Forskningskommunikation och kampen om kunskap

 

För ett par veckor sedan anordnade Anna Jonsson och vicerektor Jimmie Kristensson en eftermiddag om forskningskommunikation och kampen om kunskap i Lund. Evenemanget gick av stapeln på Skissernas museum och blev snabbt fullbokat. Själv hade jag sett fram emot att få sitta i publiken och höra vad Victor Malm, Julia Ravanis, Ida Östenberg med flera hade att säga. Men med kort varsel fick Magnus Bremmer förhinder och jag blev tillfrågad om att hoppa in. Det kunde jag förstås inte tacka nej till!

Panelen jag hamnade i hette ”Vägar in och ut ur akademin: Om att kommunicera och verka för forskning på olika plattformar”. Den hade en humanistisk och samhällsvetenskaplig slagsida och kom att kretsa kring tredje uppgiften och dess villkor. Själv talade jag mig varm för bloggar, böcker, poddar och kultursidor. Både som sätt att få kunskap att cirkulera och som sätt att få näring till forskningsprocesser. Det är, i min erfarenhet, väl investerad tid att göra sig själv upptäckbar. Åtminstone om man är samtidshistoriker. De senaste åren har det gång på gång gett mig kontakter, uppslag, källmaterial och en förhöjd känsla av mening med mitt arbete.

Men vad har denna utåtriktade verksamhet skett på bekostnad av? Vad hade jag kunnat använda min tid till om jag inte skrivit streckare och blogginlägg? Hade jag med andra vägval kunnat ge mig själv bättre chanser att få anslag, tjänster och anseende? Ptja, det beror på vilket spel vi talar om. Något ERC-anslag är jag inte på väg mot. Och några nomineringar till WAF eller Pro Futura är knappast aktuella för en person med mitt cv. För att gå långt i Champions League finns bättre strategier än min.

Men vad säger att målet är att lyfta Champions League-bucklan? Vem bestämmer det? Well, det fina med att vara vuxen är att man själv har en hel del att säga till om vad gäller detta med mål och mening. Och för egen del så är min forsknings relevans i ett bredare nationellt sammanhang och samtal prioriterat. Det smäller högt i min värld att ”Den gröna vändningen” omskrivs i svensk dagspress, att jag bjuds in till Klotet och att läsare tar kontakt out of the blue. På ett personligt plan är detta viktigare för mig än att den engelska utgåvan av boken uppmärksammas i Environmental History eller American Historical Review eller att jag bjuds in till internationella workshops och konferenser.

Missförstå mig rätt. Jag skulle såklart bli jätteglad om jag med min forskning lyckas sätta avtryck i dessa sammanhang. Men jag är inte intresserad av att göra det på bekostnad av att vara relevant i det samhälle som jag själv lever och verkar i. Min första och starkaste lojalitet som forskare är mot detta. Därför har jag satt i system att vinkla min forskning åt olika publiker. Har jag lagt ned tre–fyra månader på att skriva en internationell artikel om ett ämne. Ja, då har jag tid att lägga en dag eller två på att skriva en understreckare som lyfter fram godbitarna. Det ger mervärde och mermening.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det, som Johan Östling underströk under panelsamtalet, föreligger en målkonflikt mellan strävan efter internationell vetenskaplig excellens och forskningskommunikation på svenska. Det förstnämnda följer en logik, det sistnämnda en annan. Idealet må vara att en forskare ska vara specialist och generalist, kunna skriva på engelska och svenska, och att man har kontaktnät inom den internationella forskarvärlden liksom med journalister, politiker och andra intressenter på hemmaplan. Men hur många svenska humanister lyckas med detta på högsta nivå? Sverker Sörlin och…?

En motfråga är förstås sen om det borde vara annorlunda. Borde sakkunniga och forskningsråd sätta ett större värde på att forskare sätter avtryck i det offentliga samtalet? Kanske rentav påverkar det allmänna medvetandet? Kan i sådana fall en inflytelserik essä vara viktigare än en välciterad artikel? Borde det månne krävas av en professor inom humaniora och samhällsvetenskap att denna någon gång gjort avtryck utanför det egna ämnet? Börjar det bli dags att skriva in tredje uppgiften i de fast anställdas timplaner? Kan man tänka sig karriärvägar som går ut på samverkan-forskning eller samverkan-undervisning och inte bara forskning-undervisning?

Ja, kring detta kan man fundera och diskutera (och agera!). Möjligen är det också så att vindarna har börjat blåsa i en ny riktning. Vi får se vad som händer under 2020-talet. Min känsla är att det bubblar på många håll och att det var längesen det såg så här ljust ut för humanistisk forskning i offentligheten. Ja, för de som vill skrida till handling är det hög tid att haka på tidvattnet!

Och medan det i Lund och annorstädes smids planer för läsåret 2022–2023 så rekommenderar jag er som inte hade möjlighet att vara med på Skissernas museum att gå in på Lunds universitets youtubekanal och ta del av panelsamtalen i efterhand. Direktlänken har ni här. Enjoy! https://www.youtube.com/watch?v=gcewDuEAhBA (samtalen kommer också att sändas på SVT Forum 16–17/6).

Vidare läsning: "Hur blir man läst?", "Forskare och sociala medier" och "Tur och tillfälligheter"

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Kanske är det dags att testa en dubbelvolt? (Curiekrönika)

 

Matematikern Richard Hamming (1915–1998) är känd som en av datavetenskapens pionjärer. Tidigt i sin långa karriär arbetade han på Manhattanprojektet, där den första atombomben utvecklades, och på nära håll interagerade han med sin tids främsta forskare och ingenjörer: Claude Shannon, Richard Feynman med flera. Själv har han bland annat gett namn åt ”Hamming code”, ”Hamming numbers” och ”the Hamming window”. I våra dagar är det dock inte hans vetenskapliga landvinningar som gör honom ryktbar. Nej, det som framförallt förknippas med Hamming är en till synes simpel fråga: ”Vad är det viktigaste problemet inom ditt fält?” 

Denna fråga hade Hamming för vana att ställa när han slog sig ner vid ett lunchbord med andra forskare på Bell Labs, där han arbetade från 1946 till 1976. Han lyssnade intresserat och ställde följdfrågor. Ett par veckor senare slog han sig ner vid samma bord och frågade forskarna vad de själva arbetade med. Svaren varierade, men för det mesta var det någonting helt annat än det som de själva identifierade som fältets viktigaste problem. Följdfrågan som Hamming då ställde, och som inte brukade landa så väl, var: ”Varför jobbar du inte med det viktigaste då?”.

I våra dagars tech- och startupvärld är ”the Hamming Question” ett begrepp som lever sitt eget liv. Detsamma gäller hans tal ”You and your research” med tillhörande frågestund som hölls i mars 1986. Själv har jag läst det i sin helhet vid några olika tillfällen. Och jag rekommenderar det starkt. För på ett lika underhållande som klokt sätt lyckas han där ställa mycket av det vi forskare gör – som individer och kollektiv – på sin spets.

Efter min senaste omläsning berättade jag om ”The Hamming question” för Svante Norrhem. Han lyssnade intresserat och vårt samtal kom att glida in på frågan om omgivningens betydelse för en forskares ambitionsnivå. Bland annat berättade han om ett sakkunnigutlåtande han hade fått när han ansökte om att befordras till professor. Den sakkunnige förordade detta, men avslutade sitt omdöme med en metafor. Han liknade Svante vid en simhoppare som gång på gång gjorde samma hopp och landade perfekt. "Skulle du inte någon gång kunna prova att göra en dubbelvolt? Kanske landar du då någon gång på magen, som oss andra." Svantes första reaktion var irritation. Men orden fick effekt. Nästa forskningsprojekt såg han medvetet till att höja svårighetsgraden på.

Hur tänker jag då själv kring allt det här? Hur står det till med min ambitionsnivå? Och arbetar jag med några av de viktigaste problemen inom mitt fält? Ptja, det där är ju inte några enkla frågor att svara på. Särskilt inte i skrift för allmän beskådan. Kanske måste det också få gå en liten tid innan man som forskare utvärderar sådana här val. När man är mitt uppe i ett projekt är det, i min erfarenhet, viktigt att inte hela tiden ifrågasätta sig själv och sina val. Det krävs utförandekraft. Och efterklok kan man vara sedan.

Vad jag just nu använder ”the Hamming question” till är att guida mitt långsiktiga planeringsarbete som så smått börjat puttra igång. Alltså, vad vill jag forska om framöver. Vad finns bortom aktiesparandets popularisering? Och är det förresten självklart att egen forskning ska vara min huvudsakliga sysselsättning 2027? Är det verkligen i denna roll som jag ger mest värde och gör störst skillnad för mitt fält (och vilket är detta fält förresten?)? Eller börjar det bli dags att prova något annat? Kanske söka sig mot en ny roll eller position?

Ptja, sånt där tycker jag tål att tänkas på även om det inte leder fram till några svar som kan huggas i sten. För när förfrågningar kommer och möjligheter öppnas upp – ja då gäller det att veta i vilken riktning man vill röra sig i. Kanske är det dags att testa en dubbelvolt?

Vidare läsning:

"You and your research" av Richard Hamming

"Researchers and founders" av Sam Altman

Relaterade blogginlägg:

"Less but better" 

"Vad krävs för att lyckas med något: En sedelärande magichistoria"

"En logiskt konsistent pinne"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tillbaka till ansökningsskrivandet

 

De senaste åren har jag skördat frukterna av 2019 års lyckosamma ansökningsskrivande. Där och då sköt jag med hagel och utdelningen blev fenomenal. Inte nog med att jag själv fick möjlighet att forska på heltid under några år. Jag kunde också engagera Charlotte Nilsson i mitt forskningsprojekt om aktiesparandets popularisering. Tillsammans har vi lyckats göra saker som jag aldrig hade kunnat åstadkomma på egen hand. Och framåt senhösten kommer ni få se konkreta resultat!

Men samtidigt som vår första gemensamma publikation ser dagens ljus kommer projektets finansiering att ta slut. I detta finns det inget konstigt. Så ser forskningscykler ut. Det är endast i stora program – som Nyliberalism i Norden (2020–2025) – som tidsramarna är så långa att resultaten hinner publiceras under vägs. I mer ordinära projekt gäller det att fortlöpande dra in medel för att kunna vidareutveckla sina idéer. Gränserna mellan olika projekt blir därmed ofta porösa.

För min del innebär detta att jag är på väg in i en ny ansökningsperiod. De 60 % som jag har 2023 och 2024 inom RJ-programmet räcker en bra bit, men de övriga procenten behöver täckas upp genom en kombination av undervisning, forskningsmedel och olika arvoden. Vad som ger störst handlingsfrihet är såklart forskningsmedel så att utarbeta projekt – små som stora – behöver prioriteras. Tid för detta är det första som ska skrivas in i det kommande läsårets kalender.

Så hur känns det då att än en gång behöva kavla upp ärmarna för att försöka säkra sin försörjning? Har jag tröttnat? Är det värt det? Ptja, jag ska inte sticka under stolen med att det hade varit skönt att ha en fast tjänst i botten. Nästa år fyller jag 40 och firar tio år på forskarbanan. Det är en ganska lång tid att hoppa från tuva till tuva, även om marken med tiden blivit lite fastare och mina hoppfärdigheter har utvecklats.

Samtidigt så vet jag spelets regler. Det jag förlorar i trygghet vinner jag i frihet. Och jag tycker inte det är tråkigt att tråla fram frågeställningar, lokalisera källmaterial och skriva ansökningar. Finns det bara tid avsatt i kalendern så är ansökningsskrivande en intellektuellt utmanande och kreativ sysselsättning. Därtill är det – åtminstone för mig – den fas i forskningsprocessen under vilken jag läser mest och bredast. Fokus här både kan och bör skifta på ett sätt som man inte riktigt har råd med när man ska trycka ur sig en vetenskaplig artikel eller bok.

Men inom vilket forskningsområde ska pengarna då sökas? Ja, här har jag grunnat en del under vårterminen. Trogna bloggläsare har kunnat se embryon till långsiktiga forskningsidéer blippa förbi på radarn. Vad jag dock har landat i är att jag faktiskt inte är i närheten av färdig med aktier och finansialisering. Inom detta fält har jag många konkreta uppslag. Både sånt jag själv vill göra och sånt jag vill göra tillsammans med andra.

Det optimala hade varit att under det kommande året säkra ett treårigt projekt där jag har ca 25% och ett par andra forskare 50–75%. På vägen dit hade det också suttit fint med ett eller två personliga stipendier som kan ge trygghet och buffert. Ja, som ni ser har en plan börjat materialiseras. Back to the grind.

Vidare läsning: "Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen" och "Vad forskare kan lära sig av pokerspelare"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Multipliers

En av mina favoritböcker alla kategorier är Greg McKeowns "Essentialism: The Disciplined Pursuit of Less" från 2014. Och som den historiker jag är har jag förstås grävt bakåt. Vad gjorde han innan den kom ut? Har han publicerat något annat? Ja, McKeowns första alster var ett samarbete med Liz Wiseman kring boken "Multipliers" från 2010. Det är en bok om ledarskap som är några hundra sidor för lång och väldigt amerikansk. Men den är inte utan goda poänger. Och i det här blogginlägget tänkte jag dröja vid två.

Den första rör bokens huvudargument: det vill säga att vissa ledare och medarbetare fungerar som ”multipliers”. De ger värde inte främst genom sin egen arbetsinsats utan genom att de plockar fram det bästa ur sin omgivning. De får helt enkelt andra medarbetare att prestera flera gånger bättre än utan dem.

Hur vet man då att någon har denna effekt på sina kollegor? Ptja, Wiseman och McKeown har ett lackmustest för detta. Det är att noga observera vad som händer när en person får framgång. Deras exempel är hämtade från näringslivet, men i forskarvärlden kanske man kan tänka sig att någon vinner ett stort anslag, skriver en bästsäljande bok eller får en professur. Om denna någon är en ”multiplier” så kommer framgången att smitta av sig och kaskada på människor runtomkring. Om denne någon inte är det så kommer ingenting att förändras.

Det vetenskapliga underlaget för att människor kan delas in i dessa två grova kategorier (multipliers - icke-multipliers) är ganska tunt. Men som tankemodell tycker jag den har sina poänger. För om det är något jag lärt mig under mina år i forskarvärlden så är det att nästan alla forskningsmiljöer är små och därav extremt personberoende. Man behöver inte vara speciellt många för att göra skillnad. Ibland kan det räcka med att en enda person tar goda initiativ för att en serie kedjereaktioner ska starta. Ett exempel som ligger nära till hands för mig är när Johan Östling kom tillbaka till Lund 2014. Det Pro Futura-anslaget fick RJ och historikersverige ganska bra valuta på…  

Den andra saken som jag burit med mig från ”Multipliers” är en fråga som Wiseman och McKeown menar bör guida vår interaktion med andra människor. Denna fråga handlar inte alls om att söka urskilja exceptionella individer. Tvärtom. Det handlar om att nyfiket närma sig varje människa och söka identifiera dennas speciella kvaliteter. Eller med författarnas ord ställa sig frågan: ”In which way is this person smart?”

Jag tycker det är en fantastisk fråga. Den är inkluderande, öppen och utforskande. Och tar du den på allvar tvingas du observera och tänka efter. Kanske till och med ompröva en och annan ståndpunkt. Ja, för egen del tycker jag frågan är särskilt bra att ställa mig när jag interagerar med någon som inte alls gör och tänker som jag. Eller när jag ser någon lyckas med saker utan att jag riktigt förstår hur det kan gå till. 

Wiseman och McKeown länkar frågan ovan till multiplierkonceptet och menar att ett kännetecken för goda ledare är att de ser den specifika potentialen i människorna runtomkring sig. För om man vet vad som gör en människa smart, ja då kan man också försöka se till så att personen arbetar med uppgifter där detta spelar roll. Huruvida dessa tankesätt går att applicera inom akademiskt ledarskap låter jag vara osagt. Men jag kan rekommendera er att fundera lite över frågan: "In which way is this person smart?". I många sammanhang kan den vara en ögonöppnare!

Vidare läsning: 

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskarmiljö"

"Från jag till vi"

"Less but better" 

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad ska man gå på för saker då?

 

Utbudet av akademiska arrangemang är överväldigande. Ja, den som så önskar kan fylla hela sin arbetstid med att gå på seminarier, symposier och öppna föreläsningar. Skulle man tröttna på sin lokala scen finns oceaner av alternativ på Zoom. För den enskilde forskaren gäller det dock att välja sin medverkan med omsorg. Varken avhandlingar, artiklar eller forskningsansökningar blir skrivna när man sitter i publiken. Och på 2020-talets internationaliserade arbetsmarknad är det inte lokala kulturbärare som premieras. Snarare tvärtom.     

Samtidigt är de många arrangemangen och det frivilliga deltagandet något av det finaste vi har i akademin. De är en del av vad Marie Cronqvist benämner som våra ”akademiska allmänningar”. Seminarierna ingår i en informell gåvoekonomi som bygger på en god portion idealism samt en genuin önskan om att lära nytt, brett och tillsammans. De är fjärran från den instrumentalism som de faktiska incitamentstrukturerna pressar oss emot.

Men hur ska man då som enskild forskare hantera det hela? Vad är en rimlig balans mellan kollegial lojalitet och individuell karriärhänsyn? Hur många seminarier ska man gå på under en termin? Finns det några nedre och övre gränser? Ja, dessa frågor har jag inga generella svar på. Skillnaderna är stora mellan olika institutioner, discipliner och karriärskeden. Själv gick jag på 1–2 i veckan som doktorand och det var utan tvekan den viktigaste delen av min forskarutbildning. Jag lärde mig långt mer där än jag gjorde på kurserna jag tog.

En sådan närvaro har dock inte gått att upprätthålla som forskare. Till en början kändes det inte bra, men numera är jag kallare. Jag känner mig trygg i att jag genom mina olika aktiviteter, däribland den här bloggen, drar mitt strå till den gemensamma stacken. Därtill har jag, alltsedan vi lanserade det Kunskapshistoriska seminariet hösten 2017, varit en frekvent arrangör av publika arrangemang. Mot detta sociala sammanhang har jag en stor lojalitet. Men jag ser också till att använda min ledningsroll för att styra upp saker som jag själv vill gå på. Och detta är ett tips jag skulle vilja ge även till doktorander. Seminarier kan och bör användas för att etablera och fördjupa kontakter med andra forskare. Så se till att de du vill lära känna kommer och hälsar på! Och se till att de ämnen och frågor som du bryr dig om lyfts!

Samma princip gäller förstås för större arrangemang. När jag nu i eftermiddag leder panelsamtalet ”Skrivande bortom akademin” så kommer det kretsa kring sådant som är right up my alley. Konstigt vore väl annars!? Det är ju jag som bjudit in deltagarna, bokat lokalen, bestämt upplägget och sökt locka dit personer jag känner som jag vet är intresserade av tematiken. Hur stor publik det sen blir är svårt att sia om. Maj är vad maj är. Men för egen del har evenemanget obefintlig nedsida. Bara att sammanföra panelisterna med varandra hjälper mig att stärka det större ekosystem som jag vill se spira. Därtill finns en betydande uppsida i form av samtalet, publiken och den podcast som spelas in. Allt detta är gravy. Köttet och potatisen står redan på bordet.

Och så gillar jag att spela det akademiska spelet (och andra strategispel!). Begränsade eller obefintliga nedsidor i kombination med uppsidor. ”Heads I win, tails I don't lose much” som det heter i investeringsvärlden.

Så med detta sagt hoppas jag såklart vi ses i eftermiddag eller att ni lyssnar på podden framöver! Och för skåningar som inte kan ta sig till Lund 15–17 finns också en fin chans att hänga i Malmö ikväll där vi kör release för Bildningsboxen på Inkonst med start 18.30 (dörrarna öppnar) och 19 (scenen). Komsi komsi!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

En sak om dagen

 

De senaste åren har jag haft förmånen att arbeta nära några av de skickligaste och mest framgångsrika svenska modernhistorikerna i generationen över mig. På nära håll har jag fått se hur det är att vara Jenny Andersson eller Johan Östling. Vad innebär det för dem att verka i en roll som forskningsledare? Hur ser deras kalendrar och arbetsdagar ut? Vilken typ av förfrågningar kommer deras väg? Och vad gör de för att skydda sig själva och andra från att drunkna i arbete?

Ja, för att verkligen besvara den här typen av frågor på djupet hade jag behövt ett annat medium än en blogg. Kanske en podcast? Tanken har slagit mig efter mången långlunch och konferensmiddag. För den här typen av frågor intresserar mig mycket. Hamnar du jämte mig finns det en överhängande risk att samtalet glider in på ”hur gör du då?”. 

Samtidigt är jag en vän av det skrivna ordet och det korta formatet. För det tvingar fram hårda val. Vad är egentligen allra viktigast av det jag vill säga? Om mina läsare bara tar med sig en sak av det jag skriver – vad vill jag att det ska vara? Och givet att jag vet svaret – vad behöver texten då innehålla? Hur disponerar jag den bäst? Vad ska bort?

Ja, som ni ser av frågebatteriet ovan är det en konst att skriva kort. Det kräver tid och tankemöda, erfarenhet och experimentlusta. Men när man lyckas är det tillfredsställande. Särskilt för läsarna som har en massa viktigare saker i sina liv än att läsa just det som jag skriver.

Så, vilken lärdom från de upptagna och efterfrågade forskningsledarnas värld vill jag dela med mig av här i dag? Jo, det är en teknik som går ut på att inte dela upp sina dagar i olika roller och arbetsuppgifter. Första gången jag stötte på den var när Johan Östling berättade om att han då och då hade läsdagar. Ett par år senare berättade Jenny Andersson, nyss hemkommen från sina äventyr vid Sciences Po i Paris, om att hon – av ren och skär nödvändighet – hade börjat ägna sig åt en sak per dag. Måndag: handleda doktorander och läsa deras texter. Tisdag: skriva på forskningsartikel. Onsdag: undervisa och förbereda undervisning. Och så vidare.

För några veckor sedan stötte jag också på en variant av tekniken i Cal Newports podcast ”Deep Questions” där han varje vecka svarar på lyssnarfrågor. Podden är inte riktigt lika bra som Newports böcker och blogginlägg, men det finns guldkorn i nästan varje avsnitt (och tyvärr lite för mycket reklam). Oh well, där omtalas tekniken i alla fall som ”day-batching” och motiveringen till varför man ska ägna sig åt detta är att det minimerar ”context switching”. Grundtanken är att det är kognitivt mer krävande att vara studierektor på förmiddagen och forskare på eftermiddagen än det är att helhjärtat ägna varje roll var sin dag.

För egen del har jag den senaste tiden inte organiserat mitt arbete så här. Och kanske är det en anledning till att jag under vårterminen varit lite småmissnöjd med hur saker och ting har känts. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag under en rätt lång tid nu klagat på att de flesta arbetsdagar består av massa småpill. Problemet är inte att det är för mycket att göra utan att det känns för splittrat. Kanske är det en oundviklig del av denna fas av min karriär. Men det behöver likväl hanteras. Så framöver ska jag prova att göra en sak om dagen.

Har ni provat detta eller något liknande?

Vidare läsning:

"Hur många bord spelar du?"

"Om vikten av att uppgradera sitt nej"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Resiliens

Ett par år in i mitt avhandlingsarbete fick jag en förfrågan som gjorde mig väldigt glad. Det var en inbjudan att bidra med ett kapitel till en internationell antologi som skulle ges ut på ett välrenommerat förlag. Boken syftade till att ge kulturhistoriska perspektiv på naturkatastrofer och låg alltså mitt i prick för min pågående forskning. Redaktörerna hade fått nys om mig via en doktorandkollega. Jag kände att det var en stor chans som hade öppnat sig. Min forskning var på väg ut i världen!

Ett smärre problem var att jag vid denna tidpunkt aldrig hade skrivit någon vetenskaplig text på engelska. Men jag tänkte att det var någonting jag ändå behövde lära mig och efter ett tag fick jag upp farten. I ryggen hade jag några avhandlingskapitel som ventilerats på seminarier och som jag uppfattade höll god kvalitet. Det var inte helt lätt att koka ned avhandlingens boklånga argument till ett bokkapitel. Men till slut fick jag ihop ett manus och skickade in. Tänk vilken tur jag haft som fått den här möjligheten!

Månaderna gick och doktorandlivet fortskred. Jag läste någon kurs och började skriva på nästa avhandlingskapitel. Från de internationella redaktörerna hörde jag ingenting, men det var inget som berörde mig. Jag hade förstått att sådant här kunde ta tid och hur som såg det ljust ut. Tänk, dagen jag disputerade skulle jag ha en internationell publikation under bältet!

Men riktigt så skoj skulle vi inte ha det.

Den 23 december 2011 kom ett mejl. Redaktörerna hade fått in utlåtandena och i mitt fall var det tre stycken. Två var ganska detaljerade. Den första lektören var kritisk, den andra var mycket kritisk. De tyckte att mitt handlag med medeltida och tidigmodernt material var ”wobbly” och att mina jämförelser över tid haltade betänkligt. Den första föreslog ändå ”major revision”, men den andra sa ”reject”. Vad tyckte den tredje då?

Well, personen i fråga skrev så här: ”This is so obviously not going to get published so I won't waste my time to write any comments.” Redaktörerna berättade att de hade läst igenom kapitlet igen och kommit fram till att det inte höll måttet. De önskade mig lycka till och våra akademiska vägar skiljdes åt. God jul.

I dag, ett decennium senare, så är det här en ganska rolig historia. Där och då var det förstås inte det minsta roligt. Jag tvivlade på mig själv, på mitt avhandlingsprojekt och på min framtid inom akademin. Mörkret var kompakt. Min handledare, Harald Gustafsson, lyckades dock lugna mig. ”Det är inte din avhandling som har refuserats. De har inte sett allt vi har sett. Det här kommer gå bra”. Och det gjorde det också. Men mitt medeltidskapitel – som varit en bärande del av det kapitelmanus som sablats ned – valde jag att kassera. Det kändes säkrast så.

Med facit i hand var upplevelsen också något av det nyttigaste jag var med om som doktorand. Det faktum att jag lyckades stappla vidare gjorde att min hud med tiden blev hårdare. Motgången stärkte min resiliens. Och om det är något som är viktigt att ha på forskarbanan – och i livet i stort – så är det resiliens. För saker kommer hända. Alla förlorar. Ofta. Även om det kanske inte känns så när man tittar sig omkring.

Om ni inte tror mig kan ni väl boka in en lunch med valfri framgångsrik kollega. Fråga sen om de har haft några motgångar i karriären. Fråga om de har fått några elaka utlåtanden. Fråga om de upplevt sig orättvist behandlade någon gång. 

Och glöm sen inte att fråga hur de tog sig vidare.

Vidare bloggläsning:

"CV:n av misslyckanden"

"Vad forskare kan lära sig av spelare" 

"Källaren"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!