det tråkiga och obehagliga tar. 

No fun behöver varken betyda no work eller no progress.

*

Vidare bloggläsning: "Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi" & "Vad kan man göra när det kör ihop sig"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Historikerna tar över

I dag anordnar Björn Lundberg och jag en workshop i Lund på temat ”Forskare som skriver om forskning i offentligheten”. Vi har bjudit in ett dussintal historiskt orienterade kollegor som på olika sätt redan ägnar sig åt detta. Tanken är att vi ska utbyta erfarenheter, diskutera med varandra och tänka tillsammans kring hur historisk forskning – i bred bemärkelse – kan ta större plats.

Trogna bloggläsare vet att det här är frågor som jag bryr mig mycket om. Jag har de senaste åren återkommande skrivit i ämnet, men också tillsammans med andra anordnat olika evenemang. För om det är något jag numera tror mig veta så är det att vägen till relevans i olika världar går genom att lära känna människor och odla relationer. 

Förr i världen fanns det många naturliga kontaktytor mellan offentlighet och akademi. Tidningar, tv-redaktioner och bokförlag befolkades av människor med ett förflutet i det gamla elituniversitets humanistiska institutioner. Det gjorde att avståndet var kort mellan professorer, redaktörer, förläggare och producenter. De kände ju varandra sedan tidigare. Eller kände någon som kände någon. I dag ser det inte riktigt ut så.

För egen del tror jag dock inte det krävs speciellt mycket för att vrida utvecklingen i en annan riktning. Åtminstone är det hypotesen som jag själv arbetar utifrån. Och ni som följer mig här har kunnat se prov på vad detta kan ge på individnivå. På några få år har jag gått från att vara så gott som okänd utanför historikersverige till att bli hyfsat synlig och ganska läst. Inom vissa ämnen är jag en person som journalister vänder sig till. Och får jag en idé om att skriva om något så är chansen stor att det kommer publiceras.

Frågan nu är om det här kan skalas upp. Kan man tänka sig att svenska historiker – eller varför inte svenska humanister – när 2020-talet är slut är betydligt mer synliga och betydelsefulla än i dag? Skulle det kunna vara vi som vann Augustpris, gjorde statliga utredningar och satte ton och tempo i det offentliga samtalet? Skulle det kunna vara våra utbildningar som studenterna flockades till? Skulle det kunna vara vår forskning som det talades om och refererades till kring borden och skärmarna där beslut fattas?

Ptja, varför inte? Mycket kan hända till 2030.

Samtidigt är det enbart här och nu som vi kan agera. Så vad är viktigt och görbart den närmaste tiden? Vilka handlingar behövs för att sätta stenar i rullning (och få de som redan rullar att rulla vidare och skapa kedjereaktioner)?

Själv lutar jag som ni förstår år att det viktigaste är att skapa, fördjupa och förtäta olika sociala nätverk. Detta såväl inom ämnen och över disciplingränser som mellan akademin och andra världar. Det är alltså här som den verkligt stora uppsidan med en workshop som dagens föreligger. Om den kan hjälpa till att grundlägga några nya vänskaper och samarbeten – ja då är det här en lyckad dag!

Därtill hoppas jag förstås att den ska ge nya insikter i skrivandets hantverk och möjligheter. Rimligen är jag och de andra deltagarna klokare ikväll än vi var igår. Och om ni tycker att det är lite väl många historiker som skriver om forskning i offentligheten 2024 så vet ni vilken lundensisk centrumbildning ni ska skylla på.

Först tar vi Manhattan, sen tar vi Berlin. 

*

Vidare bloggläsning på temat:

"Forskningskommunikation och kampen om kunskap"

"Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?"

"Hur blir man läst?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tillbaka till forskarskolan

För några veckor sedan var jag inbjuden att tala på Nationella forskarskolan i historiska studiers årliga karriärinternat. Vi var en ganska liten grupp, totalt ett tiotal personer, varav merparten doktorander. Några befann sig i mitten av sin forskarutbildning, andra närmade sig slutet. Samtliga hade många frågor och tankar kring livet efter disputation. 

Min ambition med passet var att vara konkret. Jag berättade i korthet min karriärhistoria och om hur jag i dag tänker kring att verka i akademin. Snabbversionen är att jag ser det som att en forskare är ett litet företag som drar in ordrar från forskningsfinansiärer, studierektorer och andra uppdragsgivare för att sedan leverera på dessa. Man är mer av en frilans än en anställd. Och det är ens eget ansvar att se om sitt eget hus. Bäst och roligast är dock att göra allt detta tillsammans med andra. Kort sagt att ha en relationsdriven karriär optimerad för att göra saker som är kul och lärorika.

Efter tio år eller så kan detta – med lite tur – leda till en fast tjänst som lektor vid ett större svenskt universitet. Alternativt kan man sikta mot ett mindre lärosäte eller mot ett angränsande mer undervisningstungt ämne. Eller kanske kombinera forskning med en administrativ tjänst. Siktar man mot stjärnorna gäller det att arbeta upp en internationell forskningsprofil med starka publiceringar och goda kontakter (detta helst redan som student). Då kan man bli nominerad till WAF eller Pro Futura eller ha turen att ett biträdande lektorat blir utlyst vid precis rätt tidpunkt. Men oavsett vad man gör så finns det inga garantier. Den som väljer att spela forskarspelet behöver kunna leva med karriärrisk.

Roligast på internatet var att få frågor från doktoranderna, däribland en från Ann-Sofie Olausson som ville veta hur mina arbetsdagar ser ut. Alltså mer exakt. Detta är, som ni vet, my kind of question. Så jag berättade helt enkelt om de senaste arbetsdagarna (som hade varit ovanligt splittrade och välfyllda). Jag försökte vara tydlig med att så som det ser ut nu för mig, så såg det verkligen inte ut mina första år efter disputation. Då satt jag i källaren och arbetade fokuserat med en sak i taget under flera veckor, ibland månader. Nu jonglerar jag varje vecka många och olikartade arbetsuppgifter.

Vad som gör detta möjligt är att jag – numera – kan ta det mesta på uppstuds. Så länge det rör sig om ett ämne jag behärskar så är jag trygg i att prata fritt. Jag litar på min egen förmåga att improvisera och vara social. För att skriva något vill jag dock helst ha ett par timmars fri och ostörd arbetstid. Då kan det – beroende på hur bra jag gjort mitt förarbete – bli en sida text eller två. Och jag litar på min egen process. Jag har upparbetade tekniker för att hantera oro och tvivel. Jag kör och jag gör. Jobbar 8–16 och tar regelbundna pauser. På kvällar och helger gör jag annat.

Den stora nyckeln för mig är att planera min tillvaro och göra klart saker. Vad gäller kreativa skrivprojekt så arbetar jag med ett i taget. På min dator finns inga högar av halvfärdiga artiklar, essäer och blogginlägg liggande. Det finns en stor hög med ”färdigt” och en stor hög med ”kommande projekt”. Men vad jag faktiskt arbetar med under en given arbetsdag är en text i taget. Och kommer någonting tillbaka från en redaktör – ja då pausar jag det kreativa arbetet och gör det efterfrågade redigeringsarbetet. Allt handlar om att hålla huvudet rent.

Detta är mycket enklare efter att man disputerat. För en avhandling är ett enormt projekt. Det sträcker sig över ovanligt lång tid och när man är doktorand har man ingen erfarenhet av hur ett flerårigt projekt faktiskt går till (varken hantverksmässigt eller mentalt). Efter disputation kan man skala ned, skriva en artikel eller ett bokkapitel i taget. Efter några år kan man sedan skriva ihop det hela till en bok. Detta arbetssätt är betydligt mindre kognitivt och känslomässigt krävande än att skriva en avhandling.

Min erfarenhet är alltså att arbetet blir enklare. Och roligare. Det är efter disputation det akademiska livet börjar!

Ja, som ni märker fanns det mycket att prata om. Och i ett återblickande blogginlägg som detta kan endast en bråkdel tas upp. The conversation continues!

*

Tips på vidare bloggläsning: 

"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand" 

"Att lämna akademin"

"Vad du gör och vad du får betalt för"

"Finish on Time"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

En ovanlig tisdag!

 

De flesta tisdagar i mitt liv är tämligen ordinära. Jag vaknar, lämnar barn och cyklar till kontoret. Får till ett skrivpass, kanske två. Rensar mejlen och lunchar med kollegor. Håller koll på hur det går för veckans blogginlägg. När klockan närmar sig fyra cyklar jag hem igen. Plockar med mig ett barn och lagar mat.

Men i dag är ingen vanlig tisdag. Jag sitter på tåget på väg upp till Stockholm för att medverka på ”Barnhjärnans dag” som anordnas av Hjärnfonden. Exakt vad jag har gett mig in på vet jag inte riktigt. Det här är inte den typ av scen som vi historiker brukar hamna på. Men så ska jag inte heller prata om vad jag jobbar med utan om hur det är att vara pappa till ett barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning.

Detta ämne är dock sammankopplat med historieriet (och bloggandet!). För hade det inte varit så att jag under de senaste åren stått med en tå eller två i den skriftliga offentligheten hade jag knappast hamnat på Hjärnfondens radar. Hade jag inte haft kontakter på SvD:s kulturredaktion hade jag inte fått för mig att pitcha idén för vad som skulle bli ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen”.

Men som trogna bloggläsare kunnat bevittna i realtid under de fem år som den här bloggen har funnits så tenderar en sak att leda till en annan sak. Texter, relationer, människor och möjligheter är intimt sammankopplade med varandra. Så fungerar världen nu och så har den fungerat länge.

Här finner vi också ett av de allra tyngsta inomvetenskapliga argumenten för varför forskare ska ägna sig åt att skriva för fler än kollegorna. Ty oväntade saker kan hända när skriv- och forskningsprocesser öppnas upp. Man kan få idéer, information, frågor och kontakter som är oerhört värdefulla. Ja, som kan styra forskningen i riktningar som ingen inom universitetsvärldens väggar visste fanns.  

Men om vi vänder på det? Vad ska offentligheten och samhället med utåtriktade historiker till? På vilka sätt ger vi värde? Det är frågor som kan ges många svar, varav många involverar ord som kunskap och källkritik. Själv tror jag dock att det vi framför allt kan bidra med är ett annat tempo. En annan tidsrytm.

För historiker lever i en mycket långsam värld. En som på många sätt är frånkopplad det dagliga nyhetsflödet och den här säsongens bokutgivning och kulturhändelser. Själv har jag i år t.ex. läst Lars-Erik Thunholms memoarer Flydda tider (2005), Fred Turners From Counterculture to Cyberculture (2006), Ylva Hasselbergs biografi över Eli Heckscher (2021) och Andrew Groves High Output Management (1983). Förmodligen är jag den enda människan i världen som har läst dessa fyra böcker från pärm till pärm.

Och häri ligger faktiskt en inte obetydlig del av mitt värde som skribent. Jag har en kombination av intressen, inspirationskällor och kunskaper som ingen annan har. Och jag har tid och möjlighet att fördjupa och vidareutveckla dessa. Detsamma gäller för många av mina forskarkollegor. Universitetsvärlden är helt enkelt en utmärkt grogrund för intellektuella häxblandningar.

Sådana kan förstås vara helt världsfrånvända. Men det behöver inte vara så. De kan lika gärna vara världstillvända. Och när så är fallet finns en stor potential att tillföra någonting unikt. För forskare som i många år drivits av sin nyfikenhet behöver inte kämpa för att hitta nya vinklar på tillvaron. De har oavsiktligt grävt sig en vallgrav och karvat ut en nisch. Detta kan endast ske om man lyckas vända samtiden ryggen. I akademiska sammanhang kan detta räcka väldigt långt.

För att bli relevant i större sociala världar är det dock otillräckligt. Där måste man också – åtminstone periodvis – kunna vända sig till nuet och förstå vad som upptar andra människors tankar. Men kan man bemästra båda tidsrytmerna så öppnar sig häftiga världar. Däri tror jag faktiskt att historievetenskapens framtid ligger.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Det bästa och snabbaste sättet att få veta något

 

Det bästa och snabbaste sättet att få reda på något är inte att googla. Och inte heller är det att fråga Chat GPT. Nej, den optimala genvägen till kunskap och information är att ta kontakt med en människa som verkligen vet något. Ett kort telefonsamtal eller en vindlande lunch kan spara dig månader, ibland år, av arbete.

Det svåra är att veta vem man ska vända sig till. För hur vet man vem som verkligen vet något? Ja, även här är sökmotorer trubbiga verktyg. I alla fall i jämförelse med människor som är ordentligt insocialiserade på ett fält. De som är det kan förvisso sällan ge dig ett riktigt bra svar på din specifika fråga. Men de kan skicka dig vidare till någon som kan. Kunskap om andras kompetens är en expertis i sin egen rätt.

Så hur förvärvar man då denna förmåga? Vad krävs för att veta vad andra vet? Ja, den rakaste vägen är att direkt interagera med människor. Vara öppen, nyfiken och lyssnande. Själva orienteringen kan göras på konferenser, workshops, seminarier och luncher. Eller via Twitter och mejlkonversationer. Men socialiseringsprocessen kräver också sin beskärda del av bok- och tidskriftsläsning. Allra bäst blir det om de olika aktiviteterna görs parallellt. För samtal utan läsning, eller läsning utan samtal blir lätt instängda verksamheter.

Och nota bene. Det är långt ifrån alltid så att den som vet mest om något har en akademisk examen eller tjänst. På vissa saker är universitetsmänniskor bäst, på väldigt mycket annat inte. Därför är det – hur högt du än klättrar i den högre utbildningspyramiden – essentiellt att umgås med människor som bottnar i andra världar. Annars kommer du få en mycket skev bild av hur världen ser ut och fungerar. För vissa frågor kommer du inte ha någon att vända dig till. Och en hel del frågor och kunskapsområden kommer aldrig att föresväva dig. Ekokammare finns överallt.

Så vad kan man göra för att inte fastna? Hur kultiveras bäst ett rörligt intellekt? Ptja, på den här punkten lever vi 2020-talsmänniskor möjligen i den bästa av världar. Aldrig tidigare har så mycket högkvalitativt content funnits tillgängligt för så många. Vill man lära sig om ett nytt ämne kan man, via podcasts och bloggar, få en crash-course av världens bästa. För ett par hundralappar kan man beställa böcker där idéer och kunskaper som tagit decennier att utveckla destillerats.

Svårigheten är förstås dock även här att skilja signalerna från bruset. Hur vet man vem som är värd att läsa och lyssna på? Går det att utveckla ett gott omdöme för ett fält som man själv är ny på? Ptja, jag tror ju det. Men även här är det förstås enklast om man kan fråga någon som vet bättre. Och då är vi tillbaka i detta med insocialisering på ett fält. Jag har ännu inte sett något som kan slå detta. It takes one to know one.

Så vill du bli riktigt bra på något? Försök då inte bli det på egen hand. Lär känna människor, lär dig att ta rygg och lär dig att rota runt i kaninhål. För vill du verkligen veta något så är detta det snabbaste och bästa sättet. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Vad är ett lyckat utfall för en akademisk text?

 

Går det att mäta hur lyckad en akademisk publikation är? Och i sådana fall hur? Ptja, på just det här området så tror jag faktiskt att det går. Åtminstone har jag själv under de senaste åren börjat bilda mig en allt starkare uppfattning i frågan om vilka metrics som spelar roll och vilka som inte gör det. Huruvida jag har rätt eller inte återstår att se. Ty det speciella med akademiska texter är att det tar många år – kanske bortåt ett decennium – innan deras vetenskapliga betydelse står klar.

Så vad är då ”key performance indicator” för akademiska texter? Jo, i linje med årets första blogginlägg (”Vad spelar roll på tio årssikt?”) så tror jag att akademiska texters genomslag bör bedömas utifrån vilka relationer som de skapar och utvecklar. De bästa texterna gör att du får nya vänner, kollegor och värdefulla kontakter. Ja, sett i detta perspektiv kan enskilda texter ge avkastning i decennier, kanske under hela ditt liv!

Viktigt här är att inte stirra sig blind på siffrornas storlek. För en text som leder till ett enskilt fruktbart samarbete inom ett område som du verkligen bryr dig om är såklart mer lyckad än en text som leder till tiotals eller hundratals kontakter på områden som du inte vill vara på. Tumregeln lyder: Överskatta inte stora siffror – underskatta inte små.

Detta leder vidare in på vad som, enligt min erfarenhet, tenderar att vara ”vanity metrics”. Här finns saker som klicks, likes, delningar, nedladdningar, citeringar och visningar. Ibland kan sådant såklart ha betydelse. Men oftast är det förrädiskt brus. Åtminstone om det inte i förlängningen leder till några nya eller fördjupade relationer.

Givet att jag har rätt i det ovanstående så framträder här också värdet av gemensamma skriv- eller bokprojekt tydligare. En antologi eller samförfattad artikel bör inte bedömas utifrån hur många läsare den får utan utifrån vilka relationer som den skapar. Och på detta område kan ett par workshops där forskare diskuterar varandras texter ha ett mycket högt långsiktigt värde. Detta alldeles oavsett om själva slutprodukten recenseras, refereras eller blir tungan på vågen i någon tjänstetillsättning. ”It´s about the relationships, stupid!”.

Men gäller detta då bara akademiska publikationer? Eller bör samma princip vara vägledande när vi bedömer andra texter som vi skriver? Ptja, jag gör för egen del ingen strikt åtskillnad. Det är såklart roligt i stunden om något av mina blogginlägg eller en artikel i dagspressen får många läsare. Men betydligt viktigare är om en text leder till en lunch, ett samtal och en vänskap. Eller ett stimulerande tankeutbyte med en god kollega.  

Mina erfarenheter på detta område är också att korrelationen mellan antalet läsningar och relationsbyggande är ganska oklar. Vissa texter – säg Den gröna vändningen eller ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen” – leder förvisso till både läsningar och relationer. Men många andra texter leder till det ena, men inte till det andra. Och när så är fallet gör man klokt i att värdesätta den lilla signalen och bortse från det stora bruset. Det är en princip värd att leva efter.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ljud > text?

 

Varje vecka lyssnar jag på Cal Newports podcast ”Deep Questions”. Avsnitten släpps på måndagar och är ungefär en timme långa. Jag lyssnar på dubbel hastighet vilket gör att lyssningen tar mig en joggingrunda eller ett städpass i köket. Så gott som varje vecka plockar jag upp något intressant eller användbart. Varje månad köper jag minst en bok som han tipsar om. Det här är utan tvekan en av mina absolut viktigaste informationskanaler. Det är kurerat innehåll av högsta kvalitet. Är man intresserad av skärningspunkten kultur och teknologi samt hur kunskapsarbete bäst görs så är det Cal Newport man ska lyssna på.

Förra veckans avsnitt, episod 238, handlade om läsning. Det inleds med att Newport berättar om att han nyligen varit sjuk. När han låg utslagen orkade han inte läsa. Men han orkade lyssna på en podcast. Utifrån denna erfarenhet utvecklar han sina tankar om hur kognitivt krävande läsande är, även för en person som likt Newport ägnar ett par timmar varje dag åt kvalificerad läsning. Själv har jag de senaste åren gjort samma erfarenheter. Jag ägnar också ett par timmar varje dag åt att läsa böcker. Normalt sett känner jag inget motstånd. Bokläsning är bland det bästa jag vet. Det är så jag absolut helst tillägnar mig någonting. Men är jag sliten så orkar jag inte. Och jag kan omöjligen läsa samtidigt som jag tränar eller lagar mat.

Häri ligger det strömmade ljudets kraft. Det kan göras samtidigt som annat och det är inte speciellt kognitivt krävande. Kontentan av detta är att det finns fler lyssnare och mer lyssningstid i världen än det finns läsare och lästid. Vill man nå riktigt många 2020-talsmänniskor så kan man inte ignorera strömmat ljud. Detta är något som dagstidningar och andra medieföretag är mycket väl medvetna om. Men är vi det inom akademin?

Jag är osäker. Akademin är en utpräglad skriftkultur. Kanske den skriftligaste vi har. Vi som befinner oss här är tränade i att läsa även svårtillgängliga texter och sätter stort värde vid det skrivna ordet kondenserade kvaliteter. Det är vårt viktigaste tankeredskap och centralt för hur vi kommunicerar med varandra. Likväl. Även forskare tycker det är jobbigt att läsa och de flesta av mina kollegor tycker att de läser för lite. Jag vet också att en hel del av dem lyssnar betydligt mer än de läser. 

Så frågan är om vår kommunikativa strategi borde riktas om? Borde en större del av den vetenskapliga kommunikationen ske via inspelat ljud? Jag talar alltså här både om interna och externa meningsutbyten. Är det kanske rentav så att det vi önskar oss är en vetenskaplig audio-offentlighet? Där olika fält har sina prestigefulla podcasts likaväl som sina prestigefulla tidskrifter? Kan ett samtal peer-reviewas?

Det hela kan dras längre. På årets första dag skrev Victor Malm träffande om den ”märkliga ingenmansbukten mellan universitetens högre seminarier och tidningarnas kultursidor”. Det är ett tomrum som en del har försökt att fylla med text. Men kanske är det inte läsarna som är bryggan utan lyssnarna? Kanske är det där som de redaktionella satsningarna och resurserna borde sättas in? 

Om vi återvänder till Cal Newport så ser vi att det ena inte behöver utesluta det andra. Han har sin podcast och sin YouTubekanal. Men han skriver också regelbundet i The New Yorker, ger ut böcker, bloggar och publicerar forskningsartiklar. Det är uppenbart att han själv värdesätter det skrivna ordet högst. Men det är genom strömmat ljud som han interagerar med sin växande publik. 

Och jag kan inte se annat än att här finns enorm potential för svenska forskare som vill vara med och bygga en bättre offentlighet och akademi.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!