Någon gång under min tid som doktorand lärde jag mig ordet ”meriteringsmakulatur”. Det är en elak benämning på en akademisk text, företrädesvis en bok, som inte anses fylla någon annan funktion än att hjälpa dess författare att få en tjänst eller titel. Böcker av denna sort kan förvisso ha vetenskapliga förtjänster, men några frivilliga läsare har de inte. Redan ämnesvalet, eller omfånget, avskräcker alla utom de allra mest samvetsgranna sakkunniga. 700 sidor svårgenomtränglig prosa om vad sa du?
Själv hade jag som doktorand ambitioner om att göra något annat. Det var jag inte ensam om. Vid denna tid var det nämligen fortfarande vanligt att doktorsavhandlingar i historia i Lund gavs ut på förlag. Det gjorde att avhandlingsskrivandet för många av oss riktade sig både till forskarsamhället och till en bredare intellektuell offentlighet. Kanske var detta inte helt lyckat. Men vad ska unga forskare ha om inte ambitioner?
En annan sak som vi funderade mycket kring var disputationen och den eventuella kritik som då kunde komma upp. Hur skulle man göra för att föregripa den? Vad fanns det för sätt att skydda sig? Med åren blev frågorna allt mer brännande. Under slutseminarier och disputationer levde jag mig in i respondentens roll. Snart skulle det vara jag som satt där. Vad skulle hända då?
Den här typen av funderingar kan förstås komma över mig fortfarande. Kanske särskilt nu när jag har ett bokmanus ute på remiss. Vilken kritik kommer riktas mot det? Vilka förändringar, tillägg och strykningar kommer krävas? Och kommer den färdiga boken att få några läsare eller inte?
Ändå är jag förstås betydligt tryggare i min akademiska roll nu än jag var som doktorand. Jag har fått bekräftelse och uppskattning, även om jag såklart också har fått min beskärda del av kritik och avvisanden. Det sistnämnda är en ofrånkomlig del av ett aktivt forskarliv. Det varken kan – eller bör – undvikas. Men känslomässigt måste det förstås hanteras. Viss vägledning finns här att hämta i litteraturen om akademiskt skrivande.
I William Germanos inspirerande From Dissertation to Book (2nd edition, 2013) ägnas det sista kapitlet åt att diskutera syftet med akademiska texter. Germano menar att många av dem i första hand är skrivna för att imponera på andra och samtidigt skydda författarens ego. Han liknar texterna vid snöglober. De kan vara vackra att titta på, men är samtidigt skyddade av ett hårt glas. Problemet med texterna är att de – likt snöglober – inte fyller någon praktisk funktion. Därmed får de karaktären av glaspärlespel.
Germano anser att akademiska texter istället borde vara mer som maskiner. De ska vara användbara för någonting. Huruvida de beundras eller inte spelar mindre roll. Poängen med dem är att de ska få något att hända eller någon annan att göra något. Skyddsglaset ska bort. Det gör förstås forskarjaget mer sårbart. Men uppsidan blir också desto större. Ingen meriteringsmakulatur här inte.
Germanos egen text är, som sig bör, a case in point. Hans bok har ett tydligt praktiskt syfte. Den går ut på att hjälpa avhandlingsförfattare att omvandla sin forskning till en bok som en förlagsredaktör vill ge ut. Med sin bakgrund som både forskare och förläggare har han värdefulla erfarenheter och råd att dela med sig av. Dessutom skriver han fantastiskt. Lätt, elegant, lekfullt och to the point.
Själv kom jag under läsningen av hans slutkapitel ofrånkomligen att fundera över de texter som jag själv har skrivit under mina år i akademin. Har de varit snöglober eller maskiner? Meriteringsmakulatur? Funderingarna är inte helt enkla att räta ut. Varken intellektuellt eller känslomässigt. Men om jag ska våga mig på att tänka högt så tror jag att det i alla fall har skett en utveckling över tid.
Historiskt sett har jag definitivt skrivit texter som haft skyddsglas. Jag är ingen polemiker och har aldrig gått igång på att medvetet stöta mig med folk. Men med åren har min hud hårdnat något och distansen till mina texter blivit större. Därför kan jag numera skriva en text, till exempel blogginlägg som Glastaket och Mobilitet, som jag på förhand vet kommer att väcka blandade reaktioner. Och jag är fine med det. För jag tror, precis som Germano, att våra vetenskapliga samtal blir bättre och viktigare om vi vågar plocka bort skyddsglasen.
------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar