En ovanlig tisdag!

 

De flesta tisdagar i mitt liv är tämligen ordinära. Jag vaknar, lämnar barn och cyklar till kontoret. Får till ett skrivpass, kanske två. Rensar mejlen och lunchar med kollegor. Håller koll på hur det går för veckans blogginlägg. När klockan närmar sig fyra cyklar jag hem igen. Plockar med mig ett barn och lagar mat.

Men i dag är ingen vanlig tisdag. Jag sitter på tåget på väg upp till Stockholm för att medverka på ”Barnhjärnans dag” som anordnas av Hjärnfonden. Exakt vad jag har gett mig in på vet jag inte riktigt. Det här är inte den typ av scen som vi historiker brukar hamna på. Men så ska jag inte heller prata om vad jag jobbar med utan om hur det är att vara pappa till ett barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning.

Detta ämne är dock sammankopplat med historieriet (och bloggandet!). För hade det inte varit så att jag under de senaste åren stått med en tå eller två i den skriftliga offentligheten hade jag knappast hamnat på Hjärnfondens radar. Hade jag inte haft kontakter på SvD:s kulturredaktion hade jag inte fått för mig att pitcha idén för vad som skulle bli ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen”.

Men som trogna bloggläsare kunnat bevittna i realtid under de fem år som den här bloggen har funnits så tenderar en sak att leda till en annan sak. Texter, relationer, människor och möjligheter är intimt sammankopplade med varandra. Så fungerar världen nu och så har den fungerat länge.

Här finner vi också ett av de allra tyngsta inomvetenskapliga argumenten för varför forskare ska ägna sig åt att skriva för fler än kollegorna. Ty oväntade saker kan hända när skriv- och forskningsprocesser öppnas upp. Man kan få idéer, information, frågor och kontakter som är oerhört värdefulla. Ja, som kan styra forskningen i riktningar som ingen inom universitetsvärldens väggar visste fanns.  

Men om vi vänder på det? Vad ska offentligheten och samhället med utåtriktade historiker till? På vilka sätt ger vi värde? Det är frågor som kan ges många svar, varav många involverar ord som kunskap och källkritik. Själv tror jag dock att det vi framför allt kan bidra med är ett annat tempo. En annan tidsrytm.

För historiker lever i en mycket långsam värld. En som på många sätt är frånkopplad det dagliga nyhetsflödet och den här säsongens bokutgivning och kulturhändelser. Själv har jag i år t.ex. läst Lars-Erik Thunholms memoarer Flydda tider (2005), Fred Turners From Counterculture to Cyberculture (2006), Ylva Hasselbergs biografi över Eli Heckscher (2021) och Andrew Groves High Output Management (1983). Förmodligen är jag den enda människan i världen som har läst dessa fyra böcker från pärm till pärm.

Och häri ligger faktiskt en inte obetydlig del av mitt värde som skribent. Jag har en kombination av intressen, inspirationskällor och kunskaper som ingen annan har. Och jag har tid och möjlighet att fördjupa och vidareutveckla dessa. Detsamma gäller för många av mina forskarkollegor. Universitetsvärlden är helt enkelt en utmärkt grogrund för intellektuella häxblandningar.

Sådana kan förstås vara helt världsfrånvända. Men det behöver inte vara så. De kan lika gärna vara världstillvända. Och när så är fallet finns en stor potential att tillföra någonting unikt. För forskare som i många år drivits av sin nyfikenhet behöver inte kämpa för att hitta nya vinklar på tillvaron. De har oavsiktligt grävt sig en vallgrav och karvat ut en nisch. Detta kan endast ske om man lyckas vända samtiden ryggen. I akademiska sammanhang kan detta räcka väldigt långt.

För att bli relevant i större sociala världar är det dock otillräckligt. Där måste man också – åtminstone periodvis – kunna vända sig till nuet och förstå vad som upptar andra människors tankar. Men kan man bemästra båda tidsrytmerna så öppnar sig häftiga världar. Däri tror jag faktiskt att historievetenskapens framtid ligger.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Det bästa och snabbaste sättet att få veta något

 

Det bästa och snabbaste sättet att få reda på något är inte att googla. Och inte heller är det att fråga Chat GPT. Nej, den optimala genvägen till kunskap och information är att ta kontakt med en människa som verkligen vet något. Ett kort telefonsamtal eller en vindlande lunch kan spara dig månader, ibland år, av arbete.

Det svåra är att veta vem man ska vända sig till. För hur vet man vem som verkligen vet något? Ja, även här är sökmotorer trubbiga verktyg. I alla fall i jämförelse med människor som är ordentligt insocialiserade på ett fält. De som är det kan förvisso sällan ge dig ett riktigt bra svar på din specifika fråga. Men de kan skicka dig vidare till någon som kan. Kunskap om andras kompetens är en expertis i sin egen rätt.

Så hur förvärvar man då denna förmåga? Vad krävs för att veta vad andra vet? Ja, den rakaste vägen är att direkt interagera med människor. Vara öppen, nyfiken och lyssnande. Själva orienteringen kan göras på konferenser, workshops, seminarier och luncher. Eller via Twitter och mejlkonversationer. Men socialiseringsprocessen kräver också sin beskärda del av bok- och tidskriftsläsning. Allra bäst blir det om de olika aktiviteterna görs parallellt. För samtal utan läsning, eller läsning utan samtal blir lätt instängda verksamheter.

Och nota bene. Det är långt ifrån alltid så att den som vet mest om något har en akademisk examen eller tjänst. På vissa saker är universitetsmänniskor bäst, på väldigt mycket annat inte. Därför är det – hur högt du än klättrar i den högre utbildningspyramiden – essentiellt att umgås med människor som bottnar i andra världar. Annars kommer du få en mycket skev bild av hur världen ser ut och fungerar. För vissa frågor kommer du inte ha någon att vända dig till. Och en hel del frågor och kunskapsområden kommer aldrig att föresväva dig. Ekokammare finns överallt.

Så vad kan man göra för att inte fastna? Hur kultiveras bäst ett rörligt intellekt? Ptja, på den här punkten lever vi 2020-talsmänniskor möjligen i den bästa av världar. Aldrig tidigare har så mycket högkvalitativt content funnits tillgängligt för så många. Vill man lära sig om ett nytt ämne kan man, via podcasts och bloggar, få en crash-course av världens bästa. För ett par hundralappar kan man beställa böcker där idéer och kunskaper som tagit decennier att utveckla destillerats.

Svårigheten är förstås dock även här att skilja signalerna från bruset. Hur vet man vem som är värd att läsa och lyssna på? Går det att utveckla ett gott omdöme för ett fält som man själv är ny på? Ptja, jag tror ju det. Men även här är det förstås enklast om man kan fråga någon som vet bättre. Och då är vi tillbaka i detta med insocialisering på ett fält. Jag har ännu inte sett något som kan slå detta. It takes one to know one.

Så vill du bli riktigt bra på något? Försök då inte bli det på egen hand. Lär känna människor, lär dig att ta rygg och lär dig att rota runt i kaninhål. För vill du verkligen veta något så är detta det snabbaste och bästa sättet. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Vad är ett lyckat utfall för en akademisk text?

 

Går det att mäta hur lyckad en akademisk publikation är? Och i sådana fall hur? Ptja, på just det här området så tror jag faktiskt att det går. Åtminstone har jag själv under de senaste åren börjat bilda mig en allt starkare uppfattning i frågan om vilka metrics som spelar roll och vilka som inte gör det. Huruvida jag har rätt eller inte återstår att se. Ty det speciella med akademiska texter är att det tar många år – kanske bortåt ett decennium – innan deras vetenskapliga betydelse står klar.

Så vad är då ”key performance indicator” för akademiska texter? Jo, i linje med årets första blogginlägg (”Vad spelar roll på tio årssikt?”) så tror jag att akademiska texters genomslag bör bedömas utifrån vilka relationer som de skapar och utvecklar. De bästa texterna gör att du får nya vänner, kollegor och värdefulla kontakter. Ja, sett i detta perspektiv kan enskilda texter ge avkastning i decennier, kanske under hela ditt liv!

Viktigt här är att inte stirra sig blind på siffrornas storlek. För en text som leder till ett enskilt fruktbart samarbete inom ett område som du verkligen bryr dig om är såklart mer lyckad än en text som leder till tiotals eller hundratals kontakter på områden som du inte vill vara på. Tumregeln lyder: Överskatta inte stora siffror – underskatta inte små.

Detta leder vidare in på vad som, enligt min erfarenhet, tenderar att vara ”vanity metrics”. Här finns saker som klicks, likes, delningar, nedladdningar, citeringar och visningar. Ibland kan sådant såklart ha betydelse. Men oftast är det förrädiskt brus. Åtminstone om det inte i förlängningen leder till några nya eller fördjupade relationer.

Givet att jag har rätt i det ovanstående så framträder här också värdet av gemensamma skriv- eller bokprojekt tydligare. En antologi eller samförfattad artikel bör inte bedömas utifrån hur många läsare den får utan utifrån vilka relationer som den skapar. Och på detta område kan ett par workshops där forskare diskuterar varandras texter ha ett mycket högt långsiktigt värde. Detta alldeles oavsett om själva slutprodukten recenseras, refereras eller blir tungan på vågen i någon tjänstetillsättning. ”It´s about the relationships, stupid!”.

Men gäller detta då bara akademiska publikationer? Eller bör samma princip vara vägledande när vi bedömer andra texter som vi skriver? Ptja, jag gör för egen del ingen strikt åtskillnad. Det är såklart roligt i stunden om något av mina blogginlägg eller en artikel i dagspressen får många läsare. Men betydligt viktigare är om en text leder till en lunch, ett samtal och en vänskap. Eller ett stimulerande tankeutbyte med en god kollega.  

Mina erfarenheter på detta område är också att korrelationen mellan antalet läsningar och relationsbyggande är ganska oklar. Vissa texter – säg Den gröna vändningen eller ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen” – leder förvisso till både läsningar och relationer. Men många andra texter leder till det ena, men inte till det andra. Och när så är fallet gör man klokt i att värdesätta den lilla signalen och bortse från det stora bruset. Det är en princip värd att leva efter.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ljud > text?

 

Varje vecka lyssnar jag på Cal Newports podcast ”Deep Questions”. Avsnitten släpps på måndagar och är ungefär en timme långa. Jag lyssnar på dubbel hastighet vilket gör att lyssningen tar mig en joggingrunda eller ett städpass i köket. Så gott som varje vecka plockar jag upp något intressant eller användbart. Varje månad köper jag minst en bok som han tipsar om. Det här är utan tvekan en av mina absolut viktigaste informationskanaler. Det är kurerat innehåll av högsta kvalitet. Är man intresserad av skärningspunkten kultur och teknologi samt hur kunskapsarbete bäst görs så är det Cal Newport man ska lyssna på.

Förra veckans avsnitt, episod 238, handlade om läsning. Det inleds med att Newport berättar om att han nyligen varit sjuk. När han låg utslagen orkade han inte läsa. Men han orkade lyssna på en podcast. Utifrån denna erfarenhet utvecklar han sina tankar om hur kognitivt krävande läsande är, även för en person som likt Newport ägnar ett par timmar varje dag åt kvalificerad läsning. Själv har jag de senaste åren gjort samma erfarenheter. Jag ägnar också ett par timmar varje dag åt att läsa böcker. Normalt sett känner jag inget motstånd. Bokläsning är bland det bästa jag vet. Det är så jag absolut helst tillägnar mig någonting. Men är jag sliten så orkar jag inte. Och jag kan omöjligen läsa samtidigt som jag tränar eller lagar mat.

Häri ligger det strömmade ljudets kraft. Det kan göras samtidigt som annat och det är inte speciellt kognitivt krävande. Kontentan av detta är att det finns fler lyssnare och mer lyssningstid i världen än det finns läsare och lästid. Vill man nå riktigt många 2020-talsmänniskor så kan man inte ignorera strömmat ljud. Detta är något som dagstidningar och andra medieföretag är mycket väl medvetna om. Men är vi det inom akademin?

Jag är osäker. Akademin är en utpräglad skriftkultur. Kanske den skriftligaste vi har. Vi som befinner oss här är tränade i att läsa även svårtillgängliga texter och sätter stort värde vid det skrivna ordet kondenserade kvaliteter. Det är vårt viktigaste tankeredskap och centralt för hur vi kommunicerar med varandra. Likväl. Även forskare tycker det är jobbigt att läsa och de flesta av mina kollegor tycker att de läser för lite. Jag vet också att en hel del av dem lyssnar betydligt mer än de läser. 

Så frågan är om vår kommunikativa strategi borde riktas om? Borde en större del av den vetenskapliga kommunikationen ske via inspelat ljud? Jag talar alltså här både om interna och externa meningsutbyten. Är det kanske rentav så att det vi önskar oss är en vetenskaplig audio-offentlighet? Där olika fält har sina prestigefulla podcasts likaväl som sina prestigefulla tidskrifter? Kan ett samtal peer-reviewas?

Det hela kan dras längre. På årets första dag skrev Victor Malm träffande om den ”märkliga ingenmansbukten mellan universitetens högre seminarier och tidningarnas kultursidor”. Det är ett tomrum som en del har försökt att fylla med text. Men kanske är det inte läsarna som är bryggan utan lyssnarna? Kanske är det där som de redaktionella satsningarna och resurserna borde sättas in? 

Om vi återvänder till Cal Newport så ser vi att det ena inte behöver utesluta det andra. Han har sin podcast och sin YouTubekanal. Men han skriver också regelbundet i The New Yorker, ger ut böcker, bloggar och publicerar forskningsartiklar. Det är uppenbart att han själv värdesätter det skrivna ordet högst. Men det är genom strömmat ljud som han interagerar med sin växande publik. 

Och jag kan inte se annat än att här finns enorm potential för svenska forskare som vill vara med och bygga en bättre offentlighet och akademi.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!   

Vad forskare kan lära sig av Rick Rubin

 

I förra veckan läste jag ut musikproducenten Rick Rubins ”The Creative Act: A Way of Being” (2023). Boken är formgiven, skriven och marknadsförd för att bli en klassiker. Rubin griper sig an ett tidlöst problem på ett medvetet – ja nästan utstuderat – tidlöst sätt. Artister och band är anonymiserade. Konkreta referenser och årsangivelser saknas. Det är uppenbart att Rubin strävat efter att skapa något som kan åldras väl.

De korta, luftiga kapitlen handlar om avgränsade teman: plantera frön, experimentera, avsluta saker och samla på sig feedback. Genomgående framträder ett speciellt förhållningssätt till skapande. Ett där konstnären fungerar som ett kärl eller prisma för världen. För att leva ett skapande liv behöver man öppna sig mot tillvaron, ta emot intryck och låta saker växa. Ställa sig till förfogande för ”The Source” och vara trogen det verk man skapar, obekymrad om hur det kommer tas emot eller vilka högre syften det kan tjäna.

Genom hela läsningen har jag strukit under i texten och ofta känt mig manad att dela insikter och träffande formuleringar på Twitter. Samtidigt är det något med boken som gör mig obekväm. Kanske är det den aningen flummiga kosmiska tonen. Eller kanske är det den hårt drivna linjen att skriva utanför tiden.

Om detta stilgrepp kan man såklart tycka olika. Men för mig blir de abstraherade tankarna stundtals andefattiga och platta. Vad hade hänt om jag fått vara med i studion när Rubin arbetar med Beastie Boys, Slayer, Johnny Cash och Red Hot Chili Peppers? Vad hade hänt med läsningen om jag fått veta vad han lärde sig 1985, 1996 och 2014? Här inser jag att jag låter som den historiker jag är. Men kontextuell förståelse och förändring över tid – nog spelar sådant roll för kreativa processer?

Likväl så råder det ingen tvekan om att boken är bra. Jag lärde mig mycket och fick också ord för många av mina egna erfarenheter. Exempelvis kring hur kraftfullt det är att ha ett ”kommande projekt” som morot för att göra klart ett pågående. Eller hur förlösande det kan vara att växla mellan projekt som befinner sig i olika faser för att kunna få distans – och förnyad energi – för vart och ett av dem.

En särskilt träffande passage handlar om hur viktigt det är skaffa sig vanan att avsluta saker. Rubin understryker att detta bygger självförtroende, även när det vi skapat möts av axelryckningar. För att göra klart och släppa iväg innebär att man övervinner sin osäkerhet. Och ju fler gånger vi kan göra detta, ”the less weight insecurity has”. Nu vet jag förstås inte hur det är för er. Men för mig är det verkligen så. Jag tycker det är lättare att trycka på ”send” eller ”publish” om det inte går för lång tid mellan gångerna. 

Detta är också, inser jag, en av anledningarna till att den här bloggen tuffar på. Genom den håller jag mina skriv- och publiceringsmuskler varma. Det är low-stakes writing, för att tala med Howard Becker, och sånt är bra att ägna sig åt för att hålla demonerna borta.

Och särskilt nyttigt är det faktiskt att vissa texter inte alls flyger. Trots att man själv tycker att de är riktigt bra och borde tala till läsarna. Det är humbling att få en ljummen reaktion. Och det är bra att få borsta av sig dammet, svälja besvikelsen och gå vidare med nästa skrivprojekt. Medveten om att värdet på ens kreativa process inte styrs av omvärldens reaktioner. För lojaliteten hos en skapare ligger – som Rubin gång på gång understryker – mot verket. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Förtroendeekonomin och dess tidsskalor

 

I forskarvärlden tar det lång tid att bli riktigt duktig på någonting. Och det tar ännu längre tid för andra att inse att du är det. För att bli erkänd på ett fält krävs i runda slängar fem års forskning och en hel del nätverkande. För att uppfattas som central och viktig krävs det dubbla, kanske mer.

Detta sakernas tillstånd är inte oproblematiskt. För visst kan nya ögon upptäcka saker och ställa frågor som mer erfarna inte förmår. Och nog förtjänar många forskare ett större och snabbare erkännande av sina kollegor.

Men samtidigt är långsamheten en av akademins styrkor. Ja, kanske dess största komparativa fördel i våra dagar. Forskare verkar nämligen i en trögrörlig förtroendeekonomi – inte i en flyktig uppmärksamhetsekonomi. Visst kan man försöka delta i båda. Men man ska då vara medveten om att kapital i den ena ekonomin inte så lätt kan växlas in mot kapital i den andra.

Och det finns risker förbundna med att spela två olika spel. Den forskare som främst skriver essäer, debattartiklar och populärvetenskapliga böcker riskerar att devalvera sin akademiska valuta. Det är en delikat balansgång. För den som enbart ackumulerar akademiskt kapital stänger också dörrar. Och forskarlivet kan kännas ensamt, instängt och orättvist även om man bär professors namn.

Svårigheterna att växla kapital på ett fält mot kapital på ett annat gäller för övrigt också inom akademin. Det spelar ingen roll hur etablerad du är inom din nisch. När du rör dig till en ny har du ett långt arbete framför dig. Häri ligger en förklaring till varför många forskare blir kvar i samma mylla i decennier, ibland hela karriärer. För de stora belöningarna: priser, programanslag, prestigefulla inbjudningar, en engagerad läsekrets, adepter – ja, de sakerna kommer inte till dig när du är ny på ett fält. Men har du väl nått en stark position, då kan belöningarna fortsätta komma trots att du inte längre är forskaraktiv.

Så vad göra om man upptäcker något jättespännande som ligger en bit bort? Om nyfikenheten bubblar och man känner leda inför allt det man så länge sysslat med? Ponera att känslan av att egentligen vilja göra något annat sitter i termin efter termin. Vad ska man göra då? Ja, för den som främst drivs av intellektuell upptäckarglädje så finns här starka incitament för att växla spår. Om inte imorgon, så gradvis över de kommande åren.

Samtidigt ska man vara medveten om att alltför snabba rörelser har konsekvenser. Några av de riktigt stora belöningarna – ekonomiskt, professionellt, intellektuellt – kommer endast dem till del som har tålamod att stanna kvar på ett fält. Exempelvis genom att skapa goda förutsättningar för nya generationer att ta vid. Man kan välja att använda sin akademiska prestige till att dra in anslag åt andra, vårda ett fälts ekosystem och efter bästa förmåga dela med sig av sina kunskaper och kontakter. Det är ett annat spel än det individuella forskarspelet. Men kanske ändå det spel som är mest värt att spela?

*

Vidare läsning: "Kastar mig över mejlet och berättar för min fru" (longread i SvD om de digitala nyhetsbrevens återkomst och förtroendeekonomin in action).

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att kunna vara sämst i klassen är en kärnkompetens (Curiekrönika)

 

I forskarvärlden finns det gott om människor som varit bäst i klassen. Om inte i alla ämnen så i några. Detta gäller särskilt om vi blickar ut över STEM-fälten. Doktorander i medicin har presterat på mycket hög nivå i många år för att ta sig till sin nuvarande position. För en del är ”högsta betyg” och ”alla rätt” en djupt rotad del av den egna identiteten. Ja, genom skol-, gymnasieår och studenttid har man lärt sig prestera på topp oavsett vilken uppgift man ställs inför. Det är ingen liten bedrift.

Väl inne på forskarutbildningen är det dock med nödvändighet så att alla inte kan vara bäst i klassen längre. Åtminstone inte på allt. Den som försöker vara den bästa forskaren, läraren, samverkaren, nätverkaren, handledaren och skribenten kommer att misslyckas. Det spelar ingen roll hur smart, strategisk och disciplinerad du är. Dygnet har inte fler timmar än det har. Även om du tar till kvällar och helger och struntar i semestern så kommer du – förr eller senare – slå i taket för din ambitionsnivå.

Så vad göra? Ja, för det första gäller det att inse att spelet har förändrats. Det handlar inte längre om att utföra allt du ställs inför efter bästa förmåga. Nej, snarare handlar det om att lära sig värdera hur viktiga olika arbetsuppgifter är och välja vad du ska fokusera på. Ett fåtal saker förtjänar ditt bästa. Men det mesta av det du potentiellt kan ägna dig åt gör faktiskt inte det. En hel del kan du bara strunta i. Annat måste göras ”good enough” eller med vänsterhanden. Det är en prioriteringssport. Deal with it.

Problemet här är dock att forskare har selekterats på andra grunder. De som tidigt i livet började runda hörn har fallit bort längs vägen. Inom vissa fält kan man förstås nå långt på talang och rå intellektuell förmåga. Men inom ett ämne som historia så spelar det ingen roll hur smart du är om du inte också skyfflar in timmarna. Böcker behöver läsas. Källmaterial behöver gås igenom. Avhandlingen behöver skrivas. Det tar tid att nå toppen. 

Därmed inte sagt att allt är lika viktigt att excellera i för det är det inte. Plöjer du ner dina timmar på fel saker så har du inget för det (något vi alla gång på gång får lära oss den hårda vägen). Och det är en kontinuerlig lärprocess att göra goda prioriteringar. Det går inte att lyckas som doktorand, postdoc, forskare, lektor och professor genom att värdera arbetsuppgifter på exakt samma sätt år ut och år in. Nej, spelets dynamik och din position i det är i ständig förändring. Därför måste man också – särskilt i vissa skeden av karriären och livet – vara beredd att lära sig en ny spelstil och prova en ny strategi. 

Men kanske är ändå det svåraste för forskare att lära sig av med att prestera och utföra saker samvetsgrant. Ja, helt enkelt sluta upp med att vara en duktig pojke eller flicka. Ibland måste man kunna runda hörn, skolka från onödiga möten och göra saker halvdant. Ja det är faktiskt en kärnkompetens att kunna vara sämst i klassen. 

Vidare bloggläsning: "Less but better" och "Att tävla eller inte, det är frågan"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!