I förra veckan meddelade Vetenskapsrådet att den anrika historievetenskapliga tidskriften Scandia inte beviljats ekonomiskt stöd för den kommande treårsperioden. Det innebär, allt annat lika, att tidskriften inom kort går i graven. Något eget kapital eller några kostnader att skära i finns inte. Det redaktionella arbetet sker redan i dag i princip ideellt. Hoppet står till att en ny finansiär – säg en forskningsstiftelse, en fakultet eller en sammanslutning av landets historiska institutioner – träder in och garanterar långsiktigt ekonomiskt understöd. Någon frivillig?
Själv arbetade jag under åren 2012–2015 i Scandias redaktion. Därefter har jag under 2017–2020 varit lokalredaktör för Historisk tidskrift. Från dessa positioner har jag sett hur viktiga dessa två allmänhistoriska tidskrifter är för det svenska historikersamhället. Det är där forskningsresultat på svenska i artikelformat publiceras. Det är där böckerna vi skriver har störst chans att recenseras. Det är där man som forskare kan få en överblick över vad som sker utanför ens egen omedelbara intressesfär. Det är där många doktorander första gången ser sitt namn i tryck.
Samtidigt är det knappast så att alla svenska historiker prenumererar på tidskrifterna, än mindre läser dem ingående. Det senaste numret vållar sällan, om någonsin, passionerade diskussioner runt fikabord eller på sociala medier. Många bläddrar förstås igenom numren och läser lite här och där. Men antalet personer som tar sig igenom tidskrifterna från pärm till pärm – utöver korrekturläsarna och redaktörerna – är en lätträknad skara. För den historiker som helt struntar i att orientera sig i tidskrifterna väntar heller inte någon intellektuell isolering. Det går alldeles utmärkt att verka som historiker i Sverige ändå.
Så vem kommer sakna Scandia om den går i graven? Vem kommer sakna Historisk tidskrift om den en dag går samma öde till mötes? Behöver vi verkligen tryckta tidskrifter på svenska på 2020-talet? Det är väl internationell vetenskaplig excellens vi strävar mot – och sådan kräver specialisering, eller? Är det kanske snarare kring bloggar som den här och Den arga historikern vi numera samlas? Är de svenskspråkiga vetenskapliga tidskrifterna blott kvarlevor från en fördigital era? Vad krävs för att de ska bli lästa, diskuterade och använda även i framtiden?
Den ambition jag själv arbetade utifrån under min tid i de två redaktionerna var att tidskrifterna skulle fylla en professionellt integrerande funktion. Jag ville att tidskrifterna skulle föra samman historiker kring frågor som berör fler än de specialintresserades skara. Det vill säga vara något mer än bara meriteringskanaler. Det tydligaste uttrycket för detta är temanumret "Därför är vi historiker" (Scandia 2013:2) som jag gjorde tillsammans med Cecilia Riving och Malin Gregersen, men också texten ”Avtäckningsmodellen” (Scandia 2017:2) där jag försökte få till stånd ett större kollegialt samtal kring undervisningsfrågor. I båda fallen gick det väl sådär. Gensvaret var inte enormt.
Så handen på hjärtat är det faktiskt den här bloggen som visat sig allra bäst på att föra samman svenska historiker (och andra!). Bloggmediet ger en frihet, snabbhet, tillgänglighet och interaktivitet som de tryckta tidskrifterna inte kan mäta sig med. Samtidigt står dessa två medieformer förstås inte på något sätt emot varandra. Jag tror att våra kollegiala samtal mår bäst av att föras i olika tidsrytmer och via olika kanaler. Tidskrifternas publiceringstakt möjliggör eftertanke, fördjupning och kvalitetssäkring. De är, som jag ser det, en nödvändig infrastruktur för kvalificerade vetenskapliga samtal inom vårt ämne. Jag tycker det vore mycket olyckligt om denna nu började monteras ned.
För historieämnet behöver knappast fler och snävare specialiseringar. Tvärtom. Vi behöver sträva efter att göra vår forskning till mer av ett, eller rättare sagt flera sammanlänkade, kollektiva kunskapsprojekt. Inom dessa krävs det att vi fortlöpande tar del av – och bygger vidare på – varandras forskningsresultat. För detta krävs gemensamma kunskapsarenor där vi samtalar på det språk som vi behärskar bäst. Förstklassig historievetenskap kräver nämligen språklig precision. Svenskan är också en förutsättning för att vi ska vara betydelsefulla i och för det samhälle som – det ska vi inte glömma bort – bekostar vår verksamhet.
De senaste decenniernas internationalisering av vårt ämne har givetvis på många sätt varit till godo. Det är bra att historiker i min egen generation är bekväma att delta i internationella vetenskapliga samtal på engelska. Men Environment and History, International Journal of the Classical Tradition och Journal for the History of Knowledge kan aldrig bli en gemensam infrastruktur för historiker verksamma i Sverige. För ett ämne som vårt är den nationella samtalsnivån – liksom den nordiska – oerhört viktig: socialt, intellektuellt, professionellt. Det måste gå att hålla flera bollar i luften samtidigt. Det måste gå att öppna upp sig mot nya världar – internationella tidskrifter, sociala medier – samtidigt som vi värnar om det som under lång tid bundit oss samman.
Kommer du sakna Scandia om den försvinner? Det kommer jag.
EDIT: Läs gärna Martin Almbjärs inlägg i frågan "So long Scandia" på Den arga historikern.
