Den artikel vi skrev handlade om ”cirkulation”. Det var en teoretisk, historiografisk och begreppsutvecklande text. Därmed skiljde den sig från allt det som jag dittills hade skrivit. Det fanns ingen hård empirisk kärna. Vårt skrivarbete började därför med en bred inläsning av sekundärlitteratur, framförallt vetenskapshistorisk sådan. Portaltexten var James Secords ”Knowledge in Transit” (2004), men vi rörde oss över vida fält: tidigmodern global vetenskapshistoria, populärvetenskapshistoria och schweizisk kunskapshistoria. Mycket av detta var nytt för mig och jag kände att det skulle ta lång tid för mig att bli redo att skriva.
Johan tyckte dock ganska snart att det var hög tid att sätta igång. Jag litade på hans omdöme, så vi satte oss ner, pratade igenom våra idéer och utarbetade ett synopsis. Därefter delade vi upp delarna och satte igång att skriva. Det gick förvånansvärt smidigt. En sammanhängande text tog form och jag upplevde det som jag att lärde mig massor under skrivandets gång. Så var jag inte van vid att arbeta. Mina startsträckor brukade vara betydligt längre.
Hur som blev vårt manus klart. Vi lät ett par kollegor läsa, gjorde vissa omarbetningar och sen skickade vi in det till Historisk tidskrift. Mot slutet av terminen föreslog Johan att vi skulle översätta den till engelska och skicka in till Journal of Modern History. Sagt och gjort. Jag kände att min forskartillvaro hade växlat upp i en ny hastighet. Kunde man arbeta så här fort?
Månaderna gick och en dag kom utlåtandena från HT. Det var ett positivt och ett mycket negativt. Jag minns inte de exakta orden, men på ett ungefär inleddes det så här. ”Detta är en ambitiös artikel som siktar högt. Sådana kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga. Denna är det sistnämnda”. Redaktören beklagade utlåtandet och sade att artikeln inte kunde antas, men erbjöd oss att korta ned den med hälften och publicera den som essä. Spontant kändes det helt uteslutet. Vi hade ju skrivit en riktigt bra och välskriven artikel med betydande allmänhistoriskt intresse! (tyckte vi!) Inte kunde vi kapa hälften och göra om den till en lättviktig essä…
Men efter att ha sovit på saken och läst igenom vårt manus igen var det just vad vi gjorde. Stolthet är till för att sväljas och den hårda reviewern hade onekligen vissa poänger. Dessutom var vi angelägna om att få ut våra idéer snabbt och inte vänta ytterligare ett halvår på att – kanske – få publicera texten i en annan tidskrift. Våren 2017 utkom därför essän ”Cirkulation – ett kunskapshistoriskt nyckelbegrepp”.
Även i Journal of Modern History stötte vi på patrull. Men inte alls av samma anledningar. Vi fick ”revise and resubmit”, men omarbetningen sågades (särskilt de delar jag varit ansvarig för). Detta var dock inte slutet. För parallellt med allt detta hade vi dragit igång ett nordiskt antologiprojekt: Circulation of Knowledge. Detta behövde en inledning och där fanns det både ett och annat att ta från vårt havererade artikelprojekt. Detta hade vi inte kunnat göra om vår text var ”under publication” i Journal of Modern History. Sågningen där visade sig alltså bli ett lyckokast. Det viktigaste i texten fick vi ut i en bok som var Open Access och som – skulle det visa sig – kom att få mängder av läsare över hela världen. Vår text kom att sätta den kunskapshistoriska miljön i Lund på kartan och Johan blev inbjuden till Washington, Cambridge, Sydney, Paris…
Parallellt med detta var vi, återigen, i full färd med att skriva ansökningar. Här kom också texten vi skrivit till användning. Hos många finansiärer blev det blankt nej, men hos Ridderstads stiftelse fick vi träff. Dessutom gick Johan vidare med en ERC-ansökan som, i stor utsträckning, byggde på vår engelska cirkulationstext. Till slut föll han på målsnöret, men samma text kom till användning när han lite senare fick möjlighet att ansöka om att bli Wallenberg Academy Fellow. Och där blev det fullträff.
Vad jag vill illustrera med allt detta är att vissa texter som vi skriver cirkulerar på många olika sätt. De blir publikationer, ansökningar, framgångar och misslyckanden. I backspegeln kan saker te sig självklara, men mitt i processen är det omöjligt att veta vad som är vad. Därför är det viktigt att hålla sig i rörelse, försöka se möjligheter och inte bli alltför nedslagen när det går emot. För det kommer det att göra. Även när man samarbetar med Johan Östling. Dock är det, som jag varit inne på i tidigare inlägg i denna serie, betydligt enklare att hantera allt detta när man är två som skriver. Motgångarna blir inte lika personliga. Och framgångarna blir bättre när de delas.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar