Learn as you go

En av mina favoritbloggare heter Sonia Simone. Hon skriver om marknadsföring för Copyblogger, en sajt som är specialiserad på så kallad content marketing. Detta går i grova drag ut på att regelbundet skapa värdefullt och högkvalitativt innehåll för en mycket specifik grupp av människor. Målet med verksamheten är att bygga upp en trogen publik som på djupet värdesätter det du gör. Innehållet är som regel fritt tillgängligt och det är endast en försvinnande liten del av läsekretsen som någon gång blir dina kunder. 

Själv är jag inte speciellt intresserad av den affärsmässiga sidan av content marketing, det vill säga hur man får en läsare att bli en kund eller hur man får en kund att köpa mer. Men vad jag är desto mer intresserad av är copybloggarnas erfarenheter av, och strategier för, hur man bäst kan göra för att växa och utveckla en nischad community av läsare. För vad är väl den här bloggen, om inte just detta?

I förra veckan postade så Sonia Simone inlägget ”Are You Making These 7 Mistakes with Your About Page?”. Jag läste det och skämdes. För trots nästan två år av regelbundet bloggande, som rentav getts ut i bokform, så saknade den här bloggen – tills för några dagar sedan – en ”About”-sida. Ja, ska jag vara helt ärlig så visste jag inte ens hur ”skapa ny sida”-funktionen i Blogger fungerade. Det tog mig längre tid att klura ut det än det tog att skriva ihop det nya innehållet… 

Oh well, så kan det vara. Såväl när det gäller mitt bloggande som min forskning så agerar jag medvetet efter principen ”learn as you go”. Min erfarenhet är nämligen att det är genom att göra saker gom jag lär mig snabbast och bäst. Det vill säga i arenan – inte på läktaren. Visst, ibland blir det fel och jag ångrar mig efteråt. Men vad är alternativet? Att bara ägna mig åt sådant som jag är 100 % säker på att jag klarar av? Låter varken särskilt kul eller utvecklande om ni frågar mig. 

Det senaste året har jag därför allt mer börjat lära mig att uppskatta den där obekväma känslan i magen som kommer när jag rör mig, eller fantiserar om att röra mig, utanför min bekvämlighetzon. Alltså, jag tycker inte om känslan. Den är obehaglig. Men jag vet av erfarenhet att den är en god indikator på att jag är on to something.

Ett färskt exempel på detta är den understreckare som jag skrev strax innan jul och som publicerades i mellandagarna: ”Så blev vi alla riskkapitalister”. Den handlar om Morgan Housels bok The Psychology of Money (2020) och är den första text jag skrivit om aktiesparande för en bredare publik. Jag hade gått och funderat på att skriva om detta ämne i ett par månader, men känt ett stort känslomässigt motstånd. Den 3 december läste jag dock ett insiktsfullt blogginlägg av Björn Lundberg: ”Att skriva eller forska först?”. Där argumenterade han för att populärvetenskapligt skrivande ofta gör sig bättre i början av en forskningsprocess, när man är energifylld och entusiastisk, än i slutet då man förvisso vet mer, men också tenderar att vara mentalt färdig med projektet.

Efter att ha läst detta skrev jag resolut ner på min ”att göra innan jul-lista” att jag skulle pitcha streckaridén för Ludvig Hertzberg. Sen gick det ett par veckor av motvilja innan jag en eftermiddag fick lite hybris och slängde iväg ett mail på vinst och förlust. Det kom en snabb tumme upp tillbaka och jag lovade mig själv att göra ett försök. Bekvämt? Inte direkt. Lätt? Knappast. Men känslan när jag till slut fick ner texten på papper, skickade in den och fick den antagen för publicering, för att inte tala om när den kom i tryck, var värt vartenda obehag! Learn as you go for the win!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!