tisdag 8 juni 2021

Vilka bord väljer du att spela?

 


Trogna bloggläsare vet vid det här laget att pokerspelare behöver vara bra på mer än att spela poker om de vill kunna livnära sig på spelet. De måste bland annat lära sig att hantera pengar och komma fram till hur många bord de bör spela samtidigt. Men listan på viktiga färdigheter är förstås långtifrån klar. Det finns mycket mer som forskare kan lära sig av pokerspelare. I dag har vi kommit fram till ämnet ”table selection”, det vill säga vilka bord du väljer att spela.

Grundregeln för detta koncept är enkelt. Du vill spela bord där du är favorit att vinna pengar. I den bästa av världar vill du sätta dig vid ett bord fyllt av dåliga spelare med mycket pengar. Du inväntar bra starthänder, spelar systematisk abc-poker (inga bluffar!) och låter motståndarna göra bort sig. Extra fördelaktigt är att spela nykter mot fulla människor, vilket i nätpokerns barndom betydde sena fredag- och lördagskvällar.

Så hur vet man då att ett bord är lukrativt? Ja, enklaste sättet är att titta på bordets statistik. Det du letar efter är höga snittpotter kombinerat med att många spelare ser varje flopp. Hittar du detta får du möta spelare som är beredda att spela varje hand de får och alltid är redo att fullfölja. Mot sådana spelare behöver man inte vara ett pokergeni för att vinna pengar. Och det är just det som är grejen med table selection. Är man bra på detta så behöver man inte vara så bra på att spela poker. Istället ser du till att vara en stor fisk i en liten damm. Och kommer det en haj så simmar du obekymrat vidare till nya vatten.

Allright, vad har då detta med forskarvärlden att göra? Ptja, ett och annat vill jag påstå. För även som forskare väljer vi vilken typ av bord vi spelar. Låt oss exemplifiera med hur svårt det är att bli anställd som universitetslektor i ett ämne som historia eller idéhistoria vid ett stort universitet. I dag kräver detta i praktiken att man är professorskompetent och har omkring 10 års meritering efter disputation. Har du detta kan du vara med i matchen, men några garantier finns det inte. 

För den som kan tänka sig att arbeta vid ett mindre anrikt lärosäte eller inom ett ämne med stora undervisningsbehov finns enklare vägar till en fast tjänst. Ja, på sina håll räcker det med att ha skrivit en avhandling för att bli anställd. Samma princip gäller för finansiärer. I RJ:s och VR:s allmänna utlysning är success-raten ungefär 10 %. Hos mer nischade finansiärer – säg Brottsoffer- eller Energimyndigheten – är den högre. Likaså hos mindre stiftelser.  

Kontentan av detta är förstås inte att man aldrig ska spela svåra bord. Det kan man mycket väl göra. Särskilt om ens huvudsyfte är att utvecklas snarare än att bli rik. Ja, den som vill bli världens bästa pokerspelare kommer inte bli det genom att bara spela mot de som ramlar in från krogen efter midnatt. Nej, denne gör faktiskt klokt i att söka mäta sig med bättre spelare. Små och medelstora fiskar kan lära sig mycket av hajar. På sikt kan lärpengarna också betala tillbaka sig.

Likväl vill jag understryka värdet av att göra genomtänkt table selection. Det är inte fusk att försöka göra det lätt för sig (och inte ädelt att göra saker onödigt komplicerade). Eftersom aktiva forskare spelar många bord kan man också välja en strategisk mix. Det vill säga vissa bord spelar man för att få någorlunda enkel försörjning. Andra bord spelar man för att pröva sina vingar. Win some, learn some.

Men oavsett vad man väljer är det viktigt att inse att det är val man gör. Ingen tvingar en forskare till att undervisa på en viss kurs eller forska om ett visst ämne. Det går att söka sig till fält där finansierings-, samarbets- och undervisningsmöjligheterna är goda. Det går också att lämna ett bord där man varken vinner eller lär sig något nytt eller där en specifik motspelare gör livet surt för en. Professionella pokerspelare har inte råd att vara stolta och långsinta. Det har i regel inte forskare heller.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.