Mobilitet

Tidigare i år skrev Universitetsläraren om svenska akademikers relativa orörlighet. En siffra som nämndes i sammanhanget var att omkring 65 % av Sveriges historiker var anställda vid samma lärosäte som de disputerade vid. En anonym forskare intervjuades och berättade om svårigheterna att, efter en utlandskarriär, komma in i det svenska systemet. Heiko Droste, professor i historia vid Stockholms universitet, berättade att han cyniskt brukade säga till sina doktorander: ”Om du vill ha en tjänst, rör aldrig någonsin på dig”. Ändå uppmuntrade han dem att flytta på sig. ”Det är bra för dig som forskare”.

Artiklarna delades snabbt på sociala medier. Men i mitt flöde uppstod ingen direkt debatt. Det beror självklart inte på att folk inte har några åsikter i frågorna om mobilitet. Det beror på att ämnet är extremt känsligt. Det handlar om livsval. Det handlar om vem som får vara med och vem som inte får det. Det handlar om vad som värderas högt och vad som inte gör det.

Dessutom handlar det om att olika system överlappar och krockar med varandra. Inom exempelvis det amerikanska systemet är mobilitet en institutionaliserad praktik. Alternativet stanna kvar finns inte. Så ser det även ut i Sverige inom naturvetenskap, medicin etc. Ger man sig in i forskarleken där så vet man – redan som doktorand – att det snart är dags att packa väskorna och ge sig av. Utan en internationell postdoc är man inte anställningsbar. Orörlighet stigmatiserar.

Borde det vara likadant inom svensk humaniora? Skapas starkare forskningsmiljöer av att fler forskare flyttar runt? Vilka är det då som ska röra på sig? När i livet ska det ske? Hur länge ska man vara borta? Vad får det för konsekvenser för vilka som får chansen att göra en forskarkarriär? Gynnas kvinnor eller män? Finns det klassaspekter på fenomenet? Går mobilitetsidealen att kombinera med familjebildning och en partner som gör karriär?

Frågorna har inga enkla eller givna svar. Varken på system- eller på individnivå. Framförallt inte eftersom de som framförallt berörs – unga forskare utan fast anställning – av förklarliga skäl sällan yttrar sig i debatten. Det här är ingen fråga som folk vill göra sig ett namn inom. Vilken åsikt man än intar så kommer man att trampa på ömma tår. Det säkra alternativet är tystnad.

Men undantag finns. Förra året bloggade Karolina Enquist Källgren om sitt ensamma internationella år i Barcelona. För ett par veckor sedan inledde My Hellsing en serie blogginlägg om sin tid som internationell postdoc. Båda tar ett brett grepp på tiden utomlands. Deras erfarenheter rör inte bara forskning och arbete. Inläggen handlar om livet, om välbefinnandet och om samvaron med andra. Aspekter som ibland glöms bort när seniora akademiker diskuterar yngre kollegors karriärer och livsval.

Själv har jag begränsade erfarenheter av att leva och forska utomlands. Med undantag för en kortare gästforskarvistelse i Oslo våren 2017 (som var mycket lyckad och givande) har jag varit verksam vid Historiska institutionen i Lund. Jag har i tur och ordning varit student, doktorand, vikarierande lektor och forskare på externa medel på samma plats. Har detta hämmat mig som forskare? Har det varit karriärstrategiskt smart? Jag vet inte. Det är knappast upp till mig att bedöma.

Kanske kan inte heller karriäreffekterna av att göra – eller inte göra – en internationell postdoc utvärderas så tidigt som fem–sex år efter disputation. Fasta tjänster får historiker i regel inte så fort. Därför är det svårt att veta vad som kommer värderas och vad som inte kommer göra det. Vad gäller min generation så vet vi ännu inte vem som får vara med och vem som inte får det (eller på vilka villkor). Inte heller vet vi vilka konsekvenser olika nätverk och kontakter kommer att få. Det gäller såväl lokala som nationella och internationella. Men vad som står klart är att livseffekterna av olika karriärval är omedelbara. Därför är jag glad att de med praktiska erfarenheter väljer att skriva om dem.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!