Vad forskare kan lära sig av Rick Rubin

 

I förra veckan läste jag ut musikproducenten Rick Rubins ”The Creative Act: A Way of Being” (2023). Boken är formgiven, skriven och marknadsförd för att bli en klassiker. Rubin griper sig an ett tidlöst problem på ett medvetet – ja nästan utstuderat – tidlöst sätt. Artister och band är anonymiserade. Konkreta referenser och årsangivelser saknas. Det är uppenbart att Rubin strävat efter att skapa något som kan åldras väl.

De korta, luftiga kapitlen handlar om avgränsade teman: plantera frön, experimentera, avsluta saker och samla på sig feedback. Genomgående framträder ett speciellt förhållningssätt till skapande. Ett där konstnären fungerar som ett kärl eller prisma för världen. För att leva ett skapande liv behöver man öppna sig mot tillvaron, ta emot intryck och låta saker växa. Ställa sig till förfogande för ”The Source” och vara trogen det verk man skapar, obekymrad om hur det kommer tas emot eller vilka högre syften det kan tjäna.

Genom hela läsningen har jag strukit under i texten och ofta känt mig manad att dela insikter och träffande formuleringar på Twitter. Samtidigt är det något med boken som gör mig obekväm. Kanske är det den aningen flummiga kosmiska tonen. Eller kanske är det den hårt drivna linjen att skriva utanför tiden.

Om detta stilgrepp kan man såklart tycka olika. Men för mig blir de abstraherade tankarna stundtals andefattiga och platta. Vad hade hänt om jag fått vara med i studion när Rubin arbetar med Beastie Boys, Slayer, Johnny Cash och Red Hot Chili Peppers? Vad hade hänt med läsningen om jag fått veta vad han lärde sig 1985, 1996 och 2014? Här inser jag att jag låter som den historiker jag är. Men kontextuell förståelse och förändring över tid – nog spelar sådant roll för kreativa processer?

Likväl så råder det ingen tvekan om att boken är bra. Jag lärde mig mycket och fick också ord för många av mina egna erfarenheter. Exempelvis kring hur kraftfullt det är att ha ett ”kommande projekt” som morot för att göra klart ett pågående. Eller hur förlösande det kan vara att växla mellan projekt som befinner sig i olika faser för att kunna få distans – och förnyad energi – för vart och ett av dem.

En särskilt träffande passage handlar om hur viktigt det är skaffa sig vanan att avsluta saker. Rubin understryker att detta bygger självförtroende, även när det vi skapat möts av axelryckningar. För att göra klart och släppa iväg innebär att man övervinner sin osäkerhet. Och ju fler gånger vi kan göra detta, ”the less weight insecurity has”. Nu vet jag förstås inte hur det är för er. Men för mig är det verkligen så. Jag tycker det är lättare att trycka på ”send” eller ”publish” om det inte går för lång tid mellan gångerna. 

Detta är också, inser jag, en av anledningarna till att den här bloggen tuffar på. Genom den håller jag mina skriv- och publiceringsmuskler varma. Det är low-stakes writing, för att tala med Howard Becker, och sånt är bra att ägna sig åt för att hålla demonerna borta.

Och särskilt nyttigt är det faktiskt att vissa texter inte alls flyger. Trots att man själv tycker att de är riktigt bra och borde tala till läsarna. Det är humbling att få en ljummen reaktion. Och det är bra att få borsta av sig dammet, svälja besvikelsen och gå vidare med nästa skrivprojekt. Medveten om att värdet på ens kreativa process inte styrs av omvärldens reaktioner. För lojaliteten hos en skapare ligger – som Rubin gång på gång understryker – mot verket. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!