Vilken skillnad gör ett år?

 

Igår var det på dagen ett år sedan Sydsvenskan publicerade Johan Östlings och min artikel ”Forskarna behövs på kultursidorna”. Den tog snabbt fart. Veckan därpå plockades bollen upp av Daniel Sandström ("Så kan forskarna hitta tillbaka till offentligheten") och något senare träffades Johan, jag och Ida Ölmedal över en lunch och började smida planer för framtiden. Om nu universitets- och tidningsvärld i Sydsverige hade glidit isär  – vad kunde göras åt det? 

Ett första steg blev samtalskvällen ”Ta plats i medierna, forskare!” (11/10 2021) som kom att locka en stor och namnkunnig publik. I kölvattnet av evenemanget har några av de medverkande, så som Mia-Marie Hammarlin, Rebecca Selberg och jag själv, skrivit både en och två kulturartiklar. Bland mina historikerkollegor i Lund har Cecilia Riving, Marie Cronqvist, Andrés Brink Pinto och Björn Lundberg också skrivit. Ja, på det år som gått har avståndet mellan Lundaforskare och Sydsvenskans kultursidor minskat.

Men hur får man då en positiv trend att fortsätta? Hur förvaltar och bygger man vidare på något som börjat rulla? Ja, en viktig sak är att inte stanna upp och luta sig tillbaka utan att fortsätta agera proaktivt. ”Vattna där det växer”, som min bror brukar säga. Detta kan göras på många olika sätt: nya texter, nya luncher, nya evenemang. Exakt vad som sker tror jag inte är så avgörande. Det viktiga är att göra något och sen något igen. Ska man följa en devis lutar jag åt: ”try a lot of things, keep what works”.

Så den 24 maj händer det saker igen! På eftermiddagen, 15–17, modererar jag ett samtal på temat ”Skrivande bortom akademin”. Med i panelen sitter Magnus Bremmer, Lars Molin, Ida Ölmedal, Rebecca Selberg och Simon Sorgenfrei. Vårt samtal kommer att spelas in och bli podcast inom ramarna för HT-samtal. Men för den som vill träffa intressanta människor och byta några ord – ja då gäller det att vara på plats på LUX!

Och detta är, vill jag bestämt mena, det allra viktigaste om vi vill att forskare ska ta plats i offentligheten. För att humanistisk forskning ska spela större roll 2027 än 2022 så behöver vi forskare förändra våra socialiseringsmönster. Kunskap rör sig inte av sig självt. Det kräver medier och bärare. Nätverk och brobyggare.

Känner ni igen orden ovan? Ja, då har ni precis som jag läst några kunskapshistoriska grundtexter: Philipp Sarasin, James Secord, Johan Östling. Allright, men vad gör vi då med det vi lärt oss? Vänder vi oss bara mot det förflutna med våra analysverktyg och tvår våra händer inför samtiden? Eller drar vi slutsatser med giltighet också för det vi själva är med och skapar? Ptja, vad jag står i frågan vet ni.

Vill ni hänga med på bussen? 

Vidare läsning:

"Är socialiseringsmönster viktigare än publiceringsmönster?"

"Direktåterkoppling och lagkänsla"

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tur och tillfälligheter

 

För ett knappt år sen lottade jag ut tre exemplar av "Den gröna vändningen" på Twitter. Det var ett av många försök jag gjorde den vårterminen för att marknadsföra min bok. Resultatet blev fem retweets, tolv likes och sju kommentarer. Ett helt okej utfall. Men inte direkt viralt.

Samtidigt ska man inte stirra sig blind på siffror. Det viktiga är inte hur många man når utan vilka. Och en av dem som hörde av sig den dagen var Magnus Bremmer från Anekdot/Bildningspodden. Vi hade följt varandra ett tag på Twitter, men kände inte varandra. Han tyckte min bok verkade intressant och undrade om jag ville spela in ett poddavsnitt med honom efter sommaren? Klart jag ville det!

I augusti bar det av till Stockholm över dagen. Vi fann varandra snabbt och insåg att vi hade mycket gemensamt. Själva inspelningen gick fint och efteråt kom vi att prata om framtiden. Jag berättade att jag höll på med ett nytt projekt om aktiesparandets popularisering. Magnus lyssnade intresserat. Han berättade att Anekdot var på gång att inleda ett samarbete med Norstedts. Tanken var att samla ett knippe längre essäer och ge ut dem i en box. De saknade en. Skulle jag vara intresserad av att skriva den?

Vad Magnus särskilt hade fastnat för var vad jag hade berättat om Aktie-SM 1979. Detta hade jag skrivit en understreckare om och jag skickade över den tillsammans med streckaren ”Så blev det riskkapitalister av oss allihopa”. Efter att ha läst texterna och pratat ihop sig med Lars Molin på Norstedts var Magnus säker. Han ville ha en essä av mig om detta. Det var ett erbjudande jag svårligen kunde tacka nej till. 

Väl hemma i Lund hade jag dock inte många arbetsdagar kvar. Så min föräldraledighet kom att inledas med kvällsarbete. Det var inte vad jag hade planerat. Men det var inget svårt val. Jag hade fått en drömchans i knäet och den tänkte jag inte slarva bort. Några veckor senare skeppade jag över ett manus och det landade väl.

I förra veckan kom den så från tryckeriet: den första Bildningsboxen. Att jag är med och skriver i den beror – som ni kan se – på tur och tillfälligheter. Hade jag inte testat att lotta ut de där tre exemplaren av ”Den gröna vändningen” hade någon annan varit med i laguppställningen. Och utan min medverkan i Bildningspodden är det en hel del andra saker som inte heller hade skett.

Men bollen rullade min väg. Och i ett större perspektiv var det inte enbart tur att en möjlighet öppnade sig. För alltsedan jag startade den här bloggen 2019 har jag medvetet sett till att ”put myself out there”. Och ganska snabbt lärde jag mig att den ökade synligheten kunde leda till roliga saker och nya kontakter. Ja, ni som har följt bloggen sedan starten har kunnat se och bevittna mycket av detta i realtid. I varje enskilt fall har tur och tillfälligheter varit helt avgörande. Men sammantaget handlar det också om att över tid agera på ett sätt som gör det möjligt för "luck to strike", exempelvis genom att prestigelöst prova olika saker: som att lotta ut några böcker på Twitter. 

Vad historien ovan vittnar om är också det som man inom nätverksforskning talar om som ”the strength of weak ties”. Det vill säga att de bästa möjligheterna ofta uppstår via människor som du inte känner speciellt väl. Och en anledning till detta är att ytliga eller avlägsna bekanta har tillgång till helt andra nätverk och världar än dig och de du lever nära. Det här blogginlägget är redan för långt för att dyka djupare i dessa frågor. Jag får återkomma framöver. Men fram till dess kan jag varmt rekommendera de av er som inte redan läst Mark Granovetters klassiska artikel från 1973 att göra så. En ögonöppnare som bestått the test of time!

Vidare läsning:

Mark Granovetter "The Strength of Weak Ties"

"Vad forskare kan lära sig av spelare"

"Vilka bord väljer du att spela?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om värdet av att skriva om samma sak för olika publiker

Ett stycke forskning kan bli till många olika texter. Kring detta sakernas tillstånd finns det många som ondgör sig. Särskilt inom discipliner där kvantitativa mått, som antalet publiceringar och citeringar, spelar stor roll för hur resurser fördelas. Inom sådana fält kan det löna sig att ”salamipublicera” och vara skicklig på att identifiera ”least publishable unit”. Som historiker upplever jag dock inte detta som något överhängande problem. Omkok, avkok och smakprov värderas mig veterligen inte speciellt högt.

För egen del vinklar jag heller inte om texter för att kunna maximera mitt uttag av resurser. Nej, det som lockar mig är att min forskning ska cirkulera och göra avtryck, såväl inom- som utomvetenskapligt. Och för detta ändamål är det, vill jag mena, viktigt att se till så att ett stycke forskning blir till många texter anpassade för olika publiker. 

Men hur gör man då för att lyckas med detta? Och när i forskningsprocessen ska det ske? Ja, som jag skrivit om tidigare så tror jag – i likhet med Björn Lundberg – att forskare inte ska underskatta värdet av att öppna upp forskningsprocessen tidigt. Genom att skriva en populärhistorisk artikel eller en essä i dagspressen tvingas man – som i allt skrivande – att skärpa sina tankar. Man ökar också chansen för att bli upptäckt av andra forskare som delar ens intressen. Dessutom kan man som samtidshistoriker komma i kontakt med människor med egna erfarenheter av, och kunskaper om, det man studerar. 

Själv har jag exempelvis de senaste åren haft många givande samtal med Göran Bäckstrand, som började arbeta på UD i slutet på 1960-talet och var med om att organisera FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Vår kontakt upprättades genom att han ringde upp mig efter att jag skrivit min första understreckare: ”Boken som fick oss att sluta strunta i miljön” (SvD 2017-10-23), vilken handlade om Hans Palmstierna och miljöfrågornas genombrott i Sverige hösten 1967. Streckaren byggde på en vetenskaplig artikel jag då hade fått antagen i Environment and History. En text som under åren som gått hjälpt mig få kontakt med internationella forskare och som också utgör stommen till kapitel 2 i ”Den gröna vändningen”.

Själva forskningen som låg till grund för allt det här genomfördes 2016. Det var då jag samlade in materialet, ringade in min frågeställning, skrev ihop ett första utkast och också genomförde en radiointervju om det hela. Lyssnar man på den nu i dag så upptäcker man att många av mina resultat varit offentliggjorda långt innan någon bok publicerades. Likväl är det först det senaste året som det hela på allvar börjat cirkulera. Och alltjämt rör det sig om en ganska liten skala. De allra flesta människor i Sverige har ingen aning om vad jag kommit fram till om hösten 1967. Och för yngre generationer – inklusive starkt miljöengagerade personer – så är namnet Hans Palmstierna i regel helt främmande.

Insikten om detta sakernas tillstånd har vuxit fram långsamt hos mig. Men det har varit en frigörande insikt. För numera är jag inte rädd för att upprepa mig eller återanvända formuleringar och exempel. Jag har ingen ambition om att någon ska läsa, lyssna eller titta på allt jag gör. Varför skulle de göra det? Så intressant är jag verkligen inte. Men genom att formatera min forskning på olika sätt kan jag nå fler människor där de är. Och detta att försöka hitta en riktigt bra vinkel för en speciell publik – som Historiskans, Ikaros eller Under streckets – är intellektuellt stimulerande. Ja, det är en kreativ utmaning som jag numera faktiskt finner lika lustfylld som att grundforska. 

Vidare bloggläsning:

"Learn as you go"

"Döda vinklar och levande historia"

"Hur blir man läst?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Halvtidstankar VT22

 

En fördel med att vara föräldraledig är att man inte skapar så mycket arbete åt sitt framtida jag. Skickar man inte iväg några texter får man heller inte några i retur. Detta har jag känt av under min återkomst till arbetslivet de senaste månaderna. Visst har det funnits åtaganden och arbetsuppgifter och saker i kalendern. Men på det stora hela får jag nog ändå betrakta terminens första halva som något av en arbetsdal. Såna ska man också ha! (även om Word inte verkar tro att ordet finns...)

I ett större livsperspektiv har det förvisso inte varit fullt lika lugnt. För även om vår lägenhetsflytt rent objektivt har varit så smidig och enkel som en flytt bara kan vara så har det – nästan hela tiden – varit grejer att göra och tänka på. Och samtidigt har familjelivets vardag, med allt vad det innebär, rullat på med oförminskad kraft. Någon tid att stanna upp och tänka efter har det inte riktigt funnits.

 
Men nu inför påsken är känslan att det håller på att vända. Inom kort ger vi oss ut på landet och för egen del tänkte jag ta mig några dagars digital minimalism. Inga mejl, ingen surf, inget Wordle. Det är hög tid, för min digitala hygien är sämre än på länge. Och den kraft och viljestyrka som krävs för att ändra på detta har jag inte haft.

Så vad är då nyckeln till att bryta och förändra saker på det här området? Ja, om vi följer Cal Newports råd så är det allra viktigaste att inte bara plocka bort en vana utan att aktivt ersätta den med något annat som lockar lika mycket. Exempelvis att sätta i system att ringa och prata med vänner eller aktivt leka med barnen i stället för att slösurfa. Eller att hitta en riktigt bra bok som man sugs in i snarare än att följa nyhetsflödet.

Och det sistnämnda har jag faktiskt precis gjort. I förra veckan började jag läsa Wired-journalisten Clive Thompsons ”Coders: Who they are, what they think, and how they are changing our world” (2019). Jag är nu ett par hundra sidor in och är helt såld. Det är precis den typ av bok jag tycker bäst om att läsa. Det vill säga en bok som öppnar dörren till en värld jag inte vet så mycket om men som har uppenbar betydelse för den värld jag lever i. Därtill är den rakt skriven, snyggt berättad och informativ utan att vara tung.

Fokus i boken ligger på samtiden och verksamma programmerares livshistorier och tankar. Men den är väl förankrad i en längre digital kulturhistoria. Från datorernas barndom och hålkort, via hemdatorerna och in i vår egen tid. Under läsningen slår det mig också – gång på gång – att det här är ett ämne som historiker borde ägna sig mer åt. För finns det någon samhällsomvandling det senaste halvseklet som varit större? Här finns oceaner av potentiella studentuppsatsämnen, avhandlingsprojekt och stora forskningsprogram.

För att vara tydlig. Vad jag önskar mig är inte kvantitativt orienterad digital historia. Sådan görs redan. Vad jag vill ha är kvalitativ kulturhistoria om den digitala eran och människorna bakom. Jag vill ha intellectual history om Clayton Christensen och Eric Ries. Eller djuplodande business history om Avanza och Paradox. Jag vill att någon borrar ner sig i gamla Delphi-forum eller gör reklamhistoriska analyser av Veckans affärer. Eller vad sägs om en studie av satsningen på kommundatorer? Eller en kunskapshistorisk analys av nätpokerboomen?

Tja, med tiden lär väl en del av det här göras. Men än så länge tycks det mig som att det mesta befinner sig i den historievetenskapliga döda vinkeln. Kanske är det fortfarande för nära i tid? Eller känner vi att vår kompetens på området är för låg? Måste man inte själv förstå på djupet det som man forskar om? Ptja, jag vet inte. Jag tror en nyfikenhet inför det förflutna, ett intresse för förändring över tid och en uppövad blick för större samhälleliga sammanhang och samtidigheter är en god grund god att stå på. Så ta och beställ ”Coders” vetja och sen börjar vi spåna forskningsprojekt!

Glad påsk!

Vidare läsning

"Digital minimalism"  

"Ett bra spel får spelaren att imponera på sig själv" (SvD under strecket)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Historikermöte vid horisonten

De senaste två åren är det många vetenskapliga sammankomster som skjutits upp. Däribland det Nordiska historikermötet i Göteborg. Men nu i sommar, den 8–11 augusti, ska det äntligen gå av stapeln. Själv har jag precis anmält mig och bokat hotellrum. På schemat står ett rundabordssamtal om kunskapshistoria i de nordiska länderna samt en forskningspresentation tillsammans med Charlotte Nilsson om Aktiespararnas ungdomssatsningar 1985–1994.

Dessa två programpunkter är dock inte det viktigaste med konferensen. Nej, högst upp på min lista står chansen att träffa och umgås med historikervänner från när och fjärran. Såna har jag samlat på mig en hel del sen jag började som doktorand 2008 och tyngdpunkten i mitt professionella nätverk ligger i Sverige och Norden. Bättre tillfälle att träffa så här många bekanta historiker ges inte (även om svenska historikermöten och norska historiedagar inte ska underskattas!).

Men hur ska man få ut så mycket av möjligt av en vetenskaplig konferens? Vad ska man presentera? Och hur ska man göra det? Ja, dessa frågor har på grund av pandemin inte fått speciellt mycket utrymme här på bloggen. Med undantag för inlägget ”Dags för historikermöte” så är det tunnsått i arkivet. Men i takt med att världen öppnat upp igen har önskemål börjat inkomma.

Ett sådant är från Johanna Sjöstedt som undrar hur jag tänker kring att presentera pågående eller avslutad forskning på konferenser. Själv lutar jag starkt åt det senare. Stora vetenskapliga konferenser är, i min erfarenhet, inte speciellt väl lämpade för att få detaljerad och konstruktiv feedback på work-in-progress. Sånt sker bättre i seminarie- eller workshopformat. Däremot är de ett utmärkt sätt att göra sin forskning upptäckbar och komma i kontakt med engagerade läsare som man inte visste fanns.

Min tumregel är alltså att presentera aktuell forskning. Antingen något jag nyligen publicerat eller något som ligger i pipelinen. Alternativt något som befinner sig på ett tidigt idéstadium och vars bärkraft jag vill prova (och tvinga mig själv att tänka ett extra varv kring). Så skedde exempelvis under utarbetandet av mitt nuvarande aktiesparprojekt. Men texter jag är mitt i arbetet med sparar jag som regel till andra sammanhang.

En viktig anledning till detta hör samman med Maria Simonsens fråga om hur jag arbetar med muntliga presentationer. Svaret är att jag tar sådana på uppstuds – alltså utan manus. För att kunna göra detta sätter jag samman en PowerPoint med lite bilder och rubriker (men inga textsjok). Dessa ska jag känna mig bekväm med att prata fritt över. Exakt vad jag kommer säga vet jag alltså inte. Resultatet varierar. Ofta kommer jag i efterhand på något jag borde ha sagt (eller inte sagt!). Men på det stora hela fungerar det här sättet bra för mig. Det hjälper mig att hålla levande presentationer och vara i stunden snarare än i ett manus.

Därtill är det arbetsekonomiskt mycket effektivt. Den tid jag lägger ner är tiden det tar att sätta samman mina slides. När det väl är gjort skriver jag ut presentationen och lägger den åt sidan. Kvällen innan kikar jag igenom den och gör några mental notes. Är det skarpt läge – säg att jag ska vara opponent på en disputation – så går jag igenom det hela i huvudet vid några olika tillfällen. Men i grund och botten litar jag på min egen förmåga att spela på volley.

Därtill vill jag med bestämdhet hävda att själva presentationen inte är en så viktig del av huruvida en konferens blir lyckad eller inte. Det är kring fikaborden, i pauserna, på spontana promenader, över en öl (eller i mitt fall en cola) som det viktigaste händer. Det är där vänskaper knyts och fördjupas. Det är där de mest initierade och ärliga forskningsdiskussionerna förs. Den egna programpunkten avgör kanske 5–10 % av konferensutfallet. Med det synsättet är det lättare att ta det på volley!

Vidare bloggläsning:

"'Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand' (Curieblogg #4)"

"Dags för historikermöte!"

"Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 2"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Långa vägar

 

Hösten 2001 praoade jag en vecka på DN. Jag gick tredje året, samhällsvetenskaplig linje, på Per Brahe-gymnasiet i Jönköping och hade – på vinst och förlust – skickat ett mejl till dåvarande utrikeskrönikören Per Ahlin. Han erbjöd mig att komma upp till Stockholm, men menade att en ledarskribents jobb inte var vidare händelserikt. Därför såg han till så att jag fick vara fyra dagar med Lars Grimlund på sportredaktionen och en dag med honom.

Jag reste norrut samma helg som Hammarby vann Allsvenskan. Min första journalistiska arbetsuppgift blev därför att ringa runt till gamla Hammarbyprofiler och fråga vad de hade gjort i helgen och hur de hade firat. På detta sätt letade sig mitt namn in i tidningen. Det kändes stort. Samtidigt var dagarna på sportredaktionen inte anledningen att jag sökt mig till Stockholm. Den journalistik som jag tyckte var spännande var inte nyhetsrapportering utan fördjupande analyser av världshändelser. 

Veckans höjdpunkt var alltså fredagen när jag skulle få följa Per Ahlin i spåren. Det började med att jag fick sitta med på ett morgonmöte med Niklas Ekdal, Peter Wolodarski, Hanne Kjöller, Isobel Hadley-Kamptz och de andra. Så här i efterhand inser jag att en del av dem var väldigt unga 2001. Men så tänkte jag inte då. Jag upplevde det som att jag släppts in i en vuxenvärld som jag ditintills endast tagit del av i skrift.

Vad jag minns bäst – och som kom att få störst konsekvenser för mig – var det samtal jag hade med Per Ahlin om hans arbete. Han berättade om dagar som inleddes med några timmars läsning av internationella tidningar, något möte och därefter författandet av en text. Jag tyckte det lät som en fantastisk tillvaro. Han frågade mig vad jag hade för planer och jag berättade att tanken var att skriva ett bra högskoleprov och söka mig till journalisthögskolan. Detta avrådde han mig ifrån. ”Du kan alltid lära dig skriva”, sa han. ”Se först till att bli riktigt bra på något, sen kan du läsa journalistik om du fortfarande vill det”.

Han berättade därefter om sin egen väg. Den hade bestått av mångåriga juridikstudier. Vid 32-års ålder disputerade han på avhandlingen ”Folkrätten i svensk säkerhetspolitik” (1993). Efter detta visste han en sak säkert. Han ville inte arbeta mer med juridik. Och mot slutet av sin doktorandtid hade han börjat skriva ledare för DN. Övergången från universitetsvärld till tidningsvärld blev därmed kort.

Poängen med att först bli riktigt duktig på något, förklarade han, var att man då fick en säregen kompetens som journalist. De andra ledarskribenterna var inte disputerade jurister. Ingen annan utrikeskrönikör kunde lika mycket som han om folkrätt. Därmed kunde han tillföra någonting exklusivt. Han var inte utbytbar. ”Och så är det för de som blir riktigt duktiga på något” sa han. ”Det kommer alltid finnas en plats för dem”.

Per Ahlins råd bar jag med mig när jag flyttade till Lund 2004 för att läsa historia. Jag visste inte exakt vad jag skulle bli. Men jag hade som ambition att bli riktigt bra på det jag gjorde. Lyckades jag med det så skulle det, tänkte jag, lösa sig på ett eller annat sätt. På den här tiden visste jag noll och intet om akademiska karriärvägar. Men i en universitetsstad snappar man efter hand upp sådant. Och min ambition att göra bra ifrån mig ledde mig hela vägen till disputation och lektorsvikariat innan det tog stopp. Först i källaren på LUX fick jag anledning att ompröva Ahlindoktrinen. När konkurrensen hårdnar behöver man läsa regelboken och agera lite strategiskt (men utan att göra våld på sin idealism och sina drivkrafter!). Ni kan kalla det för Heidenblad-tillägget.

Kanske kan man också säga att min tjugo år gamla plan på senare tid gått i lås. Numera skriver jag då och då längre analyserande texter för Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Där har jag glädje av att bottna i historievetenskapen och vara en nyfiken bokläsare med en udda kombination av intressen. Det gör att jag har referensramar som andra saknar och kan sammanföra världar som är närmast hermetiskt avskilda. Konsekvensen av detta blir att jag ibland kan skriva texter som jag vet att ingen annan skulle kunna skriva. Om inte jag skriver en essä om Sid Meiers memoarer eller Morgan Housels ”The Psychology of Money” så kommer ingen annan svensk forskare eller kulturjournalist att göra det heller.

Men hur gick det då för Per Ahlin? Det var längesen jag läste en krönika av honom. Jag googlar och inser att han numera arbetar på Stockholms universitet. Där undervisar han i folkrätt och är studierektor för grundutbildningen. Om han kommer ihåg mig? Det kan jag inte tänka mig. Men det samtal vi hade för snart 21 år sedan fick stor betydelse. Och han var, inser jag nu, i min ålder när vi hade det. Historia och livet är bra häftigt ändå!

Vidare läsning: 

"Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria"

"Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi"

"Källaren"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

En logiskt konsistent pinne

 

Saker som bärs ner i en källare tenderar att bli kvar där. Så var det med min skivsamling som hamnade under jord 2015. Tanken på att skiljas från den permanent var jobbig. Skivorna var ju en del av den jag var. Men vetskapen om att de bara stod och samlade damm blev med tiden också jobbig. Långsamt, långsamt växte en insikt fram om att jag nog aldrig skulle plocka upp samlingen igen. Var det då rimligt att flytta med den till en ny källare? Svaret blev nekande. För ett par veckor sen skänkte jag bort den.

I källaren fanns det dock en sak som lyckades ta sig tillbaka till dagsljuset. Det rör sig om en inramad pinne som jag fick av mina närmaste doktorandkollegor i disputationspresent. Under pinnen står några för de oinvigda kryptiska ord: ”En logiskt konsistent pinne”. Vad menas med det?

Ja, denna artefakt från tidigt 2010-tal är en påminnelse om de diskussioner om historievetenskap som vi i den så kallade lektstugan hade fört med varandra. Vad är historia? Vad kan vi veta om det förgångna? Och vad är värt att forska om? Själv intog jag nog lite olika positioner, men överlag lutade jag åt att vetenskapliga frågor skulle vara stora och svåra. Helst skulle de också på något sätt tala till samtiden och samhället bortom akademin. En antikvariskt orienterad historievetenskap lockade inte mig.

Den logiskt konsistenta pinnen föddes i de här diskussionerna. Med detta uttryck menade jag en vetenskaplig studie som förvisso med säkerhet kom fram till någonting. Men detta någonting var futilt. Det var som att räkna hur många löv det fanns på ett träd. Fullt möjligt att göra – men meningslöst. Bättre då, hävdade jag, att ta sikte på att säga något intressant om hela skogen, eller åtminstone om en skogsdunge. Även om det man då kom fram till var mindre logiskt konsistent än den solida pinnstudien.

Well, ni som känner min vetenskapliga produktion kan förstås se att jag ägnade mig åt en sorts metaforiskt självförsvar. I min avhandling rörde jag mig över hundratals år. Jag sökte tala till specialister på tidigmodern tid och samtida klimatdebattörer (på samma gång!). Vad jag än skulle åstadkomma med detta avhandlingsprojekt, någon logiskt konsistent pinne skulle det inte bli. Säga vad man vill om utfallet, men ambitionerna och självförtroendet var det inget fel på…

Under åren som gått efter disputation har jag inte med samma intensitet deltagit i diskussioner om vad som är bra historievetenskap. Nog har jag haft idéer och tankar. Men med små barn där hemma och en forskarkarriär att få styrfart på har utrymmet för existentiella grubblerier minskat. Med tiden har jag också lärt mig se värdet av logiskt konsistenta pinnar. Det finns fördelar med att gå på djupet i svensk miljödebatt hösten 1967 eller närstudera Aktie-SM 1979. Möjligheten att säga något nytt, originellt och gediget ökar när ambitionerna hålls på en rimlig nivå. Och för man samman några logiskt konsistenta pinnar – som man själv eller andra samlat ihop och ramat in – ja då kan man ibland lyckas säga något ganska stort.

Ändå vill jag inte helt kasta den jag en gång var under bussen. För historiker lever inte i en värld av obegränsade resurser och oändligt med tid. För att verkligen sätta avtryck på ett fält krävs i runda slängar 5–10 års grundforskning (och en hel del cirkulationsarbete). Det innebär att en enskild forskare inte har så otroligt många chanser under en karriär att göra detta. Och forskningsråd kan inte satsa på alla. Så vad är värt vår tid och våra forskarmödor? Och vad är det inte? De frågorna går inte att komma ifrån.

Och för egen del måste jag erkänna att det – alltjämt – måste kittla lite när jag forskar. Logiskt konsistenta pinnar i all ära. För mig behöver forskning innehålla vissa osäkerhetsmoment för att jag ska hålla uppe motivationen över tid. Därför finns nu den inramade pinnen på kontoret och inte i någon källare. 

Vidare bloggläsning: 

"Källaren"

"Meriteringsmakulatur och snöglobstexter"

"Bedömningar och värderingar"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!