För några veckor sedan var jag inbjuden att tala på Nationella forskarskolan i historiska studiers årliga karriärinternat. Vi var en ganska liten grupp, totalt ett tiotal personer, varav merparten doktorander. Några befann sig i mitten av sin forskarutbildning, andra närmade sig slutet. Samtliga hade många frågor och tankar kring livet efter disputation.
Min ambition med passet var att vara konkret. Jag berättade i korthet min karriärhistoria och om hur jag i dag tänker kring att verka i akademin. Snabbversionen är att jag ser det som att en forskare är ett litet företag som drar in ordrar från forskningsfinansiärer, studierektorer och andra uppdragsgivare för att sedan leverera på dessa. Man är mer av en frilans än en anställd. Och det är ens eget ansvar att se om sitt eget hus. Bäst och roligast är dock att göra allt detta tillsammans med andra. Kort sagt att ha en relationsdriven karriär optimerad för att göra saker som är kul och lärorika.
Efter tio år eller så kan detta – med lite tur – leda till en fast tjänst som lektor vid ett större svenskt universitet. Alternativt kan man sikta mot ett mindre lärosäte eller mot ett angränsande mer undervisningstungt ämne. Eller kanske kombinera forskning med en administrativ tjänst. Siktar man mot stjärnorna gäller det att arbeta upp en internationell forskningsprofil med starka publiceringar och goda kontakter (detta helst redan som student). Då kan man bli nominerad till WAF eller Pro Futura eller ha turen att ett biträdande lektorat blir utlyst vid precis rätt tidpunkt. Men oavsett vad man gör så finns det inga garantier. Den som väljer att spela forskarspelet behöver kunna leva med karriärrisk.
Roligast på internatet var att få frågor från doktoranderna, däribland en från Ann-Sofie Olausson som ville veta hur mina arbetsdagar ser ut. Alltså mer exakt. Detta är, som ni vet, my kind of question. Så jag berättade helt enkelt om de senaste arbetsdagarna (som hade varit ovanligt splittrade och välfyllda). Jag försökte vara tydlig med att så som det ser ut nu för mig, så såg det verkligen inte ut mina första år efter disputation. Då satt jag i källaren och arbetade fokuserat med en sak i taget under flera veckor, ibland månader. Nu jonglerar jag varje vecka många och olikartade arbetsuppgifter.
Vad som gör detta möjligt är att jag – numera – kan ta det mesta på uppstuds. Så länge det rör sig om ett ämne jag behärskar så är jag trygg i att prata fritt. Jag litar på min egen förmåga att improvisera och vara social. För att skriva något vill jag dock helst ha ett par timmars fri och ostörd arbetstid. Då kan det – beroende på hur bra jag gjort mitt förarbete – bli en sida text eller två. Och jag litar på min egen process. Jag har upparbetade tekniker för att hantera oro och tvivel. Jag kör och jag gör. Jobbar 8–16 och tar regelbundna pauser. På kvällar och helger gör jag annat.
Den stora nyckeln för mig är att planera min tillvaro och göra klart saker. Vad gäller kreativa skrivprojekt så arbetar jag med ett i taget. På min dator finns inga högar av halvfärdiga artiklar, essäer och blogginlägg liggande. Det finns en stor hög med ”färdigt” och en stor hög med ”kommande projekt”. Men vad jag faktiskt arbetar med under en given arbetsdag är en text i taget. Och kommer någonting tillbaka från en redaktör – ja då pausar jag det kreativa arbetet och gör det efterfrågade redigeringsarbetet. Allt handlar om att hålla huvudet rent.
Detta är mycket enklare efter att man disputerat. För en avhandling är ett enormt projekt. Det sträcker sig över ovanligt lång tid och när man är doktorand har man ingen erfarenhet av hur ett flerårigt projekt faktiskt går till (varken hantverksmässigt eller mentalt). Efter disputation kan man skala ned, skriva en artikel eller ett bokkapitel i taget. Efter några år kan man sedan skriva ihop det hela till en bok. Detta arbetssätt är betydligt mindre kognitivt och känslomässigt krävande än att skriva en avhandling.
Min erfarenhet är alltså att arbetet blir enklare. Och roligare. Det är efter disputation det akademiska livet börjar!
Ja, som ni märker fanns det mycket att prata om. Och i ett återblickande blogginlägg som detta kan endast en bråkdel tas upp. The conversation continues!
*
Tips på vidare bloggläsning:
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar