Forskare kan mäta sig på alla möjliga sätt. Vi kan räkna publikationer, citeringar, anslag och priser. Eller varför inte antalet följare, förfrågningar eller läsningar av blogginlägg? Oavsett vad så kommer vi – genom en hastig blick åt sidan – notera andra som överglänser oss. Ty forskarvärlden är full av synliga framgångar. Och nyckeltalen på Twitter eller Google Scholar är knappast hemligheter.
Men bara för att någonting går att mäta betyder det inte att det har någon betydelse. Varken i nuet eller i det långa loppet. Inom tech-världen talar man om så kallade ”vanity metrics”. Det vill säga statistik som på ytan är imponerande, men som i praktiken inte spelar någon roll. Bara för att du har många följare på sociala medier innebär det inte att någon vill köpa din produkt. Och bara för att du har många citeringar är det inte säkert att din forskning blir läst och använd.
Så hur ska man då förhålla sig till statistik? Ska man bara strunta i den? Eller går det att ta reda på vad som spelar roll och hur? Ja, i datadrivna företag görs mycket för att komma fram till det sistnämnda. Det rör sig om en konstform. För det finns ingen formel som säger vad som är mest avgörande och därtill befinner sig världen i konstant förändring. Det som var utslagsgivande 2017 kan vara brus i dag.
Men framgångsrika företag brukar likväl vara duktiga på att identifiera sådant som är viktigare än annat, så kallade ”key performance indicators” (KPI). Vissa affärskedjor kommer till exempel fram till att det viktigaste är antalet kunder som handlar i butiken. ICA och Coop vet att om de kan locka in människor i affären så kommer dessa att köpa mer än vad de tänkt sig. Andra företag fokuserar i stället på hur mycket som ett visst segment av kunderna handlar för. Nyckeln till framgång för dem kan vara att tjäna färre kunder bättre snarare än att försöka öka kundbasen.
Så vad spelar då roll i forskarvärlden? Vad av allt vi kan mäta ska vi lägga vikt vid? Ptja, det beror först och främst på vad vi vill uppnå. Är målet största möjliga vetenskapliga prestige? Eller strävar du efter att skapa politisk eller kulturell förändring långt bortom akademin? Står ett fast jobb vid en viss typ av lärosäte högst upp på önskelistan? Eller värderar du makten över din kalender högre?
Ja, innan vi börjar mäta och utvärdera måste vi ha klart för oss vilken riktning som vi vill röra oss i. Statistik och siffror är inget självändamål. De är medel och verktyg för att uppnå och förändra saker. Vad detta något är kan data inte bestämma åt oss.
Mot bakgrund av detta lägger jag för egen del betydligt mer tid på att staka ut riktningen jag rör mig i än att mäta mina framsteg. I mitt kontinuerliga utvärderings- och planeringsarbete spelar siffror ingen större roll. Fokus ligger på hur arbetet känns över tid, hur det ser ut i min kalender och huruvida jag arbetar med meningsfulla saker, inspirerande människor och utvecklande projekt. När allt detta lyser grönt så litar jag på processen. Jag har ännu inte känt något behov av att sätta siffror på min tillvaro.
Men kanske gör jag bort mig? Borde det inte gå att ta reda på vilka som är mina viktigaste KPI och sedan använda detta instrument för att sålla och prioritera? Och om inte för egen del så kanske för Centrum för kunskapshistoria eller Nyliberalism i Norden? Ptja, kanske det. Jag är inte av princip någon ovän av siffror och statistik. Kan jag få goda argument och exempel så lovar jag att lyssna!
Så hur gör ni? Mäter ni eller inte? Och vilka goda erfarenheter har ni, på individuell eller kollektiv forskarnivå, av att sätta siffror på saker?
----------------------------------------------
