Många planerade forskningsprojekt och samarbeten blir det aldrig någonting med. Ibland ger man upp på ett tidigt stadium. Du själv eller dina kollegor inser efter ett tag att varken tiden eller energin räcker till för att knåda ihop pilotprojekt och ansökningar. Andra gånger gör man allt vad som krävs, men finansieringen uteblir år efter år. Till slut ger man upp.
Det kan vara både bittert och skönt.
Själv har jag en del döda och begravda projekt och samarbeten från året efter disputation. Jag sprang då på många bollar i många olika konstellationer. I fikarummet sa jag skämtsamt att jag inte visste vad jag skulle forska om som postdoc. ”Vi får se vad som träffar. Det kan bli lite vad som helst.”
Något år senare stod det klart att ingenting hade träffat. Av mina många idéer blev det nada zip. Det var tur, för mina idéer var inget vidare. Och anledningen var bland annat det faktum att jag spred min energi i en massa orelaterade riktningar. Det funkade inte att arbeta så. I alla fall inte för mig.
Vad jag med tiden landat i är att försöka vara långsiktig, proaktiv och söka synergieffekter mellan vad jag gör. Jag ser på min forskning som utforskandet av olika kontinenter. Till dessa skickar jag olika expeditioner, som kan ha olika finansiärer och tidsramar.
Till kontinenten ”miljöfrågornas genombrott” skickade jag en expedition med specialfokus på Skåne, en annan med presshistorisk inriktning och ett flertal som seglade under kunskapshistorisk flagg. Dessa olika projekt var relaterade till varandra och kunde med tiden utgöra stommen i ”Den gröna vändningen”. Men varje enskilt projekt var avgränsat och tidsbestämt.
Detta fokuserade arbetssätt gav en helt annan utdelning än mitt splittrade. Och det skänkte ett lugn till forskningsprocessens olika faser.
För det var aldrig hela världen om en ansökan inte gick igenom. Arbetet med den var en del av en större process där inläsning, insamling av material, problemformulering och nätverksbyggande hängde ihop. I perioder kunde jag också koppla min undervisning dit. Liksom min utåtriktade verksamhet. Det gjorde – tror jag! – att summan blev större än delarna.
Men när blir man då färdig med en kontinent? Hur lång tid tar det? Ptja, det är svåra frågor. Men säg mellan 5 och 10 år? För det tar lång tid att lära känna ett fält så väl att man kan ställa och besvara riktigt bra forskningsfrågor. Samtidigt avtar någon gång marginalnyttan och i regel också det personliga engagemanget. Och då är det kanske dags att röra sig vidare? Eller i alla falla hitta en annan del av kontinenten att belysa.
Dock finns det förstås många olika forskartyper. Vissa är outtröttliga, andra mer rastlösa. Vissa behöver växelbruka sina intressen, andra kan röra sig i samma cirklar år ut och år in. Vissa återvänder efter ett tag till en gammal kontinent med nya ögon och frågor, andra bränner skeppen och kastar bort kartan.
Hur gör och tänker du?
*
Den 12/3 klockan 13 har ni – var ni än bor – chans att lyssna på mig tala på temat "Popular capitalism and the digital age, c. 1980–2020" på det Digitalhistoriska seminariet som anordnas av Sune Bechmann Pedersen på Stockholms universitet. Mer information och anmälningslänk finns här (länk).
Den 12/3 klockan 19.30–21.30 har ni som bor i Lund med omnejd möjlighet att höra mig föreläsa på Filosoficirkeln på temat "Arbete - nu och i framtiden". Det blir både kunskapssamhällets historia och "Ta din tid"! Platsen är LUX aula och inträdet är fritt.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar