Hösten 2001 praoade jag en vecka på DN. Jag gick
tredje året, samhällsvetenskaplig linje, på Per Brahe-gymnasiet i Jönköping och hade – på vinst och förlust –
skickat ett mejl till dåvarande utrikeskrönikören Per Ahlin. Han erbjöd mig
att komma upp till Stockholm, men menade att en ledarskribents jobb inte var vidare händelserikt. Därför såg han till så att jag fick vara fyra dagar med Lars Grimlund på sportredaktionen och en dag med honom.
Jag reste norrut samma helg som Hammarby vann Allsvenskan. Min första journalistiska arbetsuppgift blev därför att ringa runt till gamla Hammarbyprofiler och fråga vad de hade gjort i helgen och hur de hade firat. På detta sätt letade sig mitt namn in i tidningen. Det kändes stort. Samtidigt var dagarna på sportredaktionen inte anledningen att jag sökt mig till Stockholm. Den journalistik som jag tyckte var spännande var inte nyhetsrapportering utan fördjupande analyser av världshändelser.
Veckans höjdpunkt var alltså fredagen när jag skulle få
följa Per Ahlin i spåren. Det började med att jag fick sitta med på ett morgonmöte
med Niklas Ekdal, Peter Wolodarski, Hanne Kjöller, Isobel Hadley-Kamptz och de
andra. Så här i efterhand inser jag att en del av dem var väldigt unga 2001. Men
så tänkte jag inte då. Jag upplevde det som att jag släppts in i en vuxenvärld som jag
ditintills endast tagit del av i skrift.
Vad jag minns bäst – och som kom att få störst konsekvenser för mig – var det samtal jag hade med Per Ahlin om hans arbete. Han berättade om dagar som inleddes med några timmars läsning av internationella tidningar, något möte och därefter författandet av en text. Jag tyckte det lät som en fantastisk tillvaro. Han frågade mig vad jag hade för planer och jag berättade att tanken var att skriva ett bra högskoleprov och söka mig till journalisthögskolan. Detta avrådde han mig ifrån. ”Du kan alltid lära dig skriva”, sa han. ”Se först till att bli riktigt bra på något, sen kan du läsa journalistik om du fortfarande vill det”.
Han berättade därefter om sin egen väg. Den hade bestått av mångåriga
juridikstudier. Vid 32-års ålder disputerade han på avhandlingen ”Folkrätten i
svensk säkerhetspolitik” (1993). Efter detta visste han en sak säkert.
Han ville inte arbeta mer med juridik. Och mot slutet av sin doktorandtid hade
han börjat skriva ledare för DN. Övergången från universitetsvärld till tidningsvärld
blev därmed kort.
Poängen med att först bli riktigt duktig på något, förklarade han, var att man då fick en säregen kompetens som journalist. De andra ledarskribenterna var inte disputerade jurister. Ingen annan utrikeskrönikör
kunde lika mycket som han om folkrätt. Därmed kunde han tillföra någonting
exklusivt. Han var inte utbytbar. ”Och så är det för de som blir riktigt duktiga
på något” sa han. ”Det kommer alltid finnas en plats för dem”.
Per Ahlins råd bar jag med mig när jag flyttade till Lund 2004 för att läsa historia. Jag visste inte exakt vad jag skulle bli. Men jag hade som ambition att bli riktigt bra på det jag gjorde. Lyckades jag med det så skulle det, tänkte jag, lösa sig på ett eller annat sätt. På den här tiden visste jag noll och intet om akademiska karriärvägar. Men i en universitetsstad snappar man efter hand upp sådant. Och min ambition att göra bra ifrån mig ledde mig hela vägen till disputation och lektorsvikariat innan det tog stopp. Först i källaren på LUX fick jag anledning att ompröva Ahlindoktrinen. När konkurrensen hårdnar behöver man läsa regelboken och agera lite strategiskt (men utan att göra våld på sin idealism och sina drivkrafter!). Ni kan kalla det för Heidenblad-tillägget.
Kanske kan man också säga att min tjugo år gamla plan på
senare tid gått i lås. Numera skriver jag då och då längre analyserande texter
för Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Där har jag glädje av att bottna i
historievetenskapen och vara en nyfiken bokläsare med en udda kombination av intressen. Det gör
att jag har referensramar som andra saknar och kan sammanföra världar som är närmast hermetiskt avskilda. Konsekvensen av detta blir att jag ibland kan
skriva texter som jag vet att ingen annan skulle kunna skriva. Om inte jag skriver
en essä om Sid Meiers memoarer eller Morgan Housels ”The Psychology of Money”
så kommer ingen annan svensk forskare eller kulturjournalist att göra det heller.
Men hur gick det då för Per Ahlin? Det var längesen jag läste
en krönika av honom. Jag googlar och inser att han numera arbetar på Stockholms
universitet. Där undervisar han i folkrätt och är studierektor för
grundutbildningen. Om han kommer ihåg mig? Det kan jag inte tänka mig. Men det samtal
vi hade för snart 21 år sedan fick stor betydelse. Och han var, inser jag nu, i min ålder när
vi hade det. Historia och livet är bra häftigt ändå!
Vidare läsning:
"Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria"
"Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar