Mot bättre vetande frågar jag då och då barn – också mina egna – vad de ska bli när de blir stora. Svaren är i regel hopplösa. Och det är inte barnens fel. De har varken kunskaperna, livserfarenheterna eller självinsikterna som gör frågan meningsfull.
De tycker lika illa om den som jag själv gjorde på 1990-talet. Ändå är det svårt att inte ställa den. För man är ju nyfiken på hur barn och tonåringar tänker om sitt liv och sin framtid. Man vill dem väl. Och man skulle gärna vilja veta med säkerhet att saker och ting kommer att gå bra för dem. På något sätt.
Men är frågan mer meningsfull att ställa till 30- och
40-åringar? Ja, för mig har det i alla fall varit så. Ni som följt mig här på
bloggen vet att jag funderat mycket över tid, vad som är meningsfullt och hur
man kan göra för att uppnå olika saker.
En av de viktigaste övningarna jag gjort på det här området skedde
inom onlinekursen ”PostdocTraining” som jag gick för lite drygt tio år
sedan. Den gick ut på att föreställa sig en perfekt arbetsdag tjugo år fram i
tiden. Från det att du gick upp till dess att du gick och la dig. Om du fick
bestämma själv, vad skulle du då ägna dig åt? När på dagen skulle du
göra vad? Med vilka skulle du vilja göra det?
För mig var denna övning en ögonöppnare. Den gjorde att jag
insåg att jag ville arbeta som forskare snarare än lärare. Jag ville ha tid att
skriva och läsa och gå på seminarier. Jag ville leva ett enkelt liv utan för mycket resor
och stress.
Några gånger har jag på egen hand gjort om övningen. Men då
inte tittat tjugo år framåt utan fem eller tio. Jag har också utökat tidsspannet från
en idealdag till en idealvecka eller -månad. För även om jag gillar rutiner så gillar jag
också variation. Och jag tycker också – som jag skrev om i blogginlägget ”Vilken förändring vill du skapa?” – att det är viktigt att tänka större än det egna
jaget och välbefinnandet.
Ämnet är också återkommande i min favoritpodcast, Cal Newports ”Deep Questions”. Det koncept han använder där är ”lifestyle-centric career planning”. Med detta menar han att man ska börja med att fråga sig vilken typ
av liv man vill leva – inte vad man vill bli. Detta har en direkt koppling till
den där dagsnivån som övningen jag gjorde handlar om.
För att citera Annie Dillard: "How we spend our days is, of course, how we spend our lives."
Och här har vi – tror jag – ytterligare en anledning till varför det är så svårt för barn, tonåringar och unga vuxna att svara på den där frågan om vad de vill bli när de blir stora. De vet inte hur det är att arbeta obekväma arbetstider (eller leva med någon som gör det). De vet inte skillnaden på att tågpendla eller cykla till jobbet. De vet inte hur det är att vara detaljstyrd eller att vara totalt fri. De vet inte hur det är att hantera osäkerhet och risk.
För att nå insikter om detta måste man – som Herminia Ibarra skriver – göra först och reflektera sen. Insikterna kan inte tänkas fram eller överföras från en människa till en annan.
Och man blir inte färdig i första taget. Jag håller fortfarande på att ta reda på vad jag ska bli när jag blir stor!
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar