Den som ger sig in på den akademiska banan kommer att få
uppleva många professionella övergångsfaser. Vilken som är störst och mest
omskakande är svårt att säga. Det beror förstås på vem man är och vad man får
erfara. Men om jag skulle våga mig på en gissning så står det mellan ”från
student till doktorand” eller ”från doktorand till disputerad”. Honorable mention
går till ”från professor till pensionär”.
Övergången från student till doktorand är för de allra flesta, åtminstone till en början, en behaglig upplevelse. Istället för studielån får man lön. Istället för kursare får man kollegor. Istället för att vara en i mängden är man en av de utvalda.
Övergången från doktorand till
disputerad är för många, åtminstone till en början, inte lika angenäm.
Istället för heltidslön får man hålla till godo med a-kassa, stipendier och lösa
timmar. Istället för att vara sin institutions och sina handledares ansvar är man
sitt eget. Istället för att vara del av ett doktorandkollektiv med likartade ekonomiska
villkor är man del av ett forskarkollektiv med högst olikartade.
Med denna karaktäristik vill jag inte svartmåla tiden mellan
disputation och – eventuell – fast tjänst. För mig har dessa år varit en
fantastisk tid. Men den initiala övergångsfasen är objektivt svår. Särskilt här
i Sverige där doktorander har en så pass stark ekonomisk och arbetsrättslig
ställning. Under forskarutbildningen är man anställd, avlönad och fackligt företrädd.
Det är oproblematiskt att ta banklån och vara föräldraledig. Sett i ett
internationellt perspektiv är svenska doktoranders ställning svindlande
privilegierad.
Men efter disputation ser det annorlunda ut. Då är
man plötsligt en del av det akademiska prekariatet. En ofrivillig entreprenör bland
många andra. Denna tillvaro är inte lätt att hantera för någon forskare någonstans.
Men jag tror det är extra svårt för den som i ett halvt decennium eller så har
vant sig vid att vara fast anställd på heltid. Tänker man att detta är den akademiska normen finns det en överhängande risk att man blir gruvligt besviken.
Situationen kan dock ge upphov till klarsynthet. För mig var
ett nyckelögonblick när min vän Isak Hammar, på ett seminarium om postdoctillvaron, lyfte fram att det fanns en avgörande skillnad på ”vad man gör” och ”vad man får
betalt för”. Inom akademin är detta nämligen två helt olika saker, vilket blir
extra tydligt för en disputerad forskare utan fast tjänst. För dina otrygga anställningsförhållanden
diskvalificerar dig på intet sätt från att ta del i akademins verksamhet. Man
kan bli tillfrågad, medbjuden och själv ta initiativ till både det ena och det andra. Ibland får man
betalt. Ofta inte. Och ytterst sällan ges eventuell ersättning i direkt anslutning till det utförda
arbetet. Forsknings- och tjänsteansökningar tar som bekant lång tid att behandla.
Kring detta sakernas tillstånd kan man välja att klaga och
bittra. Det är en fullt förståelig och kanske också rimlig reaktion. Men detta agerande leder inte till att situationen förbättras, varken för dig själv eller någon annan. Betydligt mer effektivt är att knyta näven i fickan, arbeta långsiktigt, läsa regelboken och hjälpas åt. På ett par års sikt är det fullt möjligt att ta sig till en situation
där man har en viss trygghet och reella valmöjligheter. Men inte heller då kommer
”det du gör” och ”det du får betalt för” att överensstämma 1:1. Vissa saker
kommer vara givande, meriterande och underbetalda. Andra saker kommer vara mindre
givande, inte direkt meriterande, men ge hygglig ersättning. För den enskilde
forskaren handlar det om att hitta en rimlig balans. Man får ta igen på gungorna
det man förlorar på karusellerna.
Någon blueprint för hur man navigerar i detta landskap finns
inte. Och vad som gör det extra komplicerat är att akademin är en så långsam
och långsiktig verksamhet. Det du gör ideellt i dag kan ge fenomenal avkastning
om ett par decennier. Men det hjälper dig förstås inte att betala hyran
imorgon. Skulle jag ge ett råd till den som ger sig in i postdocleken så är det därför att i god tid bygga upp någon form av forskarbuffert (och lära sig tänka som en pokerspelare). Jag är
fullt medveten om att möjligheterna till detta ser mycket olika ut. Men om det är något som ger peace of mind i akademin så är det att inte vara omedelbart
ekonomiskt beroende av den. Då kan du fokusera på vad du gör och göra det väl istället för att stirra dig blind på vad du får, eller inte får, betalt för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar