Förändringens vindar

 

Historiker kan inte undgå att tänka på tid. ”It sticks to their thinking, like soil to a gardener’s spade”, för att tala med Fernand Braudel. Men frågan är om inte tid är ännu mer påtagligt för småbarnsföräldrar. Själv har jag befunnit mig i detta tillstånd i snart nio år, alltså i princip lika länge som jag varit disputerad. Till det yttre har jag inte förändrats speciellt mycket under dessa år. På andra plan har det skett betydligt mer. Men min förändringstakt är likväl tämligen beskedlig jämfört med de små människorna runtomkring mig. Varje år tar de enorma kliv. Och genom dem får jag årtal och händelser att haka upp tillvaron på. 

Detsamma kan sägas om den här bloggen. Ja, faktum är att den idag fyller tre år! Det är nu inte några oceaner av tid, men det gör bloggen nästan dubbelt så gammal som vår yngsta dotter Clara. När jag började blogga fanns hon inte. När ”Ett år av akademiskt skrivande” kom ut i bokform låg hon i magen. När ”Den gröna vändningen” kom var hon en bebis med begränsad repertoar. Men därefter har mycket hänt. Hon har lärt sig sitta och gå, peka och forma ord. För ett par veckor sedan började hon på förskolan. I hennes närhet är tidens gång påtaglig. 

Min känsla av att förändringens vindar blåser hör också samman med att vi är på väg att flytta. Förvisso bara några hundra meter söderut, men ändå. Om några veckor får vi nycklarna till nya lägenheten och ett banklån att betala ränta på. Därefter lämnar vi det hus som vi har bott i sedan mitten av 00-talet. Nu är 16–17 år ingen enormt lång tid för en historiker. Men det är en lång tid i mitt liv. Det är åren som ung vuxen och åren som småbarnsförälder. Det var här de utspelade sig. 

Tiden på Bankgatan 26 innesluter också min historikerbana. I dessa rum har jag varit student, doktorand, vikarierande lektor och projektforskare. För min framtida karriärs skull hade det varit bättre om jag hade flyttat runt lite. Nu ser mitt CV – i synnerhet för en internationell bedömare – ganska provinsiellt ut. Vidden av detta förstod jag inte som student och doktorand. Men jag har nu varit medveten om mobilitetens värderingsregim ganska länge och har – inom mina livsramar – gjort en del för att balansera upp det. Likväl har jag fortsatt att göra val som ur karriärsynpunkt inte är optimala. För livet handlar ju, som bekant, om bra mycket fler saker än akademiska lagrar och fasta tjänster. Och jag är trygg i de val som jag har gjort.

Men vilka val vill jag göra framöver? Vilka förändringar vill jag åstadkomma? Vilka texter vill jag skriva? Ja, frågor som dessa har virvlat runt det senaste året. Dels i och med att ”Den gröna vändningen” kom ut och satte punkt för mitt mångåriga postdocprojekt. Dels i och med att jag sökte, och var hyggligt nära att få, ett lektorat i historia här i Lund. För om det hade gått vägen. Vad hade jag gjort då? Hur hade min vardag och mina prioriteringar förändrats? Vad skulle jag gjort med min nyvunna plattform?

Ja, nu tjänar det förstås ingenting till att fundera kring dessa kontrafaktiska frågor längre. Den chans som fanns är borta. Ändå tänker jag att några av de lite större och mer generella frågorna ovan kan vara värda att borra lite djupare i. För de är viktiga att ställa oavsett vilka tjänste- och livsförhållanden vi har. Tid är en begränsad resurs. Det mesta som skulle kunna göras hinns inte med. Så vad ska nästa kapitel handla om? Vad är essentiellt och vad är det inte? Och hur gör man för att komma fram till svar som man kan stå trygg i oavsett vad som sker? Ja, till dessa frågor ska jag återkomma under bloggvåren. Vem vet, kanske slutar det framåt sommaren med en ny femårsplan? 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!