Samskrivande. Del 1

Något av det mest lärorika man kan göra som forskare är att skriva tillsammans med andra. Det är ett sätt att få konkret inblick i hur man kan arbeta, och skriva, på andra sätt än man själv gör. Själv började jag på allvar att samskriva våren 2016. Den terminen hade jag tre parallella projekt med tre olika kollegor: Isak Hammar, Anna Kaijser och Johan Östling. Projekten kom att berika varandra och för mig blev de tillsammans en intensivkurs i att forska och skriva tillsammans. I en tredelad serie blogginlägg tänkte jag därför berätta mer om dessa samarbeten och vad jag lärde mig av dem.

Det första projektet var mitt och Isaks. Vi kände varandra väldigt väl. Mellan 2008 och 2013 var vi doktorandkollegor. Vi läste samma kurser och delade kontor. Därefter undervisade vi tillsammans och var till och med föräldralediga samtidigt. Vår vetenskapliga grundsyn och inställning till akademin var snarlik, även om våra empiriska forskningsintressen skilde sig åt.

Isak skrev sin avhandling om antiken, medan jag ägnade mig åt tiden från 1600 och fram till i dag. Efter disputation kom Isak att intressera sig för antikbruk, det vill säga hur människor genom historien använt sig av, och förhållit sig till, den klassiska antiken. Själv studerade jag miljöfrågornas genombrott i Sverige på 1960-talet. Några uppenbara beröringspunkter mellan oss fanns det inte. Men ibland upptäcker man oväntade saker.

En av de aktörer som jag intresserade mig för var diplomaten Rolf Edberg som redan 1966 publicerade miljöklassikern Spillran av ett moln. Boken präglas av en ekologisk helhetssyn som var ovanlig i sin samtid. Under min läsning lade jag märke till att Edberg drog anmärkningsvärt många paralleller mellan samtidens miljökris och de klassiska civilisationernas fall. Jag lyfte detta med Isak och lät honom läsa några väl valda passager. Därefter var vårt projekt igång.

Första steget i skrivprocessen var att sammanställa en kortare ansökan om forskningsmedel. I samband med detta orienterade vi oss bland de internationella tidskrifter som ägnas åt s. k. ”classical reception”-studies. Många var väldigt litteraturvetenskapliga, men i en av dem – International Journal of the Classical Tradition – hittade vi ett par artiklar som vi kände oss någorlunda besläktade med. Vi skrev i ansökan att vi skulle skriva en artikel dit. Efter ett halvårs väntetid fick vi ett positivt besked från Helge Ax:son Johnsons stiftelse.

Men steget från ansökningsskrivande till fokuserad forskningstid var långt. Det tog närmare ett år innan vi båda kunde frigöra ordentligt med tid. Under denna period gjorde vi båda helt andra saker. Jag minns att vi framåt senhösten började bli oroliga för om vi skulle kunna få ihop något. Hade vi verkligen tillräckligt material? Skulle någon av tidskrifterna vara intresserade?

Hur som bestämde vi oss till slut för att boka in några veckor där vi skulle ägna oss åt projektet med full kraft. Vi återvände till vår ansökan och läste återigen igenom boken. Här någonstans insåg vi att vi – hur det nu hade gått till – redan hade hunnit ganska långt. Ansökan kändes som en instruktionsbok. Det var bara att göra vad som stod där.

Vi förde med oss olika kompetenser till projektet. Isak skrev obehindrat på engelska och höjde den språkliga kvaliteten på mina utkast rejält. Självklart skrev han också avsnittet om antikbruk. Dessutom ordnade han så att hans amerikanska kollega Dustin W. Dixon hjälpte oss med en kritisk läsning innan vi skickade in. Själv hade jag erfarenhet från peer-review processer och hade inga problem med att placera in Rolf Edbergs bok i en miljöhistorisk kontext.

Strukturen för artikeln kom vi fram till gemensamt. Vi hade möten där vi diskuterade vad vi skulle skriva, vilka sedan följdes upp av individuell skrivtid. De empiriska uppslagen som vi hade delade vi upp mellan oss. Vad jag märkte under denna process var att Isak – till skillnad från mig – skrev mer organiskt. Han kunde inte säga på förhand precis vad han skulle komma fram till. Det upptäckte han under själva skrivandet. Själv hade jag tydligare idéer på förhand och skrivandet var inte lika kreativt. Det var oerhört lärorikt att se dessa olikheter i arbetet med samma material!

Vårt artikelmanus kom att bli klart under våren och därefter följde reviewprocessen. Här var det verkligen en fördel att vara två. De utlåtanden vi fick tillbaka föreslog tämligen omfattande förändringar. Bland annat var det ett specifikt empiriskt avsnitt (som jag hade skrivit) vilket inte alls föll granskarna i smaken. Men just detta att vi var två författare gjorde det lättare att inte ta det personligt. Vi diskuterade igenom utlåtandena, formulerade en plan för hur vi skulle bemöta dem och vilka förändringar som vi kunde göra. Detta inbegrep bland annat att helt stryka det ovan nämnda empiriska avsnittet.

Vår reviderade version accepterades och sommaren 2017 publicerades artikeln ”A Classical Tragedy in the Making: Rolf Edberg´s Use of Antiquity and the Emergence of Environmentalism in Scandinavia”. Huruvida den satt några större avtryck i den internationella forskarvärlden är oklart, men något var vi nog på spåren. För när Gustaf Johansson disputerade i Uppsala 2018 så visade han med än större tydlighet att 1970-talets miljökris av många förstods just genom den klassiska antiken.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!