Planer är värdelösa (men planering är omistligt)

 

Trogna bloggläsare känner mig som en planerande person. Vad jag ska ägna mig åt nästa vecka, månad, termin och år har jag – i grova drag – koll på. Anledningen är inte att jag gillar när mina dagar är fullklottrade med åtaganden. Tvärtom. Syftet med min planeringsverksamhet är att skapa frihet och luft i vardagen samtidigt som jag rör mig i en långsiktigt önskvärd riktning livs- och karriärmässigt. Ambitionen är att det ska vara kul och meningsfullt nu. Liksom 2027 och 2037.

Hur väl jag lyckas med allt detta planerande kan såklart diskuteras. Det går sällan speciellt många månader i mitt forskarliv innan någonting kör ihop sig och känslan av att vara överbelamrad svämmar över mig. Ofta beror det på att jag i övermod har tagit på mig för många saker. Andra gånger är det något helt bortom min kontroll som skakar om tillvaron. Men alldeles oavsett anledning så måste den förändrade spelplanen hanteras. Det finns inget värde i att sjunka till botten med en obsolet plan i händerna.

Så vad kan man göra? Ja, det möjligen kontraintuitiva svaret jag faller tillbaka på är att planera mer och bättre. Jag följer alltså Eisenhowers gamla doktrin: ”Plans are useless, but planning is indispensable”. Men vad innebär det i praktiken? Hur ofta är det klokt att planera? Ptja, här finns det olika skolor, men min egen regelbundna planeringsnivå är fyraveckorsplaneringen – något jag uppdaterar varje fredag efter lunch. Därutöver skulle jag säga att terminsplaneringen är viktigast. Lejonparten av den görs sista veckan innan jul- och sommarledigheterna Men på senare år har jag märkt att terminsplaneringen brukar kräva översyn varannan månad eller så. Ty saker händer och förutsättningar förändras. 

Ett konkret exempel från den här hösten rör mitt och Johan Östlings gemensamma bokprojekt: en lärobok i kunskapshistoria. Att vi skulle skriva detta hösten 2022 kom vi fram till i januari 2021. Då hade vårt book proposal gått igenom lektörsgranskning hos Cambridge University Press och vi var taggade på att komma igång. Förvisso hade vi båda två en massa annat som skulle göras klart först, men hösten 2022 såg då spegelblank och fin ut. Ännu när vi gick på sommarsemester tidigare i år kändes skrivplanen fullt rimlig.

Det skulle dock inte ta så många veckor av höstterminen innan vi började känna annorlunda. Såväl jag som Johan sa gång på precis som Alfons Åberg: ”Jag ska bara”. Problemet med detta var att i början av oktober fanns det endast en 5–10 sidor skrivna (av 80 planerade). Därtill hade våra kalendrar – särskilt Johans – fyllts på av stora och ganska brådskande åtaganden. Det som kändes roligt i januari 2021 kändes plötsligt mest som någonting pressande och stressande. Och jag är, vilket alla som känner mig väl vet, mycket dålig på att forcera saker. Jag kan nöta på i mitt eget tempo för evigt. Men jag hänger bara med i min frus maxtempo en dag eller två. 

Så en dag för några veckor sedan knackade Johan så på min dörr. Han var påfallande energifylld och bestämd. ”David, jag går rakt på sak. Ska vi skjuta upp boken?”. Och ja, det tog oss inte lång tid att landa i det beslutet. Visst hade vi kanske kunnat pressa ur oss någonting i höst. Klippa och klistra ihop gamla tankar i ett nytt format. Skeppa, blunda och skämmas lite grann. Men det upplägget lockade inte någon av oss.

Så i mitten på oktober kastade jag terminsplanen i papperskorgen och började göra en ny planering. Vi får se hur länge den håller den här gången!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Du slösar bort år om du inte kan slösa bort dagar

I år är det tjugo år sedan Daniel Kahneman tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Under denna tid har det fält som han varit med om att forma – beteendeekonomi – fått ett brett och djupt genomslag världen över. Ja, i dag talar långt fler än forskare om "förlustaversion" och "nudging". Och Kahnemans bok Thinking Fast and Slow från 2011 har lästs av miljoner. Kanske är det rentav 2010-talets mest inflytelserika bok?

En sak som gör att boken stannat kvar hos mig är att den handlar lika mycket om vänskap som om vetenskap. Relationen mellan Daniel Kahneman och parhästen Amos Tversky (1937–1996) strålar genom sidorna. Tillsammans designar de experiment och publicerar studier. Bygger relationer och fostrar nya forskargenerationer. Går från den akademiska världens marginaler till dess finrum.

I de flöden jag följer finns det ett citat av Tversky som då och då återkommer. Det handlar om vad som krävs för att göra riktigt bra forskning. Tversky menar att hemligheten är att alltid vara lite underemployed. Det behöver finnas tid för att tänka, testa, läsa och prata – även om sånt som inte alls är viktigt här och nu. ”Du slösar bort år”, menar Tversky ”om du inte kan slösa bort dagar”.

Själv försöker jag den här terminen leva efter denna devis. För är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att forskarlivet inte är som bäst när kalendern är fulltecknad och upphackad. Ja, även om varje enskild sak är kul och givande så blir avsaknaden av luft – i alla fall för mig – snabbt kännbar. Det är som att jag fastnar i ett utförarläge som inte har plats för nya lärprocesser. Då blir det glest mellan nya idéer, uppslag och infall.

Den här hösten har jag därför som uttalat mål att värna de blanka dagarna och prioritera det som ger mig långsiktig näring. Beställa fram material på UB, läsa böcker på djupet, låta ett lunchsamtal fortgå eller ta en långpromenad och tänka. Rent konkret har höstens arbetssätt resulterat i att jag redan nu läst fler vetenskapliga böcker än jag gjorde under hela vårterminen. Och i läsningens kölvatten har idéer fötts och tankar vidareutvecklats. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag börjar få vittring på saker. Det känns lite som 2018–2019 igen, alltså den tid då jag började utforma mitt aktiesparprojekt.

Insikten om hur högt jag faktiskt värderar blanka dagar har också fått konsekvenser för hur jag hanterat förfrågningar som kommit min väg. När någon undrat om jag kan eller vill göra x har jag flera gånger varit nära att snabbt tacka ja, men medvetet tagit ett steg tillbaka och frågat mig själv: Vill jag göra detta hellre än att ha en blank dag? Måste jag tacka ja? Varför då? Efter moget övervägande har svaren jag gett frågeställarna skiftat. Men alternativkostnaden har varit en del av mitt beslutsunderlag. Att tacka ja är att tacka nej till blanka dagar.

Det kan förstås finnas många goda skäl att tacka ja ändå (och jag gör det regelbundet!). Men om målet är att göra riktigt bra forskning och leva ett gott liv under tiden – ja då gäller det att kunna slösa bort dagar. Och för att nå dit gör forskare klokt i att följa Tverskys råd och alltid vara lite underemployed.


Vidare läsning: Morgan Housel "The Advantage Of Being a Little Underemployed" eller varför inte min Britt-Mariestreckare "Rast och vila bästa vägen till ett väl utfört arbete" (SvD 2021-06-12). 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

När hör man hemma i akademin?

  

Under mitt första år som disputerad bar jag min doktorsring med stolthet. Jag hade på mig den till vardags och till fest och – såklart – när jag stod längst fram i lärosalen. Ibland noterade någon ringen och frågade vad jag hade skrivit min avhandling om. Jag berättade gärna. Det kändes som ringen gav mig tyngd.

Men hösten 2014 tog jag av mig den. Anledningen var att mina framtidsutsikter inte längre var speciellt ljusa. Jag satt i källaren på LUX utan vare sig forskningsmedel, undervisningstimmar eller publikationer i pipelinen. Tankarna snurrade kring A-kassan och Trygghetsstiftelsen. Kanske var det dags att omskola sig till lärare?

Mitt i allt detta kändes den pråliga ringen som en tom symbol. Jag tittade på den och tvivlade – som så många andra nydisputerade förr och senare – på om jag verkligen hörde hemma i den akademiska världen. Hade jag vad som krävdes? Vad tänkte andra om mig? Syntes det att jag snart skulle stå utan anställning?

Tvivel av den här kalibern genomsyrar akademin. De drabbar studenter, doktorander, lektorer och professorer, om än på lite olika sätt. Ja även de objektivt sett mest framgångsrika känner sina demoner. Med åren blir de flesta förvisso något bättre på att hantera dem. Men får man en motgång eller två brukar tvivlen vakna till liv. Ty akademiska egon är i regel ganska bräckliga ting.

För egen del blev hösten 2014 likväl en vändpunkt. Nyckeln var att jag nådde en punkt där jag inte längre ansåg mig ha någonting att förlora. Ingen stolthet, inga framtidsutsikter. Det var ut eller upp som gällde. Så varför skulle jag då gå runt och be om ursäkt för mig själv den tid jag hade kvar? Antingen skulle det gå vägen eller så skulle det inte det. Och oavsett tjänade det ingenting till att tycka synd om mig själv eller måla framtiden i mörka färger. Istället bestämde jag mig för att börja bete mig som om jag med självklarhet hörde hemma i akademin och på sikt var en av dem som skulle få en fast tjänst. Jag var en blivande kollega – inte en före detta lovande doktorand.

Så här i efterhand låter denna ”fake it til you make it”-mentalitet klyschig och banal. Men där och då var den viktig för att jag skulle kunna röra mig framåt. Det fick vara nog med att snacka ned mig själv och ana ugglor i mossen. Vad spelade det för roll vad andra tyckte och tänkte om mig? Inte brydde väl någon sig om vad det stod, eller inte stod, i mitt lönebesked? Och inte är det skämmigt att försöka göra någonting som man verkligen vill trots att utgången är oviss?

Det faktum att detta trick of the mind funkade för mig har också gjort att jag nu i snart ett decennium betraktat det som en del av min mentala verktygslåda. Jag använder det varje termin. Flera gånger om.

Och när jag tvekar på om jag platsar eller om jag vågar göra något så brukar jag tänka tillbaka på tiden i källaren. Hade jag där och då vetat vad jag skulle åstadkomma de kommande åren hade jag inte trott det. Så vad spelar det för roll om jag misslyckas med allt jag företar mig det närmaste året? Det har ändå varit en good run. Jag spelar med vunna pengar, har råd att förlora och regroup. Denna insikt gör att jag vågar ta risker. Och tacka nej.

För att vara på den säkra sidan så låter jag dock doktorsringen ligga kvar i byrålådan. Det har trots allt gått bättre sen jag tog av den.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare bör veta om nätverkande

För att lyckas på forskarbanan måste man inte vara bra på att nätverka. Är man duktig på det man gör, drar in forskningsmedel och publicerar sig smart, så har systemet överseende med ganska stora doser social osmidighet. Ja, på många sätt är forskarvärlden något av en fristad för de som hellre spelar solitära intellektuella spel än sociala.

Likväl. Allt annat lika så är forskartillvaron betydligt enklare för de som bemästrar nätverkandets konst. Tittar vi upp mot toppen – mot de framgångsrika forskarledarnas värld – så är deras soft and strategic people skills i regel minst lika excellenta som deras forskning. De här personerna har inte bara läst böcker och artiklar på sina fält. De har lärt känna personerna som skrivit dem. De har vänner här och där och överallt.

Men hur blir man en sådan person? Var lär sig forskare att nätverka? Och finns det förresten inte något obehagligt beräknande över strategiska nätverkare? Vill man vara en sådan? Ska verkligen forskarvärlden fungera på det sättet? Nej, det ska väl inte spela någon roll vilka man känner om forskningen man gör håller högsta kvalitet?! Är inte akademin en meritokrati?

Well, så där kan man fundera. Och jag tror nog de flesta av oss gör eller har gjort det. Akademin rymmer trots allt sin beskärda del av idealister. Själv har jag dock med åren blivit allt mindre intresserad av att prata om hur världen borde vara. Jag är mer nyfiken på hur den fungerar och hur man konkret kan gå till väga för att förändra den. Hellre kulturbyggare än kulturkritiker. Och vill man vara en sådan kraft, ja då behöver man kunna nätverka.

På detta område finns det – såklart – mängder av litteratur. Allt från Dale Carnegies självhjälpsklassiker ”How to Win Friends and Influence People” (1936) till moderna nätverksbiblar som Keith Ferrazzis “Never Eat Alone” (2005), Reid Hoffmans "The Startup of You" (2012) eller Porter Gales ”Your Network is Your Net Worth” (2013). För de flesta forskare, särskilt inom humaniora, är den här typen av böcker främmande materia. Men för den som läser dem finns mycket att lära. Och så värst obehagliga är böckernas råd inte heller.

En grundläggande princip som återkommer så gott som överallt är att framgångsrika nätverkare i första hand är personer som ger och hjälper andra. Detta utan några bakomliggande tankar om vad de själva kan få tillbaka. Genom att observera sin omgivning, lyssna och se vilka problem som andra står inför kan de skapa värden. Exempelvis genom att sätta personer i kontakt med andra delar av sina nätverk eller dela med sig av erfarenheter och resurser. Grundformlerna lyder ”don’t keep score” och ”give, give, get”.

En annan återkommande princip är ”build it before you need it”. Det vill säga, goda relationer byggs bäst organiskt, långsamt och på lång sikt. De ska varken vara eller kännas ”transactional”. Motsatsen är personer som – med mycket ojämna mellanrum – hör av sig när de behöver något specifikt från dig. Dessa är i längden inte så kul att hjälpa. I synnerhet inte jämfört med personer som man umgås kontinuerligt med och där relationen handlar om så mycket mer än det strikt professionella.

En tredje central princip är att skickligt nätverkande inte handlar speciellt mycket om att etablera nya kontakter. Det är betydligt viktigare att fördjupa, stärka och vidareutveckla de relationer du redan har än att utbyta visitkort. Själv fick jag på ett möte 2014 en lektion i hur detta kan gå till inom akademin. Det var vår då nya kollega Svante Norrhem, som tidigare varit professor i Umeå, som berättade om hur de hade gått till väga där för att bygga internationella nätverk.

Svante ställde sig framme vid tavlan och ritade upp hur de först anordnade en workshop och bjöd in personer de var intresserade av att lära känna. Det hela var lyckat så nästa år gjorde de gemensam sak igen samt vidgade kretsen. Och på den vägen var det. Vad Svante särskilt underströk var vikten av att återknyta och hålla kontakten. Igen och igen och igen. För det är så man blir goda vänner som hjälper varandra. Och det är av sådana relationer som de bästa nätverkarnas nätverk består.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Ett år utan akademiskt resande

 

I somras läste jag om datorforskaren Radhika Nagpals klassiska artikel ”The Awesomest 7-year Postdoc or: How I learned to Stop Worrying and Love the Tenure Track Faculty Line” (Scientific American, 2013). Det är en personlig och inspirerande – men i första hand praktisk – text om hur man konkret kan göra för att kombinera ett krävande småbarnsliv med en akademisk karriär vid amerikanska elituniversitet. Nagpal var när texten skrevs verksam vid Harvard och är i dag professor på Princeton. Hon har varken samma hudfärg eller kön som merparten av sina kollegor. Så vad är hemligheten?

Ja, ska man sammanfatta det i tre ord så skulle jag säga ”integritet och gränser”. Nagpal berättar i texten om hur hon räknade ut vad som i krassa timmar krävdes av henne, på jobbet och hemma. Och det stod snabbt klart att hennes akademiska arbete behövde hägnas in och kontrolleras. Om detta betydde att hon inte fick en fast tjänst vid regnbågens slut? Ptja, då fick det vara så. Men hur gick hon till väga?

Ja, en del i hennes lösningspaket var att på förhand sätta upp gränser för hur ofta hon fick göra vissa saker. Till exempel bestämde hon hur många kommittéer hon max fick sitta i på ett år, hur många granskningsuppdrag hon kunde åta sig, samt hur många gånger hon fick resa i jobbet. När hon nådde upp till någon av sina olika kvoter fick hon inte tacka ja till mer arbete oavsett hur lockande det var.

Med detta system på plats lyckades hon bli extremt restriktiv med vad hon tog sig för. Har man fem jobbresor på ett år, ja då kan man inte tacka ja till varje extern inbjudan som kommer ens väg. De flesta workshops och konferenser är out-of-bounds. Man får helt enkelt omfamna ”the joy of missing out” (JOMO).

För egen del slog just det där med reskvoten an. För själv hade jag – vid tidpunkten som jag återvände till Nagpals text – fem resor inbokade bara i augusti-september. Det vill säga samma period som min fru ska påbörja sitt sista år på domarutbildningen och vår mellankille Jacob börjar anpassad skola. Två saker som jag visste att vi som familj behövde ta höjd för. Hur hade jag tänkt egentligen? Magkänslan var inte bra. 

Fyra veckor in på semestern var magkänslan ännu sämre. Vi var då inne i en väldigt tung period med Jacob. Det var nya problembeteenden i kombination med att vi föräldrar – efter en månad utan barnomsorg eller avlastning – var slitna och stressade. Särskilt jag. Det var inte längre något snack om att jag behövde stryka och kapa. Kanske rentav bara bestämma mig för att läsåret 2022–2023 skulle bli ett år helt fritt från jobbresor och kvällsevenemang? Efter ett långt telefonsamtal med Johan Östling började jag skriva mejl. Ställa in, hoppa av, fråga om saker kunde göras via Zoom istället.

När jag väl fattat beslutet kändes det självklart. Några negativa reaktioner från kollegorna kom inte heller. Tvärtom. Så här några veckor in på terminen känns det också i ärlighetens namn lite befriande. Jag kan inte göra x, y och z på ett tag så då får jag fokusera på a, b och c istället. Tids nog kommer saker förstås se annorlunda ut. Men även då har jag för avsikt att applicera Radhika Nagpals kvotsystem. Har ni provat detta eller något liknande?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om vikten att förenkla

 

Bloggvåren 2022 går mot sitt slut och trogna bloggläsare vet att jag så här års ägnar mig åt att utvärdera terminen och läsåret som gått. Grundregeln är att avsätta den sista arbetsveckan till detta. I lugn och ro sätter jag mig med vita pappersark för att samla tankarna, känna efter, blicka framåt och göra en plan.

Vid en hastig anblick kan detta kanske tyckas vara slöseri med tid. Har jag inga manus att färdigställa? Inga böcker att läsa? Inga arkiv att besöka? Jo visst har jag det, men det är inget som inte kan vänta. Och efter en lång termin är i alla fall mitt huvud ganska mosigt. Jag gör inga kreativa storverk sista veckan i juni.

Däremot har jag ett behov av att fundera. För i många månader nu har jag varit i "execution-mode". Det är ett bra sätt att få saker gjorda. Men risken är att hjulen snurrar så fort att man trampar vatten eller rör sig i en riktning där det inte känns bra. Vid närmare eftertanke kan man också bli varse att utväxlingen på vissa saker man gör, trots att man jobbar hårt och fokuserat, inte är speciellt hög. Kanske går det att ändra på genom att skifta fokus mot andra aktiviteter?

Tankarna ovan är hämtade från en för mig ny inspirationskälla: Richard Rumelts Good Strategy/Bad Strategy: The Difference and Why it Matters (2011). Boken är lite som en Essentialism för företag och organisationer. Som en röd tråd genom boken löper vikten av att förenkla och bryta ned. Ja, idealet för en ledare är att denne ska ”absorbera komplexitet”. Därigenom möjliggörs koordinerat handlande på ett begränsat antal strategiska områden.  

Forskare inom humaniora kanske studsar till av detta synsätt. För är inte ett av våra mest omhuldade ideal att vi vill visa på att saker är mer komplexa än människor i allmänhet tror? Jag vet i alla fall själv med mig att jag har yttrat de orden, både en och två gånger. I regel nickas det då runt seminarieborden: "Ja, det är komplext". Men är allt alltid så komplext då? Är inte poängen med att analysera ett problem att komma fram till vad som är viktigast? Eller åtminstone kunna sortera bort vissa faktorer och förklaringar och argumentera för andra? Hur ska man annars skrida från kunskap till handling? 

Ja så där har mina tankar snurrat det sista. Och som vanligt när något ligger top-of-mind så stöter man på detta något överallt. Exempelvis läste jag för ett tag sen i forskningssyfte Gustaf Olivecronas bok ”De nya miljonärerna” från 1970. Där intervjuar han åtta svenskar som utan något startkapital byggt stora företag under efterkrigstiden. Hur tänker en Ingvar Kamprad eller Erling Persson om världen? Hur förklarar de sin framgång? Och vad tycker de om det svenska samhällsbygget? Boken är fascinerande på en rad olika sätt, men i det här sammanhanget vill jag lyfta fram ett citat från Carl-Bertel Nathorst som en gång i tiden vände trenden för Scania-Vabis.

Han förklarar sin framgång med att han är praktiskt lagd. ”När jag attackerar ett problem, så försöker jag förenkla det till förbannelse. Jag tror bara på det som är enkelt. En konstruktion ska vara enkel, den får inte vara komplicerad. En produkt som en bil ska vara idiotsäker. Man ska inte kunna göra något fel. Sådana saker tror jag att jag har sinne för. Jag tror också, att det har en väldig betydelse att man kan hålla en fast kurs.”

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang här, men hos mig slog det an något när jag läste. För jag tror också på det som är enkelt. Jag tror att om man vill åstadkomma något här i världen så gäller det att begränsa sig, fokusera sin energi och follow through. Ju färre saker desto bättre, för att tala med Greg McKeown. Richard Rumelt lyfter fram tekniker som att man ska tänka att om man under det kommande året bara får göra en enda sak: vad skulle det vara?  

På samma tema har min vän Hanna Wennerström, som arbetar som chef inom tech-delen av IKEA,  berättat om en övning där man först listar sina femton viktigaste arbetsuppgifter. Därefter ombeds man att stryka tio av dessa. Vägen framåt består sen i att efter bästa förmåga göra de fem och undvika de tio. För ska man arbeta med det som är viktigast gäller det att prioritera sin tid och energi. Det går inte att göra om man har femton top priorities. Och när höstterminen sätter fart är det mycket värt att redan på förhand ha lokaliserat diken och fallgropar så man kan styra undan från dem.

Så, med dessa ingångsvärden sätter jag mig snart ned med papper och penna. Om en vecka är jag förhoppningsvis klokare. Men därefter är det dags att släppa taget och göra annat.  

Tack för i vår och trevlig sommar! Jag hoppas vi ses på Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti! Och om någon av er vill ha vårens blogginlägg som en samlad pdf är det bara att höra av er för att gå med i bloggens mejllista. So long!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

   

Forskningskommunikation och kampen om kunskap

 

För ett par veckor sedan anordnade Anna Jonsson och vicerektor Jimmie Kristensson en eftermiddag om forskningskommunikation och kampen om kunskap i Lund. Evenemanget gick av stapeln på Skissernas museum och blev snabbt fullbokat. Själv hade jag sett fram emot att få sitta i publiken och höra vad Victor Malm, Julia Ravanis, Ida Östenberg med flera hade att säga. Men med kort varsel fick Magnus Bremmer förhinder och jag blev tillfrågad om att hoppa in. Det kunde jag förstås inte tacka nej till!

Panelen jag hamnade i hette ”Vägar in och ut ur akademin: Om att kommunicera och verka för forskning på olika plattformar”. Den hade en humanistisk och samhällsvetenskaplig slagsida och kom att kretsa kring tredje uppgiften och dess villkor. Själv talade jag mig varm för bloggar, böcker, poddar och kultursidor. Både som sätt att få kunskap att cirkulera och som sätt att få näring till forskningsprocesser. Det är, i min erfarenhet, väl investerad tid att göra sig själv upptäckbar. Åtminstone om man är samtidshistoriker. De senaste åren har det gång på gång gett mig kontakter, uppslag, källmaterial och en förhöjd känsla av mening med mitt arbete.

Men vad har denna utåtriktade verksamhet skett på bekostnad av? Vad hade jag kunnat använda min tid till om jag inte skrivit streckare och blogginlägg? Hade jag med andra vägval kunnat ge mig själv bättre chanser att få anslag, tjänster och anseende? Ptja, det beror på vilket spel vi talar om. Något ERC-anslag är jag inte på väg mot. Och några nomineringar till WAF eller Pro Futura är knappast aktuella för en person med mitt cv. För att gå långt i Champions League finns bättre strategier än min.

Men vad säger att målet är att lyfta Champions League-bucklan? Vem bestämmer det? Well, det fina med att vara vuxen är att man själv har en hel del att säga till om vad gäller detta med mål och mening. Och för egen del så är min forsknings relevans i ett bredare nationellt sammanhang och samtal prioriterat. Det smäller högt i min värld att ”Den gröna vändningen” omskrivs i svensk dagspress, att jag bjuds in till Klotet och att läsare tar kontakt out of the blue. På ett personligt plan är detta viktigare för mig än att den engelska utgåvan av boken uppmärksammas i Environmental History eller American Historical Review eller att jag bjuds in till internationella workshops och konferenser.

Missförstå mig rätt. Jag skulle såklart bli jätteglad om jag med min forskning lyckas sätta avtryck i dessa sammanhang. Men jag är inte intresserad av att göra det på bekostnad av att vara relevant i det samhälle som jag själv lever och verkar i. Min första och starkaste lojalitet som forskare är mot detta. Därför har jag satt i system att vinkla min forskning åt olika publiker. Har jag lagt ned tre–fyra månader på att skriva en internationell artikel om ett ämne. Ja, då har jag tid att lägga en dag eller två på att skriva en understreckare som lyfter fram godbitarna. Det ger mervärde och mermening.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det, som Johan Östling underströk under panelsamtalet, föreligger en målkonflikt mellan strävan efter internationell vetenskaplig excellens och forskningskommunikation på svenska. Det förstnämnda följer en logik, det sistnämnda en annan. Idealet må vara att en forskare ska vara specialist och generalist, kunna skriva på engelska och svenska, och att man har kontaktnät inom den internationella forskarvärlden liksom med journalister, politiker och andra intressenter på hemmaplan. Men hur många svenska humanister lyckas med detta på högsta nivå? Sverker Sörlin och…?

En motfråga är förstås sen om det borde vara annorlunda. Borde sakkunniga och forskningsråd sätta ett större värde på att forskare sätter avtryck i det offentliga samtalet? Kanske rentav påverkar det allmänna medvetandet? Kan i sådana fall en inflytelserik essä vara viktigare än en välciterad artikel? Borde det månne krävas av en professor inom humaniora och samhällsvetenskap att denna någon gång gjort avtryck utanför det egna ämnet? Börjar det bli dags att skriva in tredje uppgiften i de fast anställdas timplaner? Kan man tänka sig karriärvägar som går ut på samverkan-forskning eller samverkan-undervisning och inte bara forskning-undervisning?

Ja, kring detta kan man fundera och diskutera (och agera!). Möjligen är det också så att vindarna har börjat blåsa i en ny riktning. Vi får se vad som händer under 2020-talet. Min känsla är att det bubblar på många håll och att det var längesen det såg så här ljust ut för humanistisk forskning i offentligheten. Ja, för de som vill skrida till handling är det hög tid att haka på tidvattnet!

Och medan det i Lund och annorstädes smids planer för läsåret 2022–2023 så rekommenderar jag er som inte hade möjlighet att vara med på Skissernas museum att gå in på Lunds universitets youtubekanal och ta del av panelsamtalen i efterhand. Direktlänken har ni här. Enjoy! https://www.youtube.com/watch?v=gcewDuEAhBA (samtalen kommer också att sändas på SVT Forum 16–17/6).

Vidare läsning: "Hur blir man läst?", "Forskare och sociala medier" och "Tur och tillfälligheter"

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!