De flesta böcker om akademiskt skrivande som jag tagit upp här på bloggen är författade inom genren ”akademisk rådgivningslitteratur”. Det är en genre som exploderat de senaste åren och det märks på utgivningens kvalitet. På varje riktigt bra bok går det många mediokra. Av detta märker ni bloggläsare inte så mycket. För här skriver jag bara om sådant som jag fastnar för. Mitt syfte är att inspirera och locka till läsning – inte att sabla ned andra eller leda er på villovägar.
Men utöver akademisk rådgivningslitteratur så läser jag titt som tätt också studier av och om akademiskt skrivande. Dessa kan vara mer processfokuserade, som Robert Boices undersökningar av produktivitet och kreativitet, men området rymmer också kvalificerade studier av språk och stil. En av de bättre och mer tänkvärda på området är Michael Billigs Learn to Write Badly: How to Succeed in the Social Sciences (2013).
Boken är en rak, rolig och stundtals ganska elak uppgörelse med akademisk samtidsprosa. Kritiken riktas främst mot samhällsvetenskaperna och dess förkärlek för passiva satser och stora substantiv: reifiering, nominalisering, medialisering, de-agentalisering etc. Billig lyfter fram lingvistisk forskning som visar att substantiv är mycket frekvent förekommande i akademiska texter medan verb och människor är anmärkningsvärt frånvarande. Detta även, ja kanske till och med särskilt, i vetenskaper som undersöker just ”det sociala”.
Akademikers språkbruk kritiseras ofta för att vara styltigt och svårläst, men Billigs huvudsakliga kritik riktas inte mot estetik eller tillgänglighet. Nej, det han vänder sig mot är hur språkanvändningen kan fördunkla vår blick och försämra våra analyser. De stora orden är nämligen inget vidare på att säga något om vad människor gör här i världen. Istället fungerar de som maskiner vilka i abstrakt takt skapar vår tillvaro. Marknadiseringen, globaliseringen, diskurserna och de liberala styrningsteknikerna marscherar fram och osynliggör allt vad mänsklig agens heter.
Billig menar att detta resulterat i att stora samhällsvetenskapliga fält tappat markkontakten och blivit självrefererande ekokamrar. Han underbygger sina resonemang med konkreta textanalyser som inskärper att de stora orden faktiskt ger mindre information än ett enklare språkbruk hade gjort. Detta kan tyckas märkligt. Vill inte forskare uttrycka sig exakt? Nej, inte nödvändigtvis. Dunkelt språkbruk har vissa fördelar eftersom de gör att forskare kan ”sound as if they are being technically precise without having to specify exactly what they mean.” Och i texter utan människor behöver de heller inte bekymra sig om att berätta vem som gör vad.
Dessutom kan akademisk jargong skapa vetenskapliga gemenskaper och karriärer. Den intellektuella glansen kan stråla fram i ”the great chain of name-dropping”. Billigs paradexempel är uttrycket ”the ideational metafunction” som är synonymt med ordet ”content”. Begreppet kan alltså användas för att säga vad man analyserar i en text. Och här kommer knäckfrågan. Vad gagnar en ung students eller forskares karriär mest? Att denne undersöker en texts innehåll eller att denne undersöker en texts ”ideational metafunction”? Frågan borde vara lätt att besvara, men är den?
Billigs bok är rikare än vad en kort bloggpost kan förmedla. Bland annat berör han också den speciella publiceringskultur som uppstått under de senaste två–tre decennierna. Det vill säga en era då alla aktiva akademiker förväntas skriva och publicera sig. Så sent som på 1980-talet såg det inte ut så. Dessutom för han fram bestickande kritik kring hur forskares texter präglas av akademisk marknadsföring. Kanske särskilt av de där stora orden som döljer mer än de synliggör.
Som aktiv forskare är det svårt att läsa Billig utan att känna sig medskyldig. För visst har även mina alster varit fyllda av tankefigurer, kulturella logiker, kunskapscirkulation och finansialisering. Nog har jag som ideal att skriva enkelt och chosefritt, men lyckas jag? Skulle mina texter verkligen klara en kritisk dissekering av Billig? Hur mycket hade en skoningslös redaktör skalat bort eller kortat ned? Och hur mycket kraft lägger jag egentligen på att sälja in ny teknisk terminologi? Ja, läsningen av Learn to Write Badly väcker onekligen tankar. Kanske borde den rentav bli obligatorisk kurslitteratur på en och annan forskarutbildning?
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Jag tänker mycket på detta inom konstvärlden där de stora ordens ambitioner att precisera får en motsatt effekt. De alienerar läsaren från textens innehåll.
SvaraRaderaExtra tydligt blir det när unga blivande konstnärer ska söka till konsthögskolan. De måste acceptera ett socialt kontrakt i hur man formulerar sin konst i text.
Är det inte ett liknande kontrakt för er akademiker?
För om man bryter kontraktet gen om att inte skriva på det ”lingvistiska språk” som råder så gäller man sig själv och sitt verk utanför. Det blir då svårtolkat på ett annat sätt. Det blir kanske misstänkliggjort och underkänt.
Hej Lode! Så roligt att du hittat till bloggen. Det var inte igår :) Jag tror du har helt rätt i att det finns olika sådana här språkliga kontrakt och i någon mån krävs förstås alltid en form av anpassning för den som vill bli förstådd av andra på ett fält. Men med stora ambitioner kan det, som du skriver, också lätt bli stora missförstånd och märkliga överkompensationer (typ "the ideational metafunction").
RaderaExtra svårt i allt detta är att den som till slut tagit plats på ett fält kan få väldigt svårt att se det som man tar för självklart (men som i själva verket är inlärt). Just därför är det ofta nyttigt att röra sig mellan olika fält, både sådana man behärskar och sådana man är en outsider på för att - i bästa fall - öva upp någon form av "översättningskapacitet" och bli lite mindre hemmablind. Men enkelt är det inte!