Att kunna vara sämst i klassen är en kärnkompetens (Curiekrönika)

 

I forskarvärlden finns det gott om människor som varit bäst i klassen. Om inte i alla ämnen så i några. Detta gäller särskilt om vi blickar ut över STEM-fälten. Doktorander i medicin har presterat på mycket hög nivå i många år för att ta sig till sin nuvarande position. För en del är ”högsta betyg” och ”alla rätt” en djupt rotad del av den egna identiteten. Ja, genom skol-, gymnasieår och studenttid har man lärt sig prestera på topp oavsett vilken uppgift man ställs inför. Det är ingen liten bedrift.

Väl inne på forskarutbildningen är det dock med nödvändighet så att alla inte kan vara bäst i klassen längre. Åtminstone inte på allt. Den som försöker vara den bästa forskaren, läraren, samverkaren, nätverkaren, handledaren och skribenten kommer att misslyckas. Det spelar ingen roll hur smart, strategisk och disciplinerad du är. Dygnet har inte fler timmar än det har. Även om du tar till kvällar och helger och struntar i semestern så kommer du – förr eller senare – slå i taket för din ambitionsnivå.

Så vad göra? Ja, för det första gäller det att inse att spelet har förändrats. Det handlar inte längre om att utföra allt du ställs inför efter bästa förmåga. Nej, snarare handlar det om att lära sig värdera hur viktiga olika arbetsuppgifter är och välja vad du ska fokusera på. Ett fåtal saker förtjänar ditt bästa. Men det mesta av det du potentiellt kan ägna dig åt gör faktiskt inte det. En hel del kan du bara strunta i. Annat måste göras ”good enough” eller med vänsterhanden. Det är en prioriteringssport. Deal with it.

Problemet här är dock att forskare har selekterats på andra grunder. De som tidigt i livet började runda hörn har fallit bort längs vägen. Inom vissa fält kan man förstås nå långt på talang och rå intellektuell förmåga. Men inom ett ämne som historia så spelar det ingen roll hur smart du är om du inte också skyfflar in timmarna. Böcker behöver läsas. Källmaterial behöver gås igenom. Avhandlingen behöver skrivas. Det tar tid att nå toppen. 

Därmed inte sagt att allt är lika viktigt att excellera i för det är det inte. Plöjer du ner dina timmar på fel saker så har du inget för det (något vi alla gång på gång får lära oss den hårda vägen). Och det är en kontinuerlig lärprocess att göra goda prioriteringar. Det går inte att lyckas som doktorand, postdoc, forskare, lektor och professor genom att värdera arbetsuppgifter på exakt samma sätt år ut och år in. Nej, spelets dynamik och din position i det är i ständig förändring. Därför måste man också – särskilt i vissa skeden av karriären och livet – vara beredd att lära sig en ny spelstil och prova en ny strategi. 

Men kanske är ändå det svåraste för forskare att lära sig av med att prestera och utföra saker samvetsgrant. Ja, helt enkelt sluta upp med att vara en duktig pojke eller flicka. Ibland måste man kunna runda hörn, skolka från onödiga möten och göra saker halvdant. Ja det är faktiskt en kärnkompetens att kunna vara sämst i klassen. 

Vidare bloggläsning: "Less but better" och "Att tävla eller inte, det är frågan"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!