Måndagsklubben

De flesta blogginlägg jag skrivit har gått fort att få ihop. Jag har haft en idé om något jag velat säga, hittat en ingång och därefter har själva skrivandet flutit på och varit roligt. Självklart har jag i efterhand redigerat och skrivit om mina texter. I vissa inlägg har jag vägt ord och formuleringar noga. Men den där första arbetstexten, bloggmanuset, har för det mesta tagit form i en koncentrerad sittning.

Det finns dock en tematik som gäckat mig. Ett tiotal gånger har jag satt mig ned och försökt att göra något av den. Men det har aldrig blivit bra och levande. Kanske har jag spänt mig. För just det här inlägget tycker jag själv är lite extra viktigt. Därför provar jag nu att skriva det på omvägar…

Titeln för inlägget har varit klar sedan länge: Måndagsklubben. Det är nämligen namnet på min, Malin Arvidssons, Erik Bodenstens och Martin Ericssons kollegiala grupp. Vi har i snart tre års tid haft en stående lunchtid varje vecka då de av oss som har haft möjlighet träffats bakom stängda dörrar för att tala om vårt arbete och de olika situationer vi befinner oss i. Luncherna bruka hålla på ungefär en timme och det som sägs där stannar där. Sammanhanget präglas av ärlighet, förtroende och att vi alla vill varandras väl.

När vi startade upp gruppen var det tänkt att fungera som en skrivgrupp. Planen var att vi skulle berätta om pågående skrivprojekt och få hjälp av de andra att sätta upp delmål och hållas ”accountable”. Inspirationen kom från Paul J. Silvias Write it Up (2014). Men ganska snabbt utvecklades det hela till att handla om allt det där andra: undervisning, ansökningar, förfrågningar och känslor. Inte minst har det kommit att handla om val, prioriteringar och att våga lyfta blicken. För egen del har gruppen hjälpt mig att säga nej, hoppa av saker och skruva ned ambitionerna. Men också att spänna bågen, lita på mig själv och bita ihop.

Akademiskt arbete kräver allt det ovanstående. Det är en motstridig verksamhet och den är verkligen inte enkel att navigera i. Särskilt inte för ensamseglare. Genom att ingå i en kollegial grupp får man kontinuerligt möjlighet att sätta ord på sin situation och på sina känslor. Man får ta del av andras erfarenheter, svårigheter, framgångar och strategier. Med tiden lär man också känna varandras drivkrafter. Det gör det enklare att både ge och ta emot råd och stöd.

För mig är gruppen starkt bidragande till att jag trivs, mår bra och utvecklas på jobbet. I de perioder då vi av olika anledningar har haft svårt att ses kontinuerligt har jag känt av det. Arbetet har inte varit lika roligt. Privat har jag haft svårare att koppla bort jobbet och slappna av. De beslut jag gör helt på egen hand är också tveklöst av sämre kvalitet än de jag gör i samråd med gruppen. Själv tenderar jag att ta på mig för mycket och skapa måsten ur tomma intet. Gruppen är experter på att desarmera detta. De känner också min skriv- och arbetsprocess väl. De vet att mina veckor ofta inleds med oro och motstånd, men att det en vecka senare ofta har löst sig (och ersatts av något nytt ”problem”…)

Nu vet jag inte om detta inlägg har gjort Måndagsklubben rättvisa. Men jag vill verkligen varmt rekommendera de som är nyfikna på detta arbetssätt att samla några kollegor och prova på. För den som vill ha mer inspiration vill jag också tipsa om Ellen Daniells Every Other Thursday: Stories and Strategies from Successful Women Scientists (2006). Det är en otroligt häftig berättelse om vänskap och vetenskap som sträcker sig över en 25-årsperiod. Riktigt så länge kommer förmodligen inte Måndagsklubben att hålla på. Men osvuret är bäst!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!