tisdag 23 februari 2021

Hur många bord spelar du?

 


Något av det första som en aspirerande pokerspelare behöver lära sig är att bli selektiv med vilka starthänder de spelar. Om inte korten du tilldelats hör till de bästa kombinationerna så är det i regel lika bra att inte vara med. Genom att disciplinerat slänga allt som inte når upp till en på förhand bestämd standard undviker du många problem. Och poker går inte ut på att vinna flest potter. Det går ut att på vinna mest pengar. Det gör man genom att försätta sig i fördelaktiga situationer, ta bra beslut och vara likgiltig inför de kortsiktiga utfallen så att tiden kan verka till ens fördel.

Denna typ av ABC-poker är emellertid inte helt lätt att praktisera på ett casino eller vid ett köksbord. Detta eftersom det lätt kan gå en timme eller två utan att du tilldelas en enda spelbar hand. Långtråkigheten kan få även disciplinerade spelare att sänka sin standard. Online ser det annorlunda ut. Där kan du välja att spela så många bord du vill. Därigenom kan man försätta sig i ett läge där det i princip hela tiden finns en högkvalitativ hand att spela på något bord.

För att bli en framgångsrik nätpokerspelare gäller det alltså att komma fram till hur många bord du klarar av att spela med bibehållen kvalitet i din beslutsprocess. Själv spelade jag när det begav sig 4 bord med 5 spelare på varje. Trots att jag var selektiv i mitt urval av starthänder hade jag för det mesta någon hand att spela. Körde jag färre bord lockades jag att sänka min standard. Spelade jag fler hann jag inte med och började göra kostsamma misstag. De facto var min genomsnittliga timlön som högst när jag spelade 4 bord, varken mer eller mindre.

Vän av ordning undrar kanske nu vad allt detta har med forskartillvaron att göra. Well, en hel del vill jag påstå. För om det är något vi gör inom akademin så är det att spela många bord samtidigt. Vi forskar inom ett eller flera områden, undervisar om lite allt möjligt, skriver kulturartiklar, bloggar, spelar in podcasts, genomför administrativa uppdrag – you name it. För den som har någorlunda breda intressen och kompetenser är det lätt att det hela går över styr. För den som har smalare är risken att tillvaron blir händelsefattig och att de möjligheter som uppstår inte är speciellt bra.

Frågan du kan – ja rentav då och då bör – ställa dig är därför hur många olika aktiviteter som är optimala just för dig att ägna dig åt. Nota bene: inte hur många parallella aktiviteter du klarar av att genomföra. Jag känner många forskare som är kapabla att spela oerhört många bord samtidigt utan att tappa fotfästet i tillvaron. Å andra sidan kanske några av dessa jonglörer hade mått bättre – och fått viktigare saker gjorda – om de ägnat sig åt lite färre aktiviteter.

Själv är jag, det ska villigt erkännas, återkommande i farozonen att spela för många bord och starthänder. Jag strävar efter att bli mer selektiv och kontinuerligt uppgradera mitt nej. Men enkelt är det inte. Den teknik jag använde mig av när jag spelade poker var att då och då blocka mitt konto. Det vill säga helt stänga av möjligheten att spela i en vecka eller två. Därefter hade jag i regel enklare att disciplinerat upprätthålla mitt system.

Men med tre barn och en forskarkarriär som börjat ta fart har den här typen av nollställningar visat sig svåra att få till. Jag har lätt att överväldigas i nuet och skjuta de större prioriteringsfrågorna på framtiden. Den där femårsplanen, som My Hellsing uppmuntrade mig att dela med mig av i Respons, finns faktiskt inte i dagsläget. Åtminstone inte i en så konkret och genomtänkt form som jag skulle önska. Tanken är dock att jag ska återkomma till detta tema i ett kommande inlägg. Och några nyckelfrågor för detta mer långsiktiga planeringsarbete är: Hur många bord vill jag spela? Vilket antal trivs jag egentligen bäst med? Och om jag tvingas till hårda prioriteringar – vad är det då som ska bort? To be continued.



-----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 16 februari 2021

Att skriva dåligt

 


De flesta böcker om akademiskt skrivande som jag tagit upp här på bloggen är författade inom genren ”akademisk rådgivningslitteratur”. Det är en genre som exploderat de senaste åren och det märks på utgivningens kvalitet. På varje riktigt bra bok går det många mediokra. Av detta märker ni bloggläsare inte så mycket. För här skriver jag bara om sådant som jag fastnar för. Mitt syfte är att inspirera och locka till läsning – inte att sabla ned andra eller leda er på villovägar.

Men utöver akademisk rådgivningslitteratur så läser jag titt som tätt också studier av och om akademiskt skrivande. Dessa kan vara mer processfokuserade, som Robert Boices undersökningar av produktivitet och kreativitet, men området rymmer också kvalificerade studier av språk och stil. En av de bättre och mer tänkvärda på området är Michael Billigs Learn to Write Badly: How to Succeed in the Social Sciences (2013).

Boken är en rak, rolig och stundtals ganska elak uppgörelse med akademisk samtidsprosa. Kritiken riktas främst mot samhällsvetenskaperna och dess förkärlek för passiva satser och stora substantiv: reifiering, nominalisering, medialisering, de-agentalisering etc. Billig lyfter fram lingvistisk forskning som visar att substantiv är mycket frekvent förekommande i akademiska texter medan verb och människor är anmärkningsvärt frånvarande. Detta även, ja kanske till och med särskilt, i vetenskaper som undersöker just ”det sociala”.

Akademikers språkbruk kritiseras ofta för att vara styltigt och svårläst, men Billigs huvudsakliga kritik riktas inte mot estetik eller tillgänglighet. Nej, det han vänder sig mot är hur språkanvändningen kan fördunkla vår blick och försämra våra analyser. De stora orden är nämligen inget vidare på att säga något om vad människor gör här i världen. Istället fungerar de som maskiner vilka i abstrakt takt skapar vår tillvaro. Marknadiseringen, globaliseringen, diskurserna och de liberala styrningsteknikerna marscherar fram och osynliggör allt vad mänsklig agens heter.

Billig menar att detta resulterat i att stora samhällsvetenskapliga fält tappat markkontakten och blivit självrefererande ekokamrar. Han underbygger sina resonemang med konkreta textanalyser som inskärper att de stora orden faktiskt ger mindre information än ett enklare språkbruk hade gjort. Detta kan tyckas märkligt. Vill inte forskare uttrycka sig exakt? Nej, inte nödvändigtvis. Dunkelt språkbruk har vissa fördelar eftersom de gör att forskare kan ”sound as if they are being technically precise without having to specify exactly what they mean.” Och i texter utan människor behöver de heller inte bekymra sig om att berätta vem som gör vad.

Dessutom kan akademisk jargong skapa vetenskapliga gemenskaper och karriärer. Den intellektuella glansen kan stråla fram i ”the great chain of name-dropping”. Billigs paradexempel är uttrycket ”the ideational metafunction” som är synonymt med ordet ”content”. Begreppet kan alltså användas för att säga vad man analyserar i en text. Och här kommer knäckfrågan. Vad gagnar en ung students eller forskares karriär mest? Att denne undersöker en texts innehåll eller att denne undersöker en texts ”ideational metafunction”? Frågan borde vara lätt att besvara, men är den?

Billigs bok är rikare än vad en kort bloggpost kan förmedla. Bland annat berör han också den speciella publiceringskultur som uppstått under de senaste två–tre decennierna. Det vill säga en era då alla aktiva akademiker förväntas skriva och publicera sig. Så sent som på 1980-talet såg det inte ut så. Dessutom för han fram bestickande kritik kring hur forskares texter präglas av akademisk marknadsföring. Kanske särskilt av de där stora orden som döljer mer än de synliggör.

Som aktiv forskare är det svårt att läsa Billig utan att känna sig medskyldig. För visst har även mina alster varit fyllda av tankefigurer, kulturella logiker, kunskapscirkulation och finansialisering. Nog har jag som ideal att skriva enkelt och chosefritt, men lyckas jag? Skulle mina texter verkligen klara en kritisk dissekering av Billig? Hur mycket hade en skoningslös redaktör skalat bort eller kortat ned? Och hur mycket kraft lägger jag egentligen på att sälja in ny teknisk terminologi? Ja, läsningen av Learn to Write Badly väcker onekligen tankar. Kanske borde den rentav bli obligatorisk kurslitteratur på en och annan forskarutbildning?



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 9 februari 2021

Vad du gör och vad du får betalt för

 


Den som ger sig in på den akademiska banan kommer att få uppleva många professionella övergångsfaser. Vilken som är störst och mest omskakande är svårt att säga. Det beror förstås på vem man är och vad man får erfara. Men om jag skulle våga mig på en gissning så står det mellan ”från student till doktorand” eller ”från doktorand till disputerad”. Honorable mention går till ”från professor till pensionär”.

Övergången från student till doktorand är för de allra flesta, åtminstone till en början, en behaglig upplevelse. Istället för studielån får man lön. Istället för kursare får man kollegor. Istället för att vara en i mängden är man en av de utvalda. 

Övergången från doktorand till disputerad är för många, åtminstone till en början, inte lika angenäm. Istället för heltidslön får man hålla till godo med a-kassa, stipendier och lösa timmar. Istället för att vara sin institutions och sina handledares ansvar är man sitt eget. Istället för att vara del av ett doktorandkollektiv med likartade ekonomiska villkor är man del av ett forskarkollektiv med högst olikartade.

Med denna karaktäristik vill jag inte svartmåla tiden mellan disputation och – eventuell – fast tjänst. För mig har dessa år varit en fantastisk tid. Men den initiala övergångsfasen är objektivt svår. Särskilt här i Sverige där doktorander har en så pass stark ekonomisk och arbetsrättslig ställning. Under forskarutbildningen är man anställd, avlönad och fackligt företrädd. Det är oproblematiskt att ta banklån och vara föräldraledig. Sett i ett internationellt perspektiv är svenska doktoranders ställning svindlande privilegierad.

Men efter disputation ser det annorlunda ut. Då är man plötsligt en del av det akademiska prekariatet. En ofrivillig entreprenör bland många andra. Denna tillvaro är inte lätt att hantera för någon forskare någonstans. Men jag tror det är extra svårt för den som i ett halvt decennium eller så har vant sig vid att vara fast anställd på heltid. Tänker man att detta är den akademiska normen finns det en överhängande risk att man blir gruvligt besviken.

Situationen kan dock ge upphov till klarsynthet. För mig var ett nyckelögonblick när min vän Isak Hammarpå ett seminarium om postdoctillvaron, lyfte fram att det fanns en avgörande skillnad på ”vad man gör” och ”vad man får betalt för”. Inom akademin är detta nämligen två helt olika saker, vilket blir extra tydligt för en disputerad forskare utan fast tjänst. För dina otrygga anställningsförhållanden diskvalificerar dig på intet sätt från att ta del i akademins verksamhet. Man kan bli tillfrågad, medbjuden och själv ta initiativ till både det ena och det andra. Ibland får man betalt. Ofta inte. Och ytterst sällan ges eventuell ersättning i direkt anslutning till det utförda arbetet. Forsknings- och tjänsteansökningar tar som bekant lång tid att behandla.

Kring detta sakernas tillstånd kan man välja att klaga och bittra. Det är en fullt förståelig och kanske också rimlig reaktion. Men detta agerande leder inte till att situationen förbättras, varken för dig själv eller någon annan. Betydligt mer effektivt är att knyta näven i fickan, arbeta långsiktigt, läsa regelboken och hjälpas åt. På ett par års sikt är det fullt möjligt att ta sig till en situation där man har en viss trygghet och reella valmöjligheter. Men inte heller då kommer ”det du gör” och ”det du får betalt för” att överensstämma 1:1. Vissa saker kommer vara givande, meriterande och underbetalda. Andra saker kommer vara mindre givande, inte direkt meriterande, men ge hygglig ersättning. För den enskilde forskaren handlar det om att hitta en rimlig balans. Man får ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna.

Någon blueprint för hur man navigerar i detta landskap finns inte. Och vad som gör det extra komplicerat är att akademin är en så långsam och långsiktig verksamhet. Det du gör ideellt i dag kan ge fenomenal avkastning om ett par decennier. Men det hjälper dig förstås inte att betala hyran imorgon. Skulle jag ge ett råd till den som ger sig in i postdocleken så är det därför att i god tid bygga upp någon form av forskarbuffert (och lära sig tänka som en pokerspelare). Jag är fullt medveten om att möjligheterna till detta ser mycket olika ut. Men om det är något som ger peace of mind i akademin så är det att inte vara omedelbart ekonomiskt beroende av den. Då kan du fokusera på vad du gör och göra det väl istället för att stirra dig blind på vad du får, eller inte får, betalt för.



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 2 februari 2021

A Year of Academic Writing

 


Igår var det exakt två år sedan den här bloggen gick live. Jag minns att jag inför detta var spänd och förväntansfull och inte så lite nervös. Skulle jag verkligen mäkta med ett inlägg i veckan? Skulle jag få ihop någon andrabok? Skulle bloggen få några läsare eller inte? Och vad skulle folk tycka om det jag skrev?

Jag minns att det första inlägget, "Andraboken", på en vecka fick 71 läsningar. Det tyckte jag var rätt bra. Så många historiker finns det trots allt inte här i landet. De kommande veckorna låg läsarantalet för nya inlägg ganska stadigt kvar på denna nivå. Det tog jag också som ett gott tecken. Men det verkliga kvittot på att bloggen hade träffat rätt var att den började skapa diskussion i kommentatorsfältet, på sociala medier och kring lunch- och fikabord. Det gav skrivlust!

Och det som hände sen är, som det heter, historia. Bloggens popularitet växte successivt och när jag i december 2019 kontaktade Caroline Boussard på Studentlitteratur berättade jag glatt att bloggen, enligt Google Analytics, totalt hade haft omkring 7 600 visningar. I dag är antalet uppe i över 24 000. Dessa siffror ska förstås tas med en stor nypa salt. Allt är inte människor som klickar. Men likväl. Det råder ingen tvekan om att bloggen har fler läsare än mina vetenskapliga alster.

Den uppskattning jag fick för bloggen nådde en ny nivå när den gavs ut som bok. Ett år av akademiskt skrivande har lästs av många som inte hade hört talas om mig eller bloggen under tiden den skrevs. Boken har också rört sig en ganska bra bit utanför historikerkretsarna och rentav fått ett och annat fan. Ett av dessa, Åsa Thormählen, drev tidigt på för att boken skulle översättas till engelska. Studentlitteratur var med på båten och under sommaren 2020 hamnade manuset hos Rikard Ehnsiö. I oktober blev han klar och nu i dagarna anländer A Year of Academic Writing: Experiences and Methods for Early Career Researchers från tryckeriet!

Med anledning av detta lanserade jag därför igår systerbloggen: ”A Year of Academic Writing”. Där kommer under det kommande året hela den översatta bloggboken att publiceras med två års fördröjning. Min förhoppning är att bloggen därigenom ska kunna nå en internationell läsekrets och bidra med ett svenskt perspektiv i den större akademiska bloggosfären. Vem vet, kanske jag till och med kommer kunna lära känna några av mina internationella förebilder på området? Säg Inger Mewburn eller Joli Jensen? Det hade varit häftigt!

För trogna bloggläsare är förstås en engelsk översättning av två år gamla inlägg kanske inte det första man kastar sig över. Men misströsta inte, den svenskspråkiga bloggen kommer puttra på som vanligt. Dock vill jag förstås gärna ha hjälp att sprida ordet om den engelska bloggen till alla de som ni tror kan ha glädje av den. Så vill ni länka, dela, tweeta och rekommendera genom era respektive internationella nätverk så vore jag mycket tacksam!




----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 26 januari 2021

Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 2



I april 2018 höll jag mitt första föredrag om aktiesparande. Det var på HT-dagarna i Lund inför ett tjugotal åhörare. Mina egna kunskaper i ämnet var begränsade, men sammanhanget var low-stakes. Jag befann mig inte på en vetenskaplig konferens eller vid ett ekonomiskt-historiskt seminariebord. I föredraget var jag också öppen med att jag befann mig mycket tidigt i min egen forskningsprocess. Jag var i ”nyfikenhetsfasen” och ville prova mina idéer. Var det här med anonyma aktiebloggares strävan efter finansiell frihet intressant för fler än mig?

Måhända var det så att min egen entusiasm inför ämnet smittade av sig på de som samlats i lokalen. För de lyssnade uppmärksamt och ställde bra frågor efteråt. En av dem var vår ekonom på Historiska institutionen, Christine Malm, som jag alltsedan dess återkommande har diskuterat ämnet med. Anspänningen inför föredraget gjorde också att jag skyndade på min egen inläsning. Forskningsprocessen var helt klart igång. 

Ett par veckor efter föredraget gästade Orsi Husz det kunskapshistoriska seminariet. Hennes forskning om vardagslivets finansialisering – däribland den briljanta artikeln Golden Everyday: Housewifely Consumerism and the Domestication of Banks in 1960s Sweden ­– var centrala inspirationskällor för mig när jag så smått började nosa på det nya ämnet 2017. På historikermötet i Sundsvall den våren hade jag introducerat mig. Därefter var steget inte långt till att bjuda ner henne till Lund och att försöka få med henne på det antologiprojekt som jag och Johan Östling planerade tillsammans med Niklas Olsen.

Detta att så tidigt i en forskningsprocess ta kontakt med etablerade forskare var dock – det ska villigt erkännas – något ganska nytt för mig. Som doktorand och tidig postdoc var jag betydligt mer skygg. Särskilt på områden jag inte kände att jag behärskade. Helst ville jag ha läst några hyllmetrar och skrivit egna texter innan jag tog kontakt med någon som jag såg upp till. På de få konferenser jag åkte på höll jag mig i trygga sällskap.

Men vårterminen 2018 agerade jag annorlunda. I början på juni reste jag till Kristiansand för att delta i det norska historikermötet. Jag skulle vara med i två sessioner: ”Nordiske perspektiver på det økologiske gjennombruddet rundt 1970” och ”Den kunnskapshistoriske vendningen”. Båda var en sorts fortsättning på min gästforskarvisit i Oslo våren 2017 och på förhand var tanken att jag skulle prata om miljöfrågornas genombrott gånger två. Men efter framträdandet på HT-dagarna och Orsis besök i Lund hade allt kommit i ett annat läge. Varför inte testa de anonyma aktiebloggarna på en norsk vetenskaplig publik? Vad hade jag att förlora?

Sagt och gjort så dammade jag av min PowerPoint och kopplade på entusiasmen. Det fungerade även på Sørlandet. Erling Sandmo var förundrad och publiken var med på noterna. Särskilt minns jag en man som kom fram till mig efteråt och sa: ”Inför denna sessionen tänkte jag att det där sista föredraget om privatekonomi, det blir nog trist, men det var ju det allra mest intressanta!”. Styrkt av detta började jag på allvar fundera på nästa steg. Det vill säga börja skriva ansökningar till mindre stiftelser för att få möjlighet att göra pilotstudier och utveckla ett större projekt. Mer om detta i nästa del i serien!

Detta är andra delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 1 härdel 3 här och del 4 här



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 19 januari 2021

Learn as you go


En av mina favoritbloggare heter Sonia Simone. Hon skriver om marknadsföring för Copyblogger, en sajt som är specialiserad på så kallad content marketing. Detta går i grova drag ut på att regelbundet skapa värdefullt och högkvalitativt innehåll för en mycket specifik grupp av människor. Målet med verksamheten är att bygga upp en trogen publik som på djupet värdesätter det du gör. Innehållet är som regel fritt tillgängligt och det är endast en försvinnande liten del av läsekretsen som någon gång blir dina kunder. 

Själv är jag inte speciellt intresserad av den affärsmässiga sidan av content marketing, det vill säga hur man får en läsare att bli en kund eller hur man får en kund att köpa mer. Men vad jag är desto mer intresserad av är copybloggarnas erfarenheter av, och strategier för, hur man bäst kan göra för att växa och utveckla en nischad community av läsare. För vad är väl den här bloggen, om inte just detta?

I förra veckan postade så Sonia Simone inlägget ”Are You Making These 7 Mistakes with Your About Page?”. Jag läste det och skämdes. För trots nästan två år av regelbundet bloggande, som rentav getts ut i bokform, så saknade den här bloggen – tills för några dagar sedan – en ”About”-sida. Ja, ska jag vara helt ärlig så visste jag inte ens hur ”skapa ny sida”-funktionen i Blogger fungerade. Det tog mig längre tid att klura ut det än det tog att skriva ihop det nya innehållet… 

Oh well, så kan det vara. Såväl när det gäller mitt bloggande som min forskning så agerar jag medvetet efter principen ”learn as you go”. Min erfarenhet är nämligen att det är genom att göra saker gom jag lär mig snabbast och bäst. Det vill säga i arenan – inte på läktaren. Visst, ibland blir det fel och jag ångrar mig efteråt. Men vad är alternativet? Att bara ägna mig åt sådant som jag är 100 % säker på att jag klarar av? Låter varken särskilt kul eller utvecklande om ni frågar mig. 

Det senaste året har jag därför allt mer börjat lära mig att uppskatta den där obekväma känslan i magen som kommer när jag rör mig, eller fantiserar om att röra mig, utanför min bekvämlighetzon. Alltså, jag tycker inte om känslan. Den är obehaglig. Men jag vet av erfarenhet att den är en god indikator på att jag är on to something.

Ett färskt exempel på detta är den understreckare som jag skrev strax innan jul och som publicerades i mellandagarna: ”Så blev vi alla riskkapitalister”. Den handlar om Morgan Housels bok The Psychology of Money (2020) och är den första text jag skrivit om aktiesparande för en bredare publik. Jag hade gått och funderat på att skriva om detta ämne i ett par månader, men känt ett stort känslomässigt motstånd. Den 3 december läste jag dock ett insiktsfullt blogginlägg av Björn Lundberg: ”Att skriva eller forska först?”. Där argumenterade han för att populärvetenskapligt skrivande ofta gör sig bättre i början av en forskningsprocess, när man är energifylld och entusiastisk, än i slutet då man förvisso vet mer, men också tenderar att vara mentalt färdig med projektet.

Efter att ha läst detta skrev jag resolut ner på min ”att göra innan jul-lista” att jag skulle pitcha streckaridén för Ludvig Hertzberg. Sen gick det ett par veckor av motvilja innan jag en eftermiddag fick lite hybris och slängde iväg ett mail på vinst och förlust. Det kom en snabb tumme upp tillbaka och jag lovade mig själv att göra ett försök. Bekvämt? Inte direkt. Lätt? Knappast. Men känslan när jag till slut fick ner texten på papper, skickade in den och fick den antagen för publicering, för att inte tala om när den kom i tryck, var värt vartenda obehag! Learn as you go for the win!



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 12 januari 2021

Den gröna vändningen



Det är nu snart två år sedan jag startade upp den här bloggen och började skriva på min andrabok. Då, i januari 2019, hade jag ett synopsis, några idédokument, ett stort insamlat källmaterial och ett antal vetenskapliga publikationer. I min dator fanns det en mapp som hette ”Andraboken” och i den fanns det åtta tomma worddokument. Ett för varje kapitel. Under året som följde fylldes de med text. Våren 2020 genomgick manuset sakkunniggranskning och arbetades om. Hösten 2020 tog det redaktionella slutarbetet vid.

Och nu finns den på riktigt! Min andrabok Den gröna vändningen: En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden är tryckt och utgiven! I detta nu håller jag ett fysiskt exemplar i min hand. I detta nu är den på väg att skickas till bibliotek, tidskrifts- och tidningsredaktioner, vänner och kollegor. I detta nu kan vem som helst fritt ladda ned den som pdf eller inhandla ett exemplar från nätbokhandlarna. Det känns ganska bra kan jag meddela!

Detta att ge ut en bok är förstås alltid något speciellt. Men jag måste erkänna att just den här boken är extra speciell för mig eftersom skriv- och arbetsprocessen varit öppen. De bloggläsare som varit med från början har kunnat följa hela resan i realtid. Jag vet inte om ni tyckt det gått snabbt, långsamt eller i normalfart. Men hur som så kan man inte säga att Den gröna vändningen kommer som en blixt från klar himmel. Den har sakta men säkert materialiserats. Genom Ragni Svenssons fantastiska omslag och vinjettbilder har den också fått en unik visuell identitet. Tack Ragni!

Så vad händer nu då? Vilket öde ska den här boken gå till mötes? Kommer den att få några läsare? Kommer den att användas, kritiseras eller bara förbigås med tystnad? Ja, svaren på dessa frågor lär dröja. En historievetenskaplig monografis liv är långt. Många av de böcker jag själv köpt, läst och strukit under i den senaste tiden är från 1990-talet. Man kan ju alltid hoppas att Den gröna vändningen kan locka till detsamma på 2050-talet!

Samtidigt har jag lovat mig själv att inte överge boken bara för att den nu har fötts. Jag må vara färdig med själva skrivarbetet, men det innebär inte att bokarbetet är slut. Vissa delar av det har bara börjat. Nu ligger det självklart inte i min makt att bestämma vad som kommer att ske härnäst. Jag kan göra hur stora ansträngningar som helst. Några garantier för att boken ska bli läst, diskuterad och använd finns inte. Men som trogna bloggläsare insett har min plan länge varit att göra ett ärligt försök att få boken att cirkulera. 

Jag har nämligen inte skrivit boken för mig själv. Jag har skrivit den för andra. För de som vill veta hur det gick till när människor i Sverige blev miljömedvetna och vad det har för betydelse för oss i dag. För de som vill få ett konkret exempel på vad kunskapshistoria i Lundensisk tappning kan vara. För de som var med när det begav sig åren kring 1970 och vill få en historikers perspektiv på en omvälvande period i deras liv. Och förstås också för de bloggläsare som är nyfikna på vad den där skrivprocessen som de följde på nära håll egentligen resulterade i. 

Så med detta sagt är ni alla till en början varmt välkomna på digitalt boksläpp torsdagen den 4 februari, 13.15–15. Ett samarrangemang mellan kunskapshistoriska seminariet och högre seminariet vid Historiska institutionen i Lund (länk för att göra anmälan här). Det blir förstås inte lika festligt som om det hade varit live. Men å andra sidan finns det ingen platsbegränsning! Dessutom skulle jag vilja uppmana de av er som faktiskt på riktigt skulle vilja läsa och diskutera boken att slänga iväg ett mail till mig. Blir vi några stycken så håller jag gärna i en liten Zoom-serie under vårterminen där vi griper oss an ett par kapitel i taget. Och vad gäller bloggen så kommer den rulla på som vanligt hela vårterminen 2021. Spread the word! 



----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!