De allra flesta forskare tycker det är enkelt att skriva mejl. Ibland kan det förstås kräva lite extra omsorg, fingertoppskänsla och mod. Men för det allra mesta är det en motståndslös form av skrivande. Det är bara att göra, läsa igenom och skicka.
Andra former av skrivande – så som artiklar, essäer, bokkapitel och böcker är i regel betydligt svårare. Ena dagen flyter det kanske på. Nästa dag står det still. Tankarna har svårt att samla sig och meningarna vill inte dit du vill.
Varför är det så? Varför är mejl enkla att skriva när så många andra texter är svåra?
Längden spelar förstås in. Men jag tror det beror på mer än detta.
För en avgörande skillnad på mejl och många vetenskapliga texter är att mejl skrivs för någon. När man sitter och skriver vet man exakt vem eller vilka som ska läsa. Ofta är det människor som man känner och har en historia med. Och man vet i regel vad ens mejl har för syfte.
Med andra texter är det svårare. För vem skriver du din vetenskapliga artikel? Vilka vill du ska läsa den?
Många forskare ställer sig aldrig dessa frågor. Andra ställer dem först sent i skrivprocessen, kanske när texten redan är publicerad.
Och nota bene, jag tycker inte det är något fel med detta. Många vetenskapliga texter går ut på att forskaren själv ska komma fram till vad denna vill säga. Man vill lösa en gåta, ringa in ett problem, klargöra sina tankar.
Vem som sen ska läsa det förutom redaktören och granskarna? Det kan i sammanhanget vara sekundärt.
Samtidigt tror jag att den här oklara kommunikationssituationen bidrar till att göra akademiskt skrivande svårt. För om man inte vet vem eller vilka som kommer läsa – hur ska man då kunna veta vad som ska med i texten?
Många forskare, kanske särskilt ambitiösa personer tidigt i karriären, vill skriva för så många som möjligt. Kanske rentav alla. Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt. Åtminstone om man vill behålla sina vetenskapliga läsares intresse. För dessa vill inte att du ska förklara allt som de redan vet. De vill veta vad det nya är.
”Don´t bore us, get to the chorus” för att tala med Roxette.
För egen del finner jag akademiskt skrivande enklare och mer meningsfullt om jag vet vem eller vilka som jag skriver för. Ofta vet jag att det inte är speciellt många. Och det är befriande. För jag behöver inte övertyga all världens människor om varför de ska bry sig om Aktie-SM, införandet av Allemansfonder eller lanseringen av Sydsvenska affärer.
I stället väljer jag att utgå ifrån att mina läsare är intresserade av marknadsvändningen i 1980-talets Sverige. Och jag har en handfull konkreta personer som jag verkligen vill ska läsa. Detta är förstås en enormt mycket mindre målgrupp än ”alla”. Men det gör den också möjlig att nå.
Samma princip gäller texter jag skriver i tidningar. När jag vet vilka jag skriver för och vad jag vill säga till dem – ja då går skrivandet i regel enkelt. Då är det som att blogga!
Sen är detta förstås inte fullt så enkelt som att skriva ett mejl. Men det finns likheter.
Klarhet underlättar kommunikation.
*
Nu på torsdag den 18/4, 12–12.40 ska jag och Tobias Nielsén ha ett digitalt boksamtal med frågestund kring "Ta din tid". Det är gratis och öppet för alla intresserade. Klicka här och anmäl dig för att få zoom-länken.
Vi har redan fått in en del frågor som ni vill vi ska ta upp, men vill gärna få in fler! Så mejla gärna frågor till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Ses på torsdag!
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar