Om det är något som åren med småbarn har lärt mig så är det värdet av att ha luft i systemet. Särskilt så här års hör det till ovanligheterna att en vecka består av fem arbetsdagar 8–16. Anledningarna varierar. Men det är alltid något. Och inte sällan förändras spelplanen med kort varsel. Så hur ska man göra för att hantera detta?
Ptja, i det här inlägget tänkte jag ta upp två tekniker som jag använder: bufferttid och buffertprojekt. Det förstnämnda går ut på att man inte planerar all sin tid utan ser till att ta höjd för det oförutsedda. Jag gör det på alla mina planeringsnivåer. I min terminsplanering stoppar jag in 3–4 blanka buffertveckor och försöker därtill avsluta med en buffertmånad (juni/december). Därmed kan saker flyttas framåt i tiden utan att det skapas någon kris.
Går vi ner på en lägre nivå, säg fyrveckors- eller veckoplaneringsnivå så brukar jag försöka ha i snitt en buffertdag per vecka. Det är sällan möjligt att ha en hel dag som buffert, men en halv torsdag och en halv fredag går ofta bra. Krisar det tidigt i veckan kan det viktigaste skjutas fram och om barnen blir sjuka sent så är det också okej. Då får luften gå till det. Slutligen försöker jag ha omkring två timmar öppna varje dag.
Detta att planera som en tidspessimist är inte bara en defensiv åtgärd mot att arbetsdagar oväntat faller bort. Det är också ett offensivt sätt att skydda sin lust, energi och motivation. För genom att ha lite extra tid i sin planering så har man tagit höjd för att en lunch- eller ett fikasamtal vindlar iväg. Eller för att en kollega knackar på dörren och behöver ventilera något. Eller för den delen om man får lust att skriva ett blogginlägg eller ryckas med av en bok. Syftet med planering är alltså – som jag ser det – att minimera stress och maximera spontan lek och kreativitet.
Ett ytterligare sätt att göra detta är att varje termin se till att ha ett buffertprojekt. Med detta menar jag något som man har för avsikt att göra men som man på förhand är helt okej med att skjuta upp. Själv har jag alltsedan våren 2020 haft samma buffertprojekt. Det rör sig om ett artikelmanus på svenska om stiftelsen Aktiefrämjandet åren 1976–1984. Jag har samlat in och gått igenom källmaterialet, skrivit sju–åtta sidor och gjort ett synopsis för den empiriska delen. Skulle jag prioritera projektet under fem-sex veckors tid skulle manuset vara redo att skickas in till en tidskrift.
Vad som hänt under vägs är dock att andra saker poppat upp och fått företräde. Det har framförallt rört sig om samarbeten med andra personer, men också om möjligheter med snävare deadlines som kommit min väg. Till exempel chansen att söka ett lektorat i Lund våren 2021 eller erbjudandet från Magnus Bremmer om att skriva en essä för Bildningsboxen. Det här är saker som jag inte velat tacka nej till men som inte egentligen fick plats i min ordinarie planering. Nyckeln var då att med gott samvete skjuta buffertprojektet framför mig.
De här två teknikerna gör förstås inte den akademiska tillvaron kassaskåpssäker. Avlöser barnens sjukdomar varandra så pressas systemet. I min erfarenhet är det då bäst att hoppa av eller stryka saker. För att skjuta stora arbetssjok framför sig tenderar – åtminstone för mig – att bli dränerande. Jag trivs inte med att jobba ikapp utan föredrar att let it go. Lättare sagt än gjort såklart. Men kan man undvika att ackumulera en akademisk skuld till sig själv och andra så ger det stort rörelseutrymme. Hade uttrycket inte varit upptaget hade man kunnat kalla det akademisk frihet.
Vidare bloggläsning:
---------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar