Ett par år in i mitt avhandlingsarbete fick jag en förfrågan som gjorde mig väldigt glad. Det var en inbjudan att bidra med ett kapitel till en internationell antologi som skulle ges ut på ett välrenommerat förlag. Boken syftade till att ge kulturhistoriska perspektiv på naturkatastrofer och låg alltså mitt i prick för min pågående forskning. Redaktörerna hade fått nys om mig via en doktorandkollega. Jag kände att det var en stor chans som hade öppnat sig. Min forskning var på väg ut i världen!
Ett smärre problem var att jag vid denna tidpunkt aldrig hade skrivit någon vetenskaplig text på engelska. Men jag tänkte att det var någonting jag ändå behövde lära mig och efter ett tag fick jag upp farten. I ryggen hade jag några avhandlingskapitel som ventilerats på seminarier och som jag uppfattade höll god kvalitet. Det var inte helt lätt att koka ned avhandlingens boklånga argument till ett bokkapitel. Men till slut fick jag ihop ett manus och skickade in. Tänk vilken tur jag haft som fått den här möjligheten!
Månaderna gick och doktorandlivet fortskred. Jag läste någon kurs och började skriva på nästa avhandlingskapitel. Från de internationella redaktörerna hörde jag ingenting, men det var inget som berörde mig. Jag hade förstått att sådant här kunde ta tid och hur som såg det ljust ut. Tänk, dagen jag disputerade skulle jag ha en internationell publikation under bältet!
Men riktigt så skoj skulle vi inte ha det.
Den 23 december 2011 kom ett mejl. Redaktörerna hade fått in utlåtandena och i mitt fall var det tre stycken. Två var ganska detaljerade. Den första lektören var kritisk, den andra var mycket kritisk. De tyckte att mitt handlag med medeltida och tidigmodernt material var ”wobbly” och att mina jämförelser över tid haltade betänkligt. Den första föreslog ändå ”major revision”, men den andra sa ”reject”. Vad tyckte den tredje då?
Well, personen i fråga skrev så här: ”This is so obviously not going to get published so I won't waste my time to write any comments.” Redaktörerna berättade att de hade läst igenom kapitlet igen och kommit fram till att det inte höll måttet. De önskade mig lycka till och våra akademiska vägar skiljdes åt. God jul.
I dag, ett decennium senare, så är det här en ganska rolig historia. Där och då var det förstås inte det minsta roligt. Jag tvivlade på mig själv, på mitt avhandlingsprojekt och på min framtid inom akademin. Mörkret var kompakt. Min handledare, Harald Gustafsson, lyckades dock lugna mig. ”Det är inte din avhandling som har refuserats. De har inte sett allt vi har sett. Det här kommer gå bra”. Och det gjorde det också. Men mitt medeltidskapitel – som varit en bärande del av det kapitelmanus som sablats ned – valde jag att kassera. Det kändes säkrast så.
Med facit i hand var upplevelsen också något av det nyttigaste jag var med om som doktorand. Det faktum att jag lyckades stappla vidare gjorde att min hud med tiden blev hårdare. Motgången stärkte min resiliens. Och om det är något som är viktigt att ha på forskarbanan – och i livet i stort – så är det resiliens. För saker kommer hända. Alla förlorar. Ofta. Även om det kanske inte känns så när man tittar sig omkring.
Om ni inte tror mig kan ni väl boka in en lunch med valfri framgångsrik kollega. Fråga sen om de har haft några motgångar i karriären. Fråga om de har fått några elaka utlåtanden. Fråga om de upplevt sig orättvist behandlade någon gång.
Och glöm sen inte att fråga hur de tog sig vidare.
Månaderna gick och doktorandlivet fortskred. Jag läste någon kurs och började skriva på nästa avhandlingskapitel. Från de internationella redaktörerna hörde jag ingenting, men det var inget som berörde mig. Jag hade förstått att sådant här kunde ta tid och hur som såg det ljust ut. Tänk, dagen jag disputerade skulle jag ha en internationell publikation under bältet!
Men riktigt så skoj skulle vi inte ha det.
Den 23 december 2011 kom ett mejl. Redaktörerna hade fått in utlåtandena och i mitt fall var det tre stycken. Två var ganska detaljerade. Den första lektören var kritisk, den andra var mycket kritisk. De tyckte att mitt handlag med medeltida och tidigmodernt material var ”wobbly” och att mina jämförelser över tid haltade betänkligt. Den första föreslog ändå ”major revision”, men den andra sa ”reject”. Vad tyckte den tredje då?
Well, personen i fråga skrev så här: ”This is so obviously not going to get published so I won't waste my time to write any comments.” Redaktörerna berättade att de hade läst igenom kapitlet igen och kommit fram till att det inte höll måttet. De önskade mig lycka till och våra akademiska vägar skiljdes åt. God jul.
I dag, ett decennium senare, så är det här en ganska rolig historia. Där och då var det förstås inte det minsta roligt. Jag tvivlade på mig själv, på mitt avhandlingsprojekt och på min framtid inom akademin. Mörkret var kompakt. Min handledare, Harald Gustafsson, lyckades dock lugna mig. ”Det är inte din avhandling som har refuserats. De har inte sett allt vi har sett. Det här kommer gå bra”. Och det gjorde det också. Men mitt medeltidskapitel – som varit en bärande del av det kapitelmanus som sablats ned – valde jag att kassera. Det kändes säkrast så.
Med facit i hand var upplevelsen också något av det nyttigaste jag var med om som doktorand. Det faktum att jag lyckades stappla vidare gjorde att min hud med tiden blev hårdare. Motgången stärkte min resiliens. Och om det är något som är viktigt att ha på forskarbanan – och i livet i stort – så är det resiliens. För saker kommer hända. Alla förlorar. Ofta. Även om det kanske inte känns så när man tittar sig omkring.
Om ni inte tror mig kan ni väl boka in en lunch med valfri framgångsrik kollega. Fråga sen om de har haft några motgångar i karriären. Fråga om de har fått några elaka utlåtanden. Fråga om de upplevt sig orättvist behandlade någon gång.
Och glöm sen inte att fråga hur de tog sig vidare.
Vidare bloggläsning:
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Lysande! Här är mina tankar om vad jag lärt mig av mina misslyckanden.
SvaraRaderahttps://www.linkedin.com/today/post/article/20140703043817-74575107-fail-your-way-to-success?trk=hb_ntf_MEGAPHONE_ARTICLE_LIKE
Tumme upp!
Radera