Imorgon åker jag, tillsammans med omkring 400 andra forskare, till Växjö för att delta i det Svenska historikermötet. Denna nationella konferens hålls var tredje år och är en viktig mötesplats för historiker av olika slag. Har man varit med ett tag, som jag har nu, är det ett tillfälle att umgås med vänner från här och där och se vad som är på gång inom ämnet. Så har det inte alltid varit.
Mitt första historikermöte var i Lund 2008. Jag hade precis blivit antagen som doktorand, men hade ännu inte börjat. Den enda jag kände var Isak Hammar som var i samma sits som jag. Vi höll oss mest till varandra, bytte några ord med de som varit våra lärare och handledare, och gick på lite sessioner för att se och lära. Jag tog inte själv initiativ till att prata med någon.
Ändå kände jag mig speciell och utvald. Jag hade blivit doktorand! Något som jag under min grundutbildning hade fått höra var i princip omöjligt. En dröm hade gått i uppfyllelse. Jag skulle få betalt för att hålla på med historia i fyra år. Jag skulle få chansen att skriva en avhandling. En bok! För mig var allt detta ofattbart stort. Socialt hade jag också fått en ny identitet. När någon frågade mig vad jag gjorde kunde jag nu svara doktorand i historia. Det fick helt andra reaktioner från omgivningen än ”jag läser historia”.
Mitt andra historikermöte var i Göteborg 2011. Då var jag varm i doktorandkläderna. Jag var trygg i min hemmiljö. Den var stor och hade många doktorander. Under konferensen umgicks jag med de jag kände. Jag och Isak hade också anmält en session där vi skulle presentera våra avhandlingsprojekt. Den förlades till klockan 8 dagen efter den stora konferensmiddagen. I publiken fanns fyra doktorandvänner från Lund, en pensionerad journalist och en som hade gått fel (denne gick ut så fort vi började prata). Jag kände mig inte direkt som en i gänget.
Nästa historikermöte gick av stapeln i Stockholm 2014. Då hade jag disputerat, lektorsvikarierat, fått lite uppmärksamhet och – som trogna bloggläsare kanske kommer ihåg – kommit ned på jorden. Denna vår var jag också föräldraledig och socialt avskuren från akademin. Intellektuellt kände jag mig som en grönsak. Jag skulle vara med på tre sessioner och var ganska orolig inför detta. Resultatet blev dock rätt bra och jag kände – kanske för första gången i konferenssammanhang – att jag verkligen platsade. På mina barnvagnspromenader hade jag funderat mycket på vilka karriäralternativ som jag hade. Kanske kunde jag utbilda mig till lärare? Men i Stockholm blev det tydligt att det jag ville göra var att försöka bli historiker. Jag måste i alla fall ge det en chans.
Någon månad efter historikermötet blev jag uppringd av Johan Östling. Han berättade om att han skulle försöka starta upp något som hette ”kunskapshistoria” och frågade om jag ville vara med och utarbeta en större ansökan. Jag hade aldrig hört ordet kunskapshistoria och tyckte det lät lite vagt. Men jag tvekade inte att tacka ja. Det har jag inte fått anledning att ångra.
Mitt fjärde historikermöte var i Sundsvall 2017. Det var en hektisk konferens. Jag höll i två sessioner, talade på en tredje och var dessutom med i ett famöst rundabordssamtal. Vid den här tiden hade jag också börjat se på konferenser på ett nytt sätt. Tidigare hade jag främst deltagit för att få intellektuella intryck och lära mig nya saker. Nu såg jag det mer som ett tillfälle att lära känna människor. Jag hade en lista på namn som jag hoppades få tillfälle att tala med. Forskare vars texter jag läst och gärna ville lära känna bättre. Detta lyckades jag med och jag är glad för att jag vågade ta mod till mig.
En annan grej jag ville prova i Sundsvall var att sammanföra människor som jag kände, men som inte kände varandra. De två sessioner jag anordnade, en om efterkrigstidens framtidshistoria och en om den ekologiska vändningen omkring 1970, blev därmed lyckade redan genom att panelen samlades. Den publik som kom och den interaktion som skedde var en ren bonus. På detta område är jag verkligen inte fullärd, men jag har i alla fall blivit bättre på att introducera människor för varandra.
Möjligen kan man sammanfatta Sundsvalls-erfarenheterna som att jag för första gången ”använde” konferensmediet. Det jag lärde mig på detta har jag de senaste åren haft stor glädje av i en rad andra sammanhang, inte minst internationella. Konferenser är vad man som deltagare gör dem till. De där 10–15 minuterna som man presenterar är en bisak. De är till för att underlätta kontakt och samtal. Det tog mig lång tid att fatta det. Nästan ett decennium.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar