Alla arbetsuppgifter är inte roliga. Vissa är rentav
plågsamma. Men om det är något som jag lärt mig i yrkes- och vuxenlivet så är
det att om någonting måste göras så är det lika bra att bara göra det direkt. Inget
blir bättre av att skjuta reseräkningar, lokalbokningar eller svarsbrev till
reviewers på framtiden. Det är bättre att bara avsätta tid. Ställa timern på 40
minuter och börja arbeta. Ofta går det hela snabbare än man tror.
Kanske är detta också vad professionalitet ytterst handlar om. Att göra det man ska trots att det tar emot. För mig går det sällan en dag – och definitivt aldrig någon hel vecka – utan att jag övervinner olika former av inre motstånd. När detta är väldigt starkt, eller mina energinivåer är låga, så händer det såklart att jag misslyckas. Det måste man få göra. För kunskapsarbete kan inte alltid göras på beställning. Ibland är det mest effektiva man kan göra att stänga ned datorn, gå hem och göra något annat.
Men samtidigt är det viktigt att kunna få saker gjorda även
när allt inte känns toppen. Vad du får gjort på dina dåliga dagar spelar roll i
längden. Blev det bara en halv sida text som du dessutom känner dig missnöjd
med? Ptja, imorgon kanske du ser den i ett annat ljus. Och ibland måste man få skriva
in sig i en återvändsgränd för att få svart på vitt att en viss väg faktiskt är oframkomlig.
På det här området – alltså tråkgöra – har jag också en del akademiska förebilder. Personer som jag arbetat nära och kunnat observera i realtid. Det är personer som är skickliga på att inte beklaga sig. Särskilt över sådant som de ändå inte kan göra någonting åt. Och har de tagit på sig att säg redigera en antologi. Ja, då driver de projektet i land. Steg för steg, dag för dag, mejl för mejl, korrvända efter korrvända.
En av de personer jag lärt mig mycket av här är Henrik Rosengren. Vi arbetade under några år tillsammans med tidskriften Scandia, han
som redaktör och jag som redaktionssekreterare. Detta innebar fortlöpande möten
om inkomna texter. Tillsammans pratade vi ihop oss om huruvida manusen var bra
nog för att skickas ut på peer review eller inte, liksom om huruvida olika reviderade
manus var bra nog för att publiceras eller inte. Det hände att även välmeriterade
skribenters alster var undermåliga. Vad göra och hur säga?
Själv hade jag inga problem med att argumentera för mina ståndpunkter i sakfrågorna. Ett publiceringsbeslut måste tas och för det mesta var vi i redaktionen eniga. Men steget från att bestämma sig för att refusera till att meddela skribenten vårt beslut var för mig förenat med stort obehag. Jag hade under en period vikarierat som redaktör och då haft en del mejlutbyten med skribenter som varit mindre trevliga. Det gjorde att jag drog mig för att skriva och trycka på send. Samtidigt ingick det hela i uppdraget. Förr eller senare måste det göras. Och trots allt var det alltid en lättnad när jag till slut gjorde det jag visste att jag behövde göra.
Henrik var mer luttrad och pragmatisk. Direkt efter att vi hade haft våra redaktionsmöten så gick han in på kontoret och skrev sina mejl. Han lade ingen tid på att oroa sig eller våndas. Han bara gjorde det han var tvungen att göra. Huruvida arbetsuppgiften var rolig eller inte var ovidkommande. Han gjorde, glömde och gick vidare.
Denna förmåga tror jag var en av många nycklar till att han något senare klarade av att verka – och trivas! – i rollen som prefekt på Historiska institutionen under två mandatperioder (sex år). Prefektuppdraget är som bekant inte bara roligt. Ibland är det rentav plågsamt. Och då är det mycket värt om man kan minimera tiden och den mentala energin som det tråkiga och obehagliga tar.
No fun behöver varken betyda no work eller no progress.
*
Vidare bloggläsning: "Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi" & "Vad kan man göra när det kör ihop sig"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar