Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig i år är Andre Agassis självbiografi ”Open” (2010). Boken handlar, bland mycket annat, om att Agassi hatar – och i princip alltid har hatat – att spela tennis. Valet att sikta mot världseliten var aldrig hans eget. Det var hans pappas. Från det att han kunde hålla i ett racket drillades han. Tennis var aldrig roligt. Det var aldrig ett intresse. Det var något som Agassi var bra på och därför blev det hans jobb.

I detta liknar Agassis liv många andras. Det finns massor av människor som jobbar med något för att de, av en eller annan anledning, måste göra det. Många ägnar sina dagar åt sådant som de är duktiga på för att någon annan betalar dem mycket pengar för att göra det. Det är knappast en mänsklig rättighet att kunna göra sitt intresse till sitt levebröd.

Likväl är ett av de vanligaste karriär- och livsråden: Gör det du älskar! Följ din passion! Det är bara om du tycker någonting är riktigt roligt som du kan bli riktigt bra på det. Det är bara den som älskar att spela tennis som kan bli bäst i världen. Men är det verkligen så? Måste man vara passionerat intresserad av något för att bli riktigt duktig? Hur går det egentligen till när människor hittar ett jobb de älskar?

Den sistnämnda frågan står i centrum för Cal Newports ”So Good They Can't Ignore You” (2016), en annan av 2019 års läshöjdpunkter. Boken är en uppgörelse med slentrianrådet ovan. Newport argumenterar för att människor sällan blir lyckliga av att bara följa sina drömmar. Många kraschar hårt på vägen. Vilja räcker inte speciellt långt när du står inför idoljuryn eller söker ett lektorat.

Newport råder därför sina läsare att hoppa över ”vad vill jag egentligen göra med mitt liv”-fasen. Han tycker det är bättre att sträva efter att bli riktigt bra på något som andra värdesätter. Blir man det får man goda förutsättningar att skapa den karriär och det liv man vill ha. Dessutom lär sig många som blir riktigt duktiga på något att uppskatta det. Hatet sitter sällan så djupt som hos Agassi.

Allt detta kan kännas främmande för människor verksamma inom forskarvärlden. Särskilt inom humaniora finns det rikligt med grundmurad idealism. Många av oss som hamnar här har, mot bättre vetande, följt sina intressen och tagit det därifrån. De som i 20-årsåldern tänkte på karriär, huslån och framtida Thailandssemestrar med familjen läste förstås helt andra saker.

Samtidigt tror jag det finns många studenter inom humaniora som fortsatte betydligt längre än de tänkte just för att de visade sig vara duktiga på det. De var bra på att läsa till tentor, analysera texter och skriva uppsatser. Några uppmuntrade ord från en lärare på en temakurs eller ett kandidatseminarium fick sen stora konsekvenser. Kanske var det rentav så att man visade fallenhet för ett forskningsämne som man inte alls var intresserad av? Följer vi Newport skulle detta inte vara speciellt förvånande – tvärtom. Det är, menar han, ofta så att skicklighet kommer först och att djupa intressen utvecklas senare.

Men vad kan vi då lära oss av Agassis historia? Ja, bland annat att det bevisligen går att bli väldigt bra på något som man tycker genuint illa om. Det kan vara nyttigt att ha med sig för den som känner motstånd mot att skriva ansökningar, tala inför en stor publik eller nätverka på en konferens. Tuff skit. Allt är inte roligt. Ibland gäller det bara att göra sitt jobb och se till att bli duktig på det. Kanske rentav så bra att de inte kan ignorera dig.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!