Ljud > text?

 

Varje vecka lyssnar jag på Cal Newports podcast ”Deep Questions”. Avsnitten släpps på måndagar och är ungefär en timme långa. Jag lyssnar på dubbel hastighet vilket gör att lyssningen tar mig en joggingrunda eller ett städpass i köket. Så gott som varje vecka plockar jag upp något intressant eller användbart. Varje månad köper jag minst en bok som han tipsar om. Det här är utan tvekan en av mina absolut viktigaste informationskanaler. Det är kurerat innehåll av högsta kvalitet. Är man intresserad av skärningspunkten kultur och teknologi samt hur kunskapsarbete bäst görs så är det Cal Newport man ska lyssna på.

Förra veckans avsnitt, episod 238, handlade om läsning. Det inleds med att Newport berättar om att han nyligen varit sjuk. När han låg utslagen orkade han inte läsa. Men han orkade lyssna på en podcast. Utifrån denna erfarenhet utvecklar han sina tankar om hur kognitivt krävande läsande är, även för en person som likt Newport ägnar ett par timmar varje dag åt kvalificerad läsning. Själv har jag de senaste åren gjort samma erfarenheter. Jag ägnar också ett par timmar varje dag åt att läsa böcker. Normalt sett känner jag inget motstånd. Bokläsning är bland det bästa jag vet. Det är så jag absolut helst tillägnar mig någonting. Men är jag sliten så orkar jag inte. Och jag kan omöjligen läsa samtidigt som jag tränar eller lagar mat.

Häri ligger det strömmade ljudets kraft. Det kan göras samtidigt som annat och det är inte speciellt kognitivt krävande. Kontentan av detta är att det finns fler lyssnare och mer lyssningstid i världen än det finns läsare och lästid. Vill man nå riktigt många 2020-talsmänniskor så kan man inte ignorera strömmat ljud. Detta är något som dagstidningar och andra medieföretag är mycket väl medvetna om. Men är vi det inom akademin?

Jag är osäker. Akademin är en utpräglad skriftkultur. Kanske den skriftligaste vi har. Vi som befinner oss här är tränade i att läsa även svårtillgängliga texter och sätter stort värde vid det skrivna ordet kondenserade kvaliteter. Det är vårt viktigaste tankeredskap och centralt för hur vi kommunicerar med varandra. Likväl. Även forskare tycker det är jobbigt att läsa och de flesta av mina kollegor tycker att de läser för lite. Jag vet också att en hel del av dem lyssnar betydligt mer än de läser. 

Så frågan är om vår kommunikativa strategi borde riktas om? Borde en större del av den vetenskapliga kommunikationen ske via inspelat ljud? Jag talar alltså här både om interna och externa meningsutbyten. Är det kanske rentav så att det vi önskar oss är en vetenskaplig audio-offentlighet? Där olika fält har sina prestigefulla podcasts likaväl som sina prestigefulla tidskrifter? Kan ett samtal peer-reviewas?

Det hela kan dras längre. På årets första dag skrev Victor Malm träffande om den ”märkliga ingenmansbukten mellan universitetens högre seminarier och tidningarnas kultursidor”. Det är ett tomrum som en del har försökt att fylla med text. Men kanske är det inte läsarna som är bryggan utan lyssnarna? Kanske är det där som de redaktionella satsningarna och resurserna borde sättas in? 

Om vi återvänder till Cal Newport så ser vi att det ena inte behöver utesluta det andra. Han har sin podcast och sin YouTubekanal. Men han skriver också regelbundet i The New Yorker, ger ut böcker, bloggar och publicerar forskningsartiklar. Det är uppenbart att han själv värdesätter det skrivna ordet högst. Men det är genom strömmat ljud som han interagerar med sin växande publik. 

Och jag kan inte se annat än att här finns enorm potential för svenska forskare som vill vara med och bygga en bättre offentlighet och akademi.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!