Själv har jag de senaste åren – utöver att sätta kursbetyg på studenter – granskat doktorandansökningar, tidskriftsartiklar, forskningsansökningar och varit opponent. Någon formell träning i att bedöma och värdera vetenskap har jag inte fått. Eller så är det just det jag har. För åtminstone sedan B-nivån har jag läst, analyserat och värderat vetenskapliga texter. Kring seminariebord har jag deltagit i kritiska diskussioner. Vad är detta om inte en formell träning i vetenskaplig värdering?
Den seminariekultur som jag skolades in i nådde en ny nivå när jag kom in som doktorand. Visst innehöll forskarutbildningen många kurser. Men det var på Högre seminariet som det viktigaste lärandet skedde. Där förväntades man närvara och yttra sig – även om det inte gav några poäng eller fanns något formellt obligatorium. I min doktorandgeneration var lojaliteten mot seminariet stark. Det var viktigare att vara där än att sitta vid datorn och skriva eller i arkivet och gräva.
Själv värderade jag – då som nu – generell seminariekompetens mycket högt. Särskilt uppskattade jag de som inte alltid sa samma sak och som kunde säga kloka saker också om det de inte själva forskade om. Detta kräver både att man är intellektuellt rörlig och att man förmår göra empatiska läsningar av texter som inte egentligen intresserar en. För att kunna göra detta behöver man närma sig texter på deras egna villkor och kunna distansera sig från sin egen världsbild. Det skadar heller inte att vara kvicktänkt.
Allt detta är typiska ”osynliga förmågor”. De syns inte i publikationslistor, cv:n eller pedagogiska meritportföljer. Möjligen kan de ibland utläsas ur böcker och artiklar. Men långtifrån alltid. Många gånger blir man förvånad över hur platta välrenommerade forskare kan vara när de rör sig utanför sin egen comfort zone. Andra gånger blir man häpen över hur skicklig en masterstudent är på att diskutera något den inte vet speciellt mycket om.
Här någonstans finns min grundsyn på vad som utgör vetenskaplig kvalitet. Kanske kan det bättre preciseras som en sorts generell vetenskaplig omdömesförmåga och intellektuell elasticitet. Med åren har jag lärt mig att detta bara är en grundsyn bland många. Andra forskare värderar helt andra saker högst: kreativa ämnesval, arkivmaterialens storlek och svårtillgänglighet, skriftlig framställningsförmåga och sättet att föra vissa typer av teoretiska resonemang. En del forskare värderar det som ligger nära det de själva gör högst. Andra fungerar tvärtom. De ställer extra höga krav på forskare som rör sig i närheten av det egna.
Insikten om denna värderingspluralism har med tiden gjort mig mer ödmjuk inför min egen grundsyn. Vad säger att den är så värst bra egentligen? Och förresten vad säger att alla forskare ska vara bra på samma saker? Historievetenskapen hade inte varit speciellt intressant om den bara bestod av seminarierävar. Det behövs forskare som gräver runt i arkiv och andra som drivs av teoretisk nyfikenhet. Det behövs flyhänta skribenter och personer som kan räkna. Utan mångfalden av forskartyper hade seminariekulturen snabbt blivit ett självrefererande torrsim. En ekokammare.
Ett annat sätt att fundera kring värderingar och bedömningar är att forska om det. Människor utanför akademin uppfattar rimligen detta som höjden av navelskåderi. Men för oss som är verksamma inom den är det oerhört intressant. Min egen favoritstudie på området är sociologen Michèle Lamonts How Professors Think (2009).
I denna gör hon etnografiska studier av ett antal tvärvetenskapliga forskningsråd som ska fördela prestigefulla anslag. Hon deltar under mötena och intervjuar bedömarna såväl före som efter. Särskilt intresserar hon sig för hur professorerna bedömer varandras insatser som bedömare. Vad ger respekt? Vad gör att man litar på någons omdöme? Vad gör att någon förlorar ens förtroende?
Detta inlägg är inte platsen för att sammanfatta hennes resultat. Men boken är väl värd att läsa i sin helhet. Det är en fantastisk kvalitativ studie som ger många generella insikter. Det är också en chans att vara en fluga på väggen i ett sådant där rum där ens egna ansökningar faktiskt hamnar. För även om man själv bara ser beviljningar, avslag och ibland motiveringar så är det – förstås – människor som tar besluten. Men de gör det inte enväldigt utan i grupp. Lite som på ett seminarium.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar