Nyliberalism i Norden revisited

 

Hösten 2019 hade den här bloggen funnits i ett halvår. Jag höll på att avsluta min forskning om miljöfrågornas genombrott och skriva klart min andrabok, vad som kom att bli ”Den gröna vändningen”. Parallellt gick jag och väntade på besked. Skulle det bli någon finansiering för mina nya forskningsidéer eller inte?

Den 17 oktober 2019 kom beskedet. En känslomässig berg-och-dal-bana som jag skrivit om i inlägget ”Win some, lose some”. Kontentan var att jag i sex år, från 2020 till 2025, skulle arbeta inom forskningsprogrammet ”Nyliberalism i Norden” lett av Jenny Andersson och finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Ett fantastiskt privilegium. För det är i grunden genuint annorlunda att ägna sex år åt någonting tillsammans med andra än att – som de flesta projektforskare – ägna i bästa fall tre år åt någonting på egen hand.

Där och då minns jag också att sex år kändes som en mindre evighet. Det var svårt att föreställa sig att programmet en dag skulle ta slut och mitt forskarliv då skulle gå vidare.

Men nu är det 2025 och i förra veckan kom antologin ”Nordic Neoliberalisms: Perspectives on Economic, Social and Cultural Change in the Nordics After 1970” ut på Routledge. Där finns mängder av spännande kapitel av programdeltagare som kastar ljus över sådant som vi inte visste så mycket om hösten 2019. Den är fritt tillgänglig open access så det är bara att gå in och botanisera!

Själv har jag tillsammans med Orsi Husz och Elin Åström Rudberg skrivit om hur sparande i aktiefonder slog igenom i Sverige under 1980-talet. Det skedde genom statliga sparstimulanser, först Skattefondssparandet (1978) och sedan Allemansfonderna (1984). När jag är ute och föreläser är det ofta personer i publiken som minns detta. Hundratusentals svenskar fick härigenom sin första regelbundna kontakt med finansmarknaderna.

Få minns detta som politiskt kontroversiellt. Snarare var det någonting som bara hände. Ett nytt vardagsbeteende i en ny tid. Men om man går tillbaka till källorna så framträder en annan historia. Konfliktlinjerna var tydliga, hårda och ihållande. Långt in i valrörelsen 1982 lovade Socialdemokraterna att om man kom till makten så skulle det statligt stimulerade fondsparandet bort. Ett par veckor innan valet bytte man fot. Systemet skulle förändras, men inte försvinna.

I april 1984 infördes Allemansfonderna. De politiska konflikterna bleknade. Riksgäldskontoret och bankerna satsade stort på att få människor med från start. Och eftersom börsen fortsatte uppåt under 1980- och 1990-talet blev resultatet för de som var med gott. Omkring en miljon människor fick direkta erfarenheter av att pengar placerade på börsen kan växa. Ja, med tiden mångdubblas i värde. Det är en levd erfarenhet av stor betydelse för vad som hänt sedan dess. 

Vill ni få hela historien så finns den i vårt kapitel: "Wage Earners, Taxpayers or Everyman Capitalists? The Making of a Mutual Fund Culture in Sweden". Hela boken finns här!

Vidare bloggläsning

"Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 1" (följs av tre delar till)

"Ansökningsskrivandets plats i forskningsprocessen"

"Vad är ett lyckat utfall av en akademisk text?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur långa ska seminarier vara?

 

Seminarier i Lund går i regel av stapeln mellan 13.15 och 15. Det är en utmärkt tid. Man har gott om tid att få kreativt arbete gjort under förmiddagen och kan träffa någon över lunchen. Men man har också möjlighet att stanna kvar efter seminariet och socialisera. Alternativt kan man kila tillbaka till kontoret, svara på mejl och stänga ned dagen. Vid 16-tiden kan man hämta barn och gå in i en ny fas.

Men måste alla seminarier ligga på den här tiden? Och måste alla seminarier vara två timmar långa?

För ett par veckor sedan var jag på ett lunchseminarium med den belgiska historikern Marie-Gabrielle Verbergt. Hon arbetar den här våren i Johan Östlings stora projekt ”The Europeanisation of the Universities” och har tidigare skrivit en avhandling om ERC:s historia. Detta ämne intresserar många forskare inom olika discipliner. Lunchseminariet lockade ett trettiotal åhörare.

Mellan 12.10 och 13 hann Marie-Gabrielle hålla ett pregnant och tankeväckande föredrag, men också svara på ett antal frågor. Klockan 13 knackade studenter på dörren och diskussionen fick avslutas. Jag vet att jag talar för fler än mig själv när jag säger att seminariet gav mersmak. Ämnet var långtifrån uttömt och engagemanget stort.

Samtidigt var seminariet klart redan klockan 13. Det fanns tre timmar kvar av arbetsdagen. Själv gick jag tillbaka till kontoret och skrev. Andra gick till undervisning och möten. Lunchseminariet hade alltså sömlöst gått in i många olika upptagna människors arbetsdagar.

Veckan därpå hade vi gästforskarvecka på Centrum för kunskapshistoria. Fem forskare från Europa och Australien kom till oss och seminarier var en självklar del av deras vistelse. En dag hade vi ett längre (13–16) där de presenterade sin forskning. Detta följdes av en AW. En annan dag hade vi ett lunchseminarium för vilket vi alla hade läst samma vetenskapliga artikel. Det pågick 11.30–13 och möjliggjorde som synes även det kreativt arbete både före och efter.

Nu menar jag inte att vi i alla lägen måste tidsoptimera våra arbetsdagar. Frihet och planlöshet har ett värde. Men samtidigt är kostnaden för säg ett möte klockan 9–10 högt. Det gör att hela förmiddagen blir upphackad. Man hinner inte med så mycket innan och startar man upp något efteråt är det strax lunch. Kan man flytta mötet till 10–11 eller ännu hellre till eftermiddagen så får man mer sammanhängande tid att spela med. Och det är otroligt värdefullt om man vill driva ett skrivprojekt framåt.

Med detta sagt är seminarier också viktiga. Det är essentiellt att ta del av vad andra gör, föra kritiska diskussioner och tillsammans söka göra tankar och texter bättre. Ett akademiskt liv utan detta vore fattigt. 

Men likaväl som man kan få förvånansvärt mycket kreativt arbete gjort på 40 minuter och 8 sekunders djuparbete, så kan ett seminarium vara förvånansvärt komplett på 50 minuter. Fler sådana tack!

*

Och på tal om detta med tid! Den 5 maj, kl. 15–16 kommer Bodil Jönsson och jag samtala i en öppen föreläsning i Stadshallen i Lund (sal Amfi). En sydsvensk fortsättning på eventet "Har du tid?" som Volante arrangerade i Stockholm i höstas. Samtalet är en del av Hållbarhetsveckan i Lund och det är bara att dyka upp om ni tycker det verkar intressant! Mer info finns här.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Terminsavstämning & morotsprojekt

 

När jag gick in i den här terminen visste jag att den första halvan krävde disciplin och fokus. Ansökningar skulle in och ett kapitel behövde skrivas. Runtomkring detta har annat fått passas in, men det har inte varit möjligt att göra några större utsvävningar. Framför allt har jag många gånger fått hindra mig själv från att kasta upp nya bollar i luften. Allt har sin tid. Och den här terminen är prio 1 att säkra framtida försörjning och göra klart saker. Därför har jag hittills i år gjort mer än jag har tänkt.

Men i förra veckan var det dags att stanna upp och lyfta blicken. Den sista ansökan hade skickats in och det där kapitlet hade blivit manusklart. Så jag städade undan på skrivbordet, lämnade tillbaka böcker till biblioteket och plockade fram en bunt vita papper. Målet var att få koll på resten av terminen. Vad har jag att spela med? Och vad kan jag rimligen räkna med att få gjort?

Konkret gjorde jag en serie fyraveckorsplaneringar från nu fram till slutet av juni. Jag började med att gå igenom kalendern vecka för vecka och skriva ned alla åtaganden. Därefter gjorde jag en uppskattning över hur mycket ”ren” arbetstid jag kommer ha varje vecka. Först när detta var gjort började jag peta in mina större skrivprojekt i planeringen. Kan jag ha ett utkast på kapitel 6 klart till mitten av maj? Hinner jag därefter med ett kapitel till? Vilket utrymme har jag att tacka ja till saker som kommer min väg?

För två veckor sedan hade jag inte kunnat svara på dessa frågor. Jag var i ”utförandeläge” och sköt framtiden åt sidan. Men efter att ha gjort min terminsavstämning vet jag mer.

Exempelvis vet jag nu att från påskveckan fram till nationaldagen så är det väldigt många korta veckor. Ja, det finns typ en eller möjligen två veckor med 5 arbetsdagar i. Det är ett pärlband av röda dagar, klämdagar, utvecklingsdagar och en minisemester.

Så här är det ofta på våren, men det skiftar lite beroende på när påsk, första maj och nationaldagen infaller. Hur som. Den här tiden på året skiljer sig dramatiskt från september, oktober, november. Det gör man klokt i att komma ihåg.

Själv går jag nu in i terminens andra halva med en ganska så tydlig plan. Det gäller fortsatt att vara disciplinerad, men det finns också en del vingelutrymme. Framför allt kommer jag kunna ha ett mer distinkt fokus eftersom det projekt jag skrivit ansökningar på nu helt kommer läggas åt sidan.

Under året har jag också samlat på mig några ”morotsprojekt” (det vill säga idéer för tidningsartiklar) som jag hoppas kunna peta in i skrivschemat. Vilka, när och hur många som det blir tid till vet jag inte. I värsta fall får alla skjutas på framtiden. Men det borde inte bli så.

För poängen med att planera är ju att se till så det finns luft. Disciplin och fokus i all ära. De är medel och inte mål. Vad man vill är att ligga lite före sin planering så att det finns gott om tid för infall och lek!

Vidare bloggläsning

"Två sätt att få större marginaler i forskartillvaron"

"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand"

"Fyraveckorsplanering"

*

Ett morotsprojekt som såg dagens ljus i förra veckan är förresten den här streckaren om spelföretaget Blizzards historia. Finns att läsa här!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Fem läs- och lyssningstips (mars 2025)

 

#1

Vad ska man läsa för att bli klok på världen? EFN och Volante ger den här våren ett nytt bud: bokserien SIKT. Gillar ni de böcker och tänkare som jag skriver om här på bloggen så kommer ni ha mycket att hämta här! Finns att få tag i bokhandeln från och med 10 april!

 

#2

Under mars har jag varit i en djup Jim Collins-period. Jag har läst om böcker och upptäckt podcast-intervjuer. Kan särskilt tipsa om #110 av the Knowledge Project: "Relationships vs. Transaction".

#3

Robert Caros kortmemoarer "Working" är precis så bra som alla säger. En lärorik, inspirerande och otroligt välskriven bok. 

#4

Är det mycket nu? Funderar på att hoppa av något? Då är Annie Dukes "Quit" värd att återvända till. Kom ihåg: "Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta".

#5

Och om ni mot förmodan skulle ha missat det - nu finns "Ta din tid" i pocket! Kostar mindre än en utelunch och gör sig perfekt i bokcirklar  (både på jobbet och med vänner)! Vill du prata om den med mig och andra läsare, anmäl dig gärna till det digitala lunchsamtalet den 7/5, 12-13 (anmäl dig här).

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Den viktigaste sortens tur

 

Forskare är inte främmande för att prata om tur. Särskilt inte när de är framgångsrika. För åtminstone inom den svenska akademiska världen så är ödmjukhet en dygd. Det är bara bakom väldigt stängda dörrar som någon skulle få för sig att säga att de med säkerhet kommer få vissa anslag, tjänster, priser eller utmärkelser.

Men vilken typ av tur är det som spelar störst roll i livet? Är det verkligen de där besluten om resursfördelning som påverkar oss mest? Eller finns det annan tur som vi borde tänka mer på?

Själv har jag den senaste tiden funderat mycket kring så kallad ”vem-tur”. Det vill säga vilka människor som råkar korsa vår väg vid speciella tillfällen i livet. De som satte i gång mig på det här spåret var Jim Collins (som jag bloggade om förra veckan) och David Heacock (som nyligen intervjuades i Shane Parrishs podcast ”The Knowledge Project”).

Båda lyfter fram turen att tidigt i livet träffa en person som man vill dela livet med (och som vill dela sitt liv med dig!). Kan man tillsammans fatta ett beslut och stå fast vid detta så är det, för att tala med Heacock, ”a cheat code in life”. Självklart kräver detta att man kontinuerligt vårdar, utvecklar och prioriterar relationen. Men likväl. Det är mycket tur inblandat också.

Men vem-tur finns också på det professionella planet. Vissa personer skapar möjligheter för dig som du aldrig hade kunnat föreställa dig. Andra personer kan få dig att höja din ambitionsnivå eller inse att du är värdefull och kompetent på sätt som du inte själv förmår att se. Ibland kan någon knuffa dig i en riktning som sätter igång fantastiska kedjereaktioner.

Självklart kan det motsatta ske. Vissa människor har vem-otur. Fel person vid fel tillfälle som gör fel saker gentemot dig kan få extremt negativa konsekvenser.

Frågan om tur i livet kan såklart också lyftas till högre nivåer. Det genetiska lotteriet är en sak. Men också det historiska (när föds du?), det geografiska (var?) och i vilken familj (bland vilka?).  

Med en spelmetafor kan man se det som att vi alla tilldelas en unik hand med kort i livet. Styrkan i våra händer varierar något enormt. Men genom livet drar vi många nya kort och det står också i vår makt att slänga bort en del av de dåliga. Därtill kan vi välja vilka spel som vi väljer att spela och öva upp vår spelskicklighet. Kanske kan vi också hitta – eller konstruera – spel som lämpar sig särskilt väl för just vår unika hand? Och vi kan därtill hjälpa andra och se till att det finns gemensamma spel som är gynnsamma för många (även de som startar med en svag hand).

Så vilken roll spelar vem-turen i allt det här? Hur betydelsefulla är enstaka relationer för hur våra liv artar sig? Om detta kan vi förstås inte ha någon säker kunskap. Men för egen del tror jag den är svår att överskatta. Ja, för varje år som går blir jag bara mer och mer övertygad om relationernas kraft och betydelse. Om det är något område i livet man ska önska sig tur på så är det detta.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Ta din tid i pocket!

 

I dag släpps ”Ta din tid” i pocket! Den är klart mindre, men också aningen bättre. Boken finns att köpa billigt hos Adlibris, Bokus och Bokaro (och på mitt kontor för dig som vill ha ett signerat ex eller två!).

Blir det någon release? Inte precis just nu. Men framåt maj blir det två öppna events.

5/5 "Vad är ett hållbart förhållningssätt till tid?" - ett samtal mellan mig och Bodil Jönsson. Tid: 15–16 Plats: Stadshallen i Lund, salen Amfi.

7/5 "Ta din tid i hektiska maj!" - ett digitalt lunchsamtal med mig för läsare av "Ta din tid". Anmäl dig här för att få en länk. (Tid: 12–13)

Känns maj långt borta? Ta och lyssna på senaste avsnittet av podden Hälsorevolutionen (#267) där jag var med och pratade tid! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

 

Vad är att jobba 50/30/20?

 

Hur arbetar de människor som du ser upp till? Vad ägnar de sina dagar åt? Hur balanserar de sina olika roller? Vad är det med deras sätt att vara – eller det de får gjort och skapar – som gör att du ser upp till dem?

Den här typen av frågor ställde sig Jim Collins (f. 1958) i mitten på 1990-talet. Han var vid tidpunkten professor på Stanford med inriktning mot entreprenörskap. Under hela sin karriär hade han rört sig mellan akademi och näringsliv. Han hade arbetat för såväl McKinsey som Hewlett-Packard. Och han hade gett ut två böcker, varav den andra: Built to Last (1994), nått en stor publik och öppnat många dörrar.

Så vad skulle Collins göra? Vad ville han ägna sitt liv åt? Hur skulle han kunna göra störst skillnad?

När han tittade sig omkring på de akademiker han såg upp till följde dessa – medvetet eller omedvetet – grovt sett en speciell tidsprincip: 50/30/20. Hälften av sin tid lade de på kreativt arbete. De utforskade nya saker, följde sin nyfikenhet, gjorde saker som de inte fullt ut bemästrade. En knapp tredjedel av sin tid ägnade de åt undervisning. Här definierat som att de delade med sig av sådant de kunde till andra. Det kunde ske i klassrummet, men också på andra sätt. En femtedel av sin tid lade de sedan på allt det där som bara måste göras, vare sig de ville eller inte.

Men var hade Collins bäst förutsättningar att leva ett 50/30/20-liv? Var det självklart med en fortsatt akademisk karriär vid Stanford? Eller fanns det andra alternativ?

När han undervisade sina studenter kretsade mycket kring värdet av att våga vara sin egen och inte bara gå rakt in i en stor organisation. Vill man skapa något nytt här i världen kan existerande hierarkier och byråkratiska processer vara förlamande.

”Varför är inte du din egen då?” frågade en student. Det satte igång tankar hos Collins. Han landade i att det han helst skulle vilja vara var en självständig professor. År 1995 sade han upp sig och grundade ett ”management laboratory” i Boulder Colorado. Där fortsatte han att forska. Och undervisa gjorde han genom att ta konsultuppdrag, ge föredrag och skriva böcker. Däribland en av mina favoritböcker alla kategorier: Good to Great (som jag skrivit om i detta blogginlägg).

Genom tre decennier har han varit enormt inflytelserik. Tillsammans med de många forskare som han engagerat i sitt arbete har han producerat originell och användbar kunskap. Men han har också sett till att den cirkulerats och använts. Hade han kunnat göra det han gjort om han varit kvar vid Stanford? Eller hade omständigheter och krav gjort att han fått använda sin tid på andra sätt än 50/30/20?

Nu kan man förstås ställa sig kritisk till 50/30/20 som modell. Rimligen finns det många olika utmärkta sätt att inrätta sitt arbetsliv på. Likväl tror jag många akademiker kan lockas av tanken. Särskilt om de där 50 inte innehåller några krav på kortsiktig leverans utan på att verkligen lära sig nytt och få fram ny kunskap. 

Men hur många inom akademin har det så? Hur många av oss är ens i närheten? Och vad skulle krävas för att det skulle vara annorlunda? Borde fler göra som Jim Collins och kasta loss?

*

I förra veckan kom pocketversionen av "Ta din tid" från tryckeriet! Den 17 mars släpps den hos nätbokhandlarna och kort därefter finns den också i fysiska butiker. Vill ni hjälpa till att ge pocketen en flygande start? I sådana fall får ni hemskt gärna köpa och ge bort ett exemplar eller två. Algoritmerna gillar när många gör det samtidigt så nästa måndag (17/3) tänkte jag göra en liten påminnelsepuff här. Billigast är boken hos Bokus (89:-). Sprid gärna ordet så blir jag ännu gladare än på bilden ovan! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

 

Min skrivprocess för ansökningar

 

Vad krävs för att skriva en riktigt bra ansökan? Denna fråga har jag – och många med mig – brottats med de senaste månaderna. Nu är de flesta av mina skott avlossade. Längre fram i år får vi se hur det har gått. Men i dag tänkte jag lägga fokus på skrivprocessen och de kritiska kollegiala läsningarnas roll i den. 

För mig började det den här gången i december 2024 då jag skrev ihop ett första utkast till den ansökan som jag i slutet på januari 2025 skulle skicka in till RJ. Omfånget på en sådan är max 9600 tecken, det vill säga ungefär lika långt som en understreckare. Detta är mycket utrymme i tidningsvärlden. Men mycket lite utrymme i forskarvärlden. Det gnäller att vara koncis och tidigt skapa intresse för sin idé. Samtidigt ska det hela vara väl underbyggt och hålla ihop intellektuellt. Det kluriga är att om man skruvar på ett ställe i texten, säg kring studiedesign, frågeställningar eller teori, så får det konsekvenser på andra ställen.

Medveten om detta var mitt första mål att bara få ihop en text. Jag visste av erfarenhet att den skulle ha många fel och brister. Men det är lönlöst att försöka åtgärda dem helt på egen hand. I stället skickade jag ut mitt utkast till 4–5 kollegor med sakkunskap om tidsperiod och ämne. Deras kommentarer hjälpte mig att skriva ihop en ny och tightare version. Denna skickades sedan till skickliga forskare som forskar om helt andra saker och tidsperioder. Detta är viktigt. För de flesta som kommer läsa ens ansökan är just sådana forskare. Efter denna omgång av kritik skrev jag igenom texten igen och lät ett par närstående kollegor som följt hela processen kika på den nya versionen. Därefter vidtog putsning och inskickning.

En viktig del av min process är som synes att jag samlar in feedback i olika omgångar och att revideringsarbetet därefter sker fokuserat. Genom att lyssna på många samtidigt kan man se mönster i kritiken. På vissa punkter går åsikter isär och det är då uppenbart att det handlar om tycke och smak. Men studsar alla på samma saker? Då vet man att det behöver åtgärdas! (Och jag är som många andra forskare lite tjurskallig så ibland krävs det en fjärde röst för att jag ska krypa till korset och verkligen lyssna på de goda råden…)

När jag sedan gick vidare med ansökan och byggde ut den till VR-format (vilket är ca 40 000 tecken) så följde jag samma process. Det vill säga grovt sett tre feedback-omgångar. Några läsare var de samma från RJ-processen medan andra var helt nya. För det är något speciellt att få fräscha ögon på en text. ”Man har bara en första läsning”, som Tobias Nielsén på Volante har lärt mig.

Hur känns det då att jobba så här med en ansökan? Ptja, jag ska inte sticka under stolen med att det är ansträngande. För även om jag på ett intellektuellt plan uppskattar kritik och vet att det gör mina texter bättre så tycker jag på ett känslomässigt plan att det är utmattande och jobbigt. Många gånger vill jag ge upp. Det har funnits nätter då jag sovit dåligt och tvivlen har gnagt.

Men ett av mina tre huvudmål för den här terminen har varit att skicka in genomarbetade ansökningar till stora forskningsfinansiärer. Då måste man förmå underordna sig processen. Det må ta emot. Men man får göra det ändå.

Ge upp har sin tid. Och en dag kanske det är dags att göra det. Men ett sådant beslut ska inte fattas när man befinner sig mitt i utförandet av en plan. Då gäller det att fullfölja och lita på processen. Sen får utfallet bli vad det blir. 

Vidare bloggläsning

"Ansökningsskrivandets roll i forskningsprocessen"

"Vad forskare kan lära sig av spelare"

"Resiliens"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

 

Fem läs och lyssningstips (februari 2025)

 

#1 

Hur är livet som doktorand egentligen? Om detta handlade det senaste avsnittet av Curie Talks om. Många intressanta reflektioner och stundtals hettade det också till. Lyssna där poddar finns och hitta andra samtal i serien här. 

#2

Seth Godins bästa blogginlägg den här månaden var "Rainy Day Surfer". Det är kort, så läs det!

#3

Hur gick det till när den svenska välfärdsstaten byggdes upp? Var hade människorna som byggde ut den för erfarenheter? Och varför är omsen (momsens föregångare) en så central sak i det hela? Om detta och mycket annat kan man lära sig en hel del i Anders L. Johanssons biografi över Gunnar Sträng. Finns i pocket och fängslade mig!

#4

Ett poddavsnitt jag funderat mycket på under månaden som gått är Episod 339 av Deep Questions: "Let Brandon Cook". Det handlar om en ovanligt produktiv fantasyförfattare och det företag han byggt kring sin verksamhet. Och framförallt om vad han gör för att säkerställa att han själv ägnar sig åt den aktivitet som skapar mest värde. 

#5

Kan man förändra världen utan att vara i en formell maktposition? Det tror Keith Ferrazzi och jag tror han har rätt. Det här är en bok jag då och då återvänder till. Alltid inspirerande!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Kan historiker experimentera?

 

Historia är ingen experimentell vetenskap. Vi har inga laboratorier där vi kan isolera variabler, testa hypoteser eller göra a/b-tester. I stället använder vi oss av spår från det förgångna för att rekonstruera förlopp och tankesätt. Vi tolkar och ger perspektiv. Men förklaringar, förutsägelser och generaliseringar är vi som regel försiktiga med.

Samtidigt finns det ingenting som hindrar historiker från att experimentera. Vi är precis som alla andra människor historiska aktörer. Det vi gör får konsekvenser. Det står oss fritt att smida planer och arbeta strategiskt i akt och mening att förändra världen. Eller åtminstone prova oss fram för att se hur historisk förändring egentligen går till.

Själv har jag under det senaste decenniet ägnat mig åt ett antal sådana experiment. Det första och största rör det fält som på svenska kallas kunskapshistoria, på tyska Wissensgeschichte och på engelska history of knowledge. Tillsammans med kollegor har jag försökt bygga miljö, utveckla kurser, ge ut böcker, lansera perspektiv och stimulera till forskning. Det har varit otroligt lärorikt. Framför allt vad gäller värdet av att ha en ”bias for action”. Det vill säga att om man på allvar funderar över att göra något – sluta fundera! Bara gör det och se vad som händer. 

Detta förhållningssätt leder till en del avslag, misslyckanden och kritik. Men det leder också till att saker händer och att möjligheter skapas. Inte minst för andra. 

Parallellt med att vi arbetat på detta sätt i Lund har också många saker hänt ute i världen. I november 2023 hölls den första stora internationella konferensen inom fältet i Porto. Själv hade jag inte möjlighet att delta, men många goda kollegor var där. Och de tog med sig stafettpinnen hem. Nu i höst, den 8–10 oktober 2025, så anordnas därför den andra stora internationella konferensen här i Lund!

Keynotes för konferensen blir Robert Darnton och Susanne Schmidt. Därutöver planerar vi för ett plenarsamtal om publiceringspraktiker inom fältet samt – förstås – mängder av intressanta sessioner och presentationer. Det ska bli väldigt spännande att se vilka förslag som skickas in!

Är du intresserad av att delta? Eller känner du någon som borde ta chansen att komma till Lund? Då finns mer information här. Sprid och dela gärna!

Och stay tuned. Det kunskapshistoriska äventyret fortsätter. För även om historia är en tillbakablickande empirisk vetenskap så har historiker alla möjligheter i världen att experimentera! 

Vidare bloggläsning:

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"

"Från jag till vi"

Pris och cirkulation

 

I förra veckan gick pocketutgåvan av ”Ta din tid” iväg till tryckeriet. Om några veckor finns den i handeln. Skillnaderna mot den inbundna utgåvan är små. Jag har gjort några kosmetiska förändringar av språket och det har tillkommit ett par sidor med blurbar (alltså citat från recensioner och läsare). Men det som spelar störst roll är förstås priset. I stället för dryga 200 kronor för den inbundna versionen så kostar pocketen knappt 100.

Enligt min husgud på bokmarknadsföringens område – Ryan Holiday – så är detta det bästa som kan hända en bok. ”Price is marketing”, menar han. Vill man att någonting ska cirkulera: vitt, brett och länge, då ska det kosta så lite som det bara kan utan att förtroendet för produkten skadas. Målet är att de som köper ska känna att de gör en riktigt bra deal. Helst en så bra att de av bara farten berättar om den för andra.

Ryan Holidays bok ”Perennial Seller” handlar om hur man skapar och marknadsför en blivande klassiker. Men vad kännetecknar egentligen en klassiker? Holiday lyfter fram två saker. 1) Den är riktigt bra 2) Den har blivit läst av många.

Båda sakerna är svåra att få till. Och ingetdera ligger helt inom en författares kontroll. Men man har agens. Så givet att du har skrivit något som är riktigt bra, då gäller det att se till så det blir läst av många. Men hur får man det att ske?

Ptja, ett sätt som Ryan Holiday förordar är att frikostigt ge bort boken till personer som man tror skulle uppskatta att läsa den. Han berättar om hur författaren Steven Pressfield såg till att hans bok ”The Warrior Ethos” trycktes upp i en speciell militärupplaga som inte var till salu. I stället gav han bort alla de 18 000 exemplaren till amerikanska militärer. Något av en logistisk utmaning och knappast gratis.

Samtidigt gjorde det att boken fick en väldigt bra chans att slå an hos sin huvudsakliga målgrupp. En grupp som om de fattade tycke för boken skulle kunna berätta vidare om den för kommande rekryter. Och såvitt jag vet funkade greppet. Boken säljer alltjämt stadigt.

Dessutom omtalas det kontraintuitiva marknadsföringsgreppet fortfarande! (till exempel här och nu!) Och detta är, som Holiday ser det, målet för all marknadsföring. Alltså att generera word-of-mouth. För lanseringar och kampanjer i all ära. Det går inte att ägna sig åt sådant hur länge som helst. Ska en bok ha en chans att bli en klassiker, då måste den kunna spridas utan att dess författare eller förlag gör någonting. Ja man bör kunna gå under jorden i några år och ändå så ska boken hitta nya läsare.

Är det svårt att få det att hända? Definitivt. Är det omöjligt? Nej det tror ju inte jag.

Så vi får väl se vad det blir för lanseringsplan för ”Ta din tid” när mars väl rullar in. I nuläget är jag inbokad för att spela in ett par podcasts samt göra några livegrejer. Men kanske är det bästa att bara köpa in ett rejält gäng böcker och ge bort?

 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tvådagarsmetoden

 

Inom akademin finns det många som vill komma till nästa steg. Doktoranden som vill disputera. Doktorn som vill få forskningsmedel. Forskaren som vill få en fast tjänst.

Nästa steg i karriären tenderar att ha ett mytiskt skimmer runt sig. Många tänker att deras problem, osäkerheter och tvivel ska försvinna. ”Om bara jag hade en fast tjänst”; ”Om bara jag fick forskningsmedel”.

I praktiken är tillvaron i regel krångligare än så. För med nya roller kommer nya uppgifter. Visst, en lektor eller professor blir inte uppsagd på grund av några misslyckade ansökningar. Men samtidigt har man andra krav på sig. Kan du ta den kursen? Vill du vara studierektor? Hur ställer du dig till att bli prefekt?

Frågorna kan framstå som lyxproblem för den som är i en prekär arbetssituation. Men ge det några år och problemen kan vara dina. Och det är inte alla som finner dem lyxiga.

Så vad kan man göra när ansvaret växer mer än den disponibla arbetstiden? Vad krävs för att få fortsätta forska och skriva genom hela karriären? Går det ens att kombinera med administrativt ansvar?

Ptja, nog går det. Lösningen stavas i regel externa medel. Men även om man har dessa är det lätt att drunkna i åtaganden och plikter. Någon form av ”time management”-system behöver man ha på plats. Så vad gör folk?

Själv fick jag för ett par veckor sedan lära mig hur min kollega Svante Norrhem gjorde på den tiden han var studierektor i Umeå. Han insåg då snabbt att hans forskningstid riskerade att ätas upp och hackas sönder. För när han vandrade genom korridoren hände alltid något.

Därför kom han i samråd med sin chef fram till att måndagar och tisdagar var hans forskningsdagar. Då arbetade han hemifrån och var otillgänglig (om inget riktigt akut hände). Därefter var han en närvarande och tillgänglig studierektor onsdag, torsdag och fredag.

Ett alternativ, som min biträdande handledare Kim Salomon använde sig av, var att inleda varje dag med forskning och skrivande. När han sedan kom in till institutionen vid 10–11-tiden hade han redan gjort sitt kreativa pensum. Han kunde med gott samvete sitta i möten, handleda, läsa och göra allt det där andra som måste göras.  

Både Svante och Kim såg på olika sätt till att få det ”viktiga men inte brådskande” gjort först. De skyddade det som riskerade att trängas ut.

Själv experimenterar jag den här terminen med Svantes tvådagarsprincip. Det vill säga att medvetet försöka hålla ett par dagar på raken rena. Jag tycker mig redan märka att det gör skillnad. För jag får helt enkelt betydligt mer gjort om jag har måndag och tisdag rena än säg tisdag och fredag. De två dagarna på raken gör att den kreativa processen får en ärlig chans. 

Exempelvis får man möjlighet att ”sova på saken”. Och detta ska verkligen inte underskattas. Det som känns hopplöst på måndag eftermiddag kan man förvånansvärt ofta hitta en enkel lösning till på tisdag förmiddag. Men detta händer inte om tisdagen är fulltecknad. Då kortsluts processen. 

Så har du någorlunda kontroll över ditt schema? Vill du få mer gjort på mindre tid? Prova tvådagarsmetoden under en månad och se vad den ger!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om korta och långa böcker

 

På engelska finns uttrycket ”lose a sentence, gain a reader”. Det är nära besläktat med Expressen-redaktören Sigge Ågrens berömda devis ”Skriv kort, helst inte alls.”

Men gäller detta även inom akademin?

Det beror på. Jag är osäker på källan, men inom historia så påstås det finnas ett hyfsat starkt samband mellan långa avhandlingar och akademiska framgångar (anslag, tjänster etc.). Det händer också att recensenter i imponerade ordalag framhåller hur många sidor en bok har, hur stor notapparaten är samt hur många kilon som den väger.

”Vetenskaplig tyngd” och ”vägande bidrag” har materiella aspekter.

Men blir långa och tunga böcker lästa då? Eller står tegelstenarna mest och samlar damm? Hur många sidor läser recensenter och sakkunniga innan de fäller sina utlåtanden?

Här rör vi oss in på andra frågor. Saker vi nog vet rätt litet om. För till skillnad från strömmade ljudböcker eller digitala tidningsartiklar så lämnar läsningen av fysiska böcker inget överflöd av data. Bara för att en bok köpts, lånats, omskrivits, citerats eller stått på en kurslista så betyder det inte att människor har läst speciellt mycket i den.

Men om den är någorlunda kort, säg 100–200 luftigt satta sidor, då ökar chansen för att läsningen faktiskt ska bli av. Då kan det räcka med en tågresa till Stockholm eller en lugn helg så är man igenom den.  

Tre kortare böcker skrivna av forskare som jag nyligen läst med stor behållning är Sara Kristoffersons ”Det förlorade paradiset: Berättelsen om Konsums uppgång och fall”, Johan Östlings ”Kunskapens stora hus: Huvudlinjer i universitetets historia” och Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Sverker Jonssons ”Svensk reklam: Annonser, varumärken och marknadskommunikation1975–2012”.

Det är tre kärnfulla och välskrivna böcker som gav mig många nya insikter. Jag strök under och antecknade i marginalen – ändå rörde sig läsningen framåt med betydande fart. Plötsligt var jag klar. Och bidragande till detta var att böckerna var skrivna på svenska. Språket gav min läsning medvind.

En intressant grej med en av böckerna, Johan Östlings ”Kunskapens stora hus”, är att den baseras på ett kapitel han skrev för Natur & Kulturs globalhistoria 2022. Detta ambitiösa tvåbandsverk, redigerat av Klas-Göran Karlsson, klockar in på totalt 1193 sidor. Gissningsvis har även de som recenserat verken varit tvungna att göra en selektiv läsning. Och då är det lätt hänt att ett enskilt kapitel – som det kan ligga stor författar- och redaktörsmöda bakom – helt enkelt bläddras förbi.

Detta gäller nu förvisso alla antologier. Risken finns alltid att enskilda bidrag drunknar i mängden. Många gånger är också den gemensamma skapandeprocessen det verkligt viktiga. Läsare och läsningar är sekundärt.

Och så måste det få vara. Texter fyller olika funktioner. Forskare behöver ha tillgång till en mängd olika format.

Dock. Om andras läsning är det primära (och det bör det rimligen ibland vara!) så tror jag på det korta bokformatet. Kanske skulle rentav några av titlarna ovan kunna fungera i ljud?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Fem läs- och lyssningstips (januari 2025)

 

#1

Varje gång ett nytt avsnitt av Lisa Bjerres & Malin Haawinds podd "Skrivkamp!" kommer upp i mitt poddflöde blir jag lika glad. Ärligt, klokt och inspirerande om skrivandets - och författarskapets - många olika faser. Följ den 2025 och börja gärna med årets första avsnitt "Alltid skriva"!

#2

På tal om skrivande så skrev Peter Englund en mycket bra text i DN om Virginia Woolfs dagböcker, skrivprocess och framåtrörelse. "Ett kännetecken för en mästerlig författare är personens förmåga att utan tvekan bryta sönder sin egen gjutform", menade Woolf och Englund väver många tänkvärda resonemang kring detta. Läs den här:

#3

Den första roman jag läste i år handlade också om kvinnligt skrivande, men i en mer samtida kontext (även om den förvisso pendlar mellan småbarnsliv i 2010-talets Irland och en dikt från 1700-talet). Mycket bra!

#4

Har du helt tappat självhjälpen så här under årets högsäsong kanske någon trogen bloggläsare undrar? Nej, lite sånt har det också blivit och det som satt djupast avtryck var en lång intervju där Rich Roll och Mark Manson samtalade och reflekterade kritiskt kring genren. Avsnittet tappade lite fart på slutet, men lyssningsvärt! The Rich Roll Podcast - "The (Not So) Subtle Art of Mark Manson: The Truth About Self-Help, Transformation & Life Advice That Doesn't Suck"

#5

Vill du försöka sluta med något i år? Börja då med att läsa Björn Barrs personliga essä om att sluta snusa. Har aldrig själv varit nere i det hålet (men sett min bror vara där) - och oavsett en fantastisk text! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Läsa snabbt och långsamt

Någon gång under min doktorandtid fick jag höra att ”en avhandling får ta en förmiddag”. Orden kom från en professor som jag hade – och har – stor respekt för. Vad orden krasst betydde var att läsningen av en avhandling inte fick ta mer än en halv arbetsdag i anspråk.

Detta gjorde mig konfunderad. Jag hade lärt mig att läsa avhandlingar som student och fortsatt med det som doktorand. Och om det var någonting jag visste så var det att en avhandling inte gick att läsa på en förmiddag. Hann jag med hundra sidor på den tiden var jag nöjd. Femtio var mer realistiskt.

Men vad jag avsåg med läsning var något annat än det som professorn syftade på. För mig innebar ”läsa” att läsa varenda ord, helst även fotnoter, och med en penna i hand för att göra understrykningar och marginalanteckningar. Det är en långsam läsart som man har stor glädje av att kunna utföra.

En aktiv forskare måste dock kunna läsa också på andra sätt: ”på diagonalen”, ”på tvären”, ”instrumentellt, ”kursivt”. (Och detta gäller för övrigt inte bara forskare utan läsande människor i massor av andra världar).

Dock. Det finns faror med tidseffektiva läsarter. För utan långsam och noggrann läsning så stannar man i regel på ytan. Man ser det man vill se eller tror sig se. Och det är svårt att dra konsekvenserna av vad man läser. Dessutom är den här typen av läsning ersättningsbar. Det är inte bara människor som kan vaska fram bullet points.

Men djupläsning? Läsning som tar emot och som tar tid? Som internaliseras, lagras, bearbetas, relateras till andra mödosamt förvärvade kunskaper och livserfarenheter – det är betydligt svårare att ersätta. 

Läsning ger också intellektuell näring – liksom hantverksmässig. För under läsningen av en avhandling eller monografi kan man, utöver att ta till sig innehållet, också studera och analysera hur författaren gått till väga. Detta kan vara särskilt givande när man läser en liten bit bort från sina egna specialområden.

Själv läste jag nyligen ut Susanne Schmidts "Midlife Crisis: The Feminist Origins of a Chauvinist Cliché”. Den ligger vid sidan av både mina pågående och kommande forskningsprojekt. Men jag var nyfiken på ämnet och ju längre jag läste desto mer intressant blev det. Tidsperioden i fokus var 1970- och 1980-talet (med utblickar framåt och bakåt) och det är ju en tid jag som forskare känner väl. Men tematiskt var det mängder av nya saker jag fick syn på inom områden som feminism, psykologi, vetenskaps- och mediehistoria. Sådant som tidigare befunnit sig i min döda vinkel.

Jag är glad att boken tog mig några veckor att läsa.

Med detta sagt. Min första ”läsning” av Schmitts bok skedde under en förmiddag då jag bläddrade runt och provläste i ett biblioteksexemplar. Denna läsning hade varit tillräcklig för att sätta ut en not i en artikel. Men den var också tillräcklig för att jag skulle inse att jag faktiskt ville läsa hela boken på riktigt (och följaktligen köpte ett exemplar jag kunde läsa med bläckpennan i hand). 

Så visst behöver man som forskare kunna läsa en avhandling på en förmiddag. Men läsning måste också få ta tid. Kanske är det ännu viktigare för forskare att kunna läsa en avhandling på några veckor än att kunna läsa densamma på en förmiddag?

*

I förra veckan släppte Svenska Dagbladet en podd-dokumentär som baserar sig på de texter jag skrivit om att vara pappa till en pojke med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Lyssna gärna! (båda delarna finns i SvD:s app och hos Podme, del ett finns även i andra tjänster). 

I lördags gästade jag också TV4:s Nyhetsmorgon för en ganska lång intervju om poddarna och ämnet. Finns att kika på i efterhand här!

I dag har också Johanna Aggestams intervju med mig och Jacob publicerats i SvD (digitalt). Kan ni flaggan på bilden? 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!