Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 1

Någon gång under 2017 började jag på allvar fundera över hur jag skulle gå till väga för att byta forskningsinriktning. Vid denna tidpunkt var jag fortfarande mitt uppe i diverse projekt om miljöfrågornas genombrott i 1960-talets Sverige. Forskningen rullade på väldigt väl. Jag kunde mitt ämne, kunde forskningen på fältet och hade samlat på mig stora mängder källmaterial. Dessutom hade jag lärt känna många forskare som intresserade sig för samma fenomen. Jag befann mig alltså i en utmärkt position för att ställa intressanta frågor och genomföra forskning som faktiskt efterfrågades av andra.

Men samtidigt hade känslor av mättnad börjat infinna sig. Det var allt färre böcker och artiklar som överraskade mig. I källmaterialet hittade jag ungefär det som jag förväntade mig. Min drivkraft att lära mig nya saker om ämnet och tiden blev allt svagare. Jag behövde någonting nytt. Ett annat ämne, en annan tidsperiod, ett annat sammanhang. Vad jag så smått hade börjat få korn på var att det skulle vara roligt att forska om människors relation till pengar.

För den som känt mig under en längre tid kan detta säkert tyckas märkligt. Historiskt sett har jag nämligen inte alls varit intresserad av pengar. Jag har aldrig drömt om att bli rik eller köpa dyra saker. Däremot har jag alltid varit intresserad av personlig frihet. Enligt familjelegenden deklarerade jag i sjuårsåldern att jag inte ville att skolan skulle ”inkräkta på min fritid”. Därför såg jag till att göra alla läxor under skoltid. Ett enklare sätt hade måhända varit att bara strunta i läxorna eller göra dem med vänsterhanden. Men det var jag för fyrkantig för att inse. Study hard, play hard – blev min melodi.

I tjugoårsåldern kom jag dock att inse att pengar och frihet hänger ihop. Är man duktig på att spela nätpoker behöver man inte sitta i ett bås på Jönköpings centralstation och sälja bussbiljetter. Med pengar på ett bankkonto och låga fasta utgifter har man inte så många måsten. Då kan man göra saker för att de är roliga och utvecklande. Som att spela Magic och läsa historia.

Mot bakgrund av det ovanstående kanske det inte är så konstigt att jag i mitten på 2010-talet blev fascinerad av aktiebloggosfären. Där fanns det en livlig community av människor med ordinära jobb och inkomster som strävade efter att bli ekonomiskt oberoende. Inspirationen kom föga förvånande från USA. Där hade bloggare som ”Mr Money Mustache” populariserat idén om FIRE (Financial Independence Retire Early) genom att dokumentera sin egen resa till detta tillstånd. Grundidén är att man under ett antal år upprätthåller en hög sparkvot (alltså lever långt under sin inkomstnivå) och investerar i breda indexfonder. För den som kan leva på 25 % av sin inkomst så innebär varje arbetsår tre friår. Kan man göra det mellan 20 och 30 så tar börsen hand om resten.

Själv hade jag aldrig träffat någon människa som tänkte på detta sätt (i alla fall inte högt). Och just därför blev jag nyfiken. Varje bok jag läste lärde mig massor. Särskilt viktig var sociologen Daniel Fridmans Freedom From Work: Embracing Financial Self-Help in the United States and Argentina (2017). Genom den började jag inse att det här var ett globalt fenomen och att det på många sätt var både nytt och gammalt. Vissa av böckerna som FIRE-bloggarna skrev om, t.ex. George Clasons The Richest Man in Babylon var bankpropaganda från 1920-talet. Boken hade översatts till svenska 2010! Hur kom det sig? Varför då och inte tidigare?

Som synes var jag ett nytt forskningsämne på spåret. Mina idéer var förvisso väldigt grova – men något fanns det allt där. Hur skulle jag göra för att utveckla det vidare? Mitt val föll på att sätta press på mitt framtida jag. I december 2017 anmälde jag därför mitt intresse för att hålla ett föredrag på HT-dagarna i Lund. Detta är ett årligt återkommande arrangemang där Lundaforskare inom humaniora och teologi håller korta populärvetenskapliga föredrag för en intresserad allmänhet. Temat för 2018 års dagar var "okänt". Rubriken jag skickade in var ”Anonyma aktiebloggare och strävan efter finansiell frihet”. Förslaget antogs och i april 2018 var det dags att testa några idéer högt. Hur det gick och vad som hände sen ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Detta är första delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 2 här, del 3 här och del 4 här. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om vikten av att uppgradera sitt nej

 

Hösten 2020 har jag tackat nej till många saker som jag egentligen hade velat göra. Det är en konsekvens av att jag, någon månad in på terminen, insåg att det fanns alldeles för lite luft i systemet. Arbetstimmarna räckte helt enkelt inte till för mer än det som jag redan åtagit mig. Och några extra timmar på kvällar och helger fanns inte att tillgå. Sånt är livet med tre barn, varav en bebis.

Samtidigt tror jag inte att vår växande familj är den enda anledningen till att jag just denna höst tvingats uppgradera mitt nej. Lika viktigt är att jag det senaste året gått in i en ny karriärfas. För även om jag inte är faculty så är jag heller inte riktigt en postdoc. Jag är mer etablerad än så. Sedan ett par månader tillbaka är jag biträdande handledare för tre doktorander. Min andrabok är på väg i tryck. Genom den här bloggen – och gästbloggen i Curie – är jag också betydligt mer synlig i forskarsamhället än jag var för några år sedan. Allt detta gör att jag i större utsträckning blir påtänkt för saker. Det är förstås hedrande. Men också svårt. För om jag använder samma kriterier för att tacka ja som för två år sedan så svämmar min kalender över.

Så hur gör man då för att uppgradera sitt nej? Vilka processer kan man använda för att göra besluten enklare? Ett sätt är att göra klart för sig själv vad det är som man verkligen vill uppnå på något eller några års sikt. Är det att söka meritera sig för en fast tjänst? Är det att bygga upp och vårda en forskningsmiljö? Är det att utvecklas som lärare och driva pedagogiskt utvecklingsarbete? Är det att göra sig ett namn i offentligheten? Är det att söka forskningsmedel för ett nytt projekt? Är det att vidga sitt professionella nätverk i nya riktningar? Är det att ta sin internationalisering till en ny nivå? 

Allt det ovanstående är rimliga målsättningar i en situation som min. Men att försöka göra allt på samma gång är inte möjligt. Det säger sig självt att det inte går att ha tio top priorities. Det går kanske max att ha två–tre stycken. Och även då bör man veta rangordningen på dem. För när goda saker ställs mot varandra – säg ett erbjudande om att sitta i VR:s bedömargrupp, vara sakkunnig för en postdoc, hålla i kandidatuppsatsseminariet, vara opponent på en intressant avhandling och bli handledare för en doktorand – ja då kommer det krävas att man gör val. Visst kan man upp till en viss nivå ta av sin forskningstid. Men även där finns det gränser. Och på lite sikt kommer det att få konsekvenser om publiceringstakten sjunker och du slutar upp med att utarbeta nya projekt och skriva ansökningar.

Själv har jag upplevt tiden efter att mitt bokmanus blev färdigt som extra svår att navigera i. Fram till dess hade jag en tydlig top priority: andraboken. Med detta klart för mig blev andra val enkla. Jag kunde till mig själv och andra säga ”nej tack, jag måste få klart min bok”. När granskningskommentarerna på mitt manus kom tillbaka i maj så släppte jag med lätthet allt annat och gav mig hän åt att omarbeta det. Men nu i höst har jag inte haft någon lika stor och självklar top priority. Det har snarare varit många lite mindre saker och det har gjort varje enskild valsituation svårare att hantera.

Kanske är det alltså så enkelt som att jag – efter det att boken blev klar – hamnade i ett prioriteringsvakuum. Vad jag då borde gjort var nog att stanna upp, ta lite ledigt och tänka igenom nästa steg. Nu körde jag på och det var först fram mot oktober som jag kunde börja lyfta blicken. Då hade jag stor glädje av att läsa om Kerry Ann Rockquemores gamla kolumner i Inside Higher Ed. Men också produktivitetsgurun James Clears förträffliga inlägg om att säga nej. Med dessa i bakhuvudet har jag så smått börja hitta tillbaka till min mojo. Och den här veckan har jag med gott samvete tagit höstlov och åkt ut på landet med familjen. Peace out!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Börja skriva innan man är redo

Gränsen mellan att göra ett gediget förarbete och att prokrastinera kan vara hårfin. Ibland är det förstås så att man faktiskt måste läsa igenom källmaterialet en gång till, besöka ytterligare ett arkiv eller läsa några fler avhandlingar. Andra gånger är det inte så. Man har redan trålat fram tillräckligt med material för att kunna formulera en någorlunda intressant frågeställning som griper in i ett relevant forskningsläge. Det kanske inte är den bästa frågeställningen i världen. Men den är bra nog för att ge styrfart åt ett artikelmanus eller bokkapitel. Och den kan ju alltid omformuleras under vägen.

Likväl kan steget från att forska till att skriva kännas övermäktigt. Ofta beror det på att vi ställer höga krav på hur vårt eget skrivande ska se ut. Många forskare vill att texten ska vara närmast färdig och publicerbar direkt. Men skrivande kan också tillåtas att vara planlöst och ofärdigt. Inom den akademiska skrivrådslitteraturen talas det mycket om så kallad ”freewriting”. Denna teknik har utvecklats och populariserats av Peter Elbow och går ut på att avsätta en kort tid, 3–5 minuter, för att skriva helt fritt. Under denna tid får man inte läsa det man skriver, stryka något eller rätta stavfel. Syftet är att få ”the inner editor” att hålla tyst och skapa en sorts ”stream of consciousness”-text. I takt med att man övar sig kan skrivpassen utökas till 10–15 minuter.

Efter det att timern ringer är det fritt fram att läsa vad man skrivit. Syftet på detta stadium är att hitta guldkornen. Vad är lovande och värt att bygga vidare på? Finns det några meningar som går att använda eller idéer som kan utvecklas? En 5-minuters session är förstås inte alltid magisk. Men ibland visar det sig att man är betydligt mer redo än man trodde på förhand. Vissa forskare förälskar sig i tekniken och ser till att börja varje arbetsdag med ett kort freewritingpass. Innan man kollar mail och att göra-listor skriver man en kort stund obehindrat och prestigelöst rakt ur huvudet. Inte i första hand för att producera text utan för att kickstarta skriv- och tankearbetet.

Själv har jag med åren medvetet försökt att börja skriva allt tidigare i forskningsprocessen. Det är inte så att jag inte känner motstånd mot detta. Det gör jag verkligen. Men jag vet av erfarenhet hur kraftfullt det kan vara att skriva innan jag är redo. Inte minst hjälper det mig att få riktning för min inläsning av litteratur och källmaterial. Genom att skriva kan jag både upptäcka vad jag behöver läsa mer om och vad jag vet fullt tillräckligt om. Ibland låser det förstås sig. Då får man backa tillbaka och fortsätta med förarbetet. Någon vecka senare är det dags för ett nytt försök.

Den stora fördelen med att arbeta så här är att man kan hindra sig själv från att övergöra saker. Om du vet säkert att en bok inte kommer vara mer än en fotnot i den text du just nu skriver på. Ja, då är det inte rimligt att läsa den från start till mål. Åtminstone inte nu. Lars J. Lundgrens Försurningen på dagordningen: En bild av ett händelseförlopp 1966–1968 (1991) var inte central när jag skrev om den svenska framtidsdebatten 1971–1972 hösten 2014. Men två år senare när jag grep mig an miljödebattens intensifiering hösten 1967 var det ovärderlig läsning. Då strök jag under på varenda sida.

Det arbetssätt jag förespråkar här innebär alltså att skrivande och läsande är harmonierat, ja närmast synkroniserat. Självklart kan man arbeta på andra sätt. Själv läser jag också gärna saker som ligger långt bort från det jag för tillfället skriver på. Men denna breddläsning fyller andra funktioner än den mer instrumentella ”specialläsningen”. Den syftar till intellektuell utveckling, orientering och inspiration snarare än författande av egna texter. Som forskare klarar jag mig inte utan någon av de båda läsarterna.  

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att tävla eller inte, det är frågan (Curieblogg #5)

 

I forskarvärlden finns det gott om drivna tävlingsmänniskor med väl utvecklade pannben. Det faktum att någonting är svårt, jobbigt, riskabelt eller tidsödande avskräcker inte dessa. Tvärtom kan utmaningen i sig själv utgöra den yttersta drivkraften. Det som verkligen lockar med akademin är att den erbjuder ”pure challenge”. Ribban kan ständigt flyttas högre upp och konkurrensen är aldrig långt borta. Perfekt!

Dessutom finns det i många länder och discipliner ingen bortre åldersgräns. Inom mitt eget ämne, historia, kan man vara ung och lovande upp i 50-årsåldern. Storverk skrivs inte sällan efter pension. Därmed kan tävlingsinriktade forskare ägna hela livet åt att mäta sig med andra och se hur långt de kan nå. I den ålder elitidrottare bjuds in till att varva ner i ”Mästarnas mästare” befinner sig forskare fortfarande i juniorligan.

En konsekvens av att gilla svåra utmaningar är att dess motsats – lågt hängande frukt – kan vara märkligt svår att hantera. När någonting går snabbt, enkelt eller ger oväntat stor utdelning kan en utmaningsdriven forskare bli misstänksam. Är det man gör verkligen viktigt och värdefullt om man inte stöter på motstånd? Kan ett lukrativt spel vara värt att spela om det inte finns några seriösa motståndare? Hur kul är det att ta godis från ett barn?

Inom andra världar än forskarvärlden – till exempel bland tech-entreprenörer i Silicon Valley – tänker många på andra sätt. Det gör bland annat Peter Thiel, en av Paypalgrundarna och författare till den moderna start up-klassikern From Zero to One (2014). Han menar att det är direkt skadligt att söka sig till hårt konkurrensutsatta områden. ”If you can recognize competition as a destructive force instead of a sign of value, you’re already more sane than most”, slår han fast. Målet för alla ambitiösa företag bör vara (även om det såklart inte ska sägas rakt ut till några myndigheter) att skapa monopol genom att lösa ett unikt problem. Vad man ska försöka göra är att uppfinna basket – inte bli den näste Michael Jordan.

Samma tankesätt återfinner vi hos Amazons vd Jeff Bezos. När det som idag är företagets stora kassako – Amazon Web Services – började ta fart presenterade de ansvariga en kalkyl för hur mycket man borde ta betalt för tjänsten för att gå jämt upp. Bezos ändrade den direkt genom att sänka priset kraftigt. Det sista han ville var att locka till sig konkurrens genom att visa på ”untapped potential”. Ju längre Amazon kunde undvika att tävla med andra desto bättre. Röda siffror var företagets bästa vän.

Dessa tankesätt är förstås allt annat än intuitiva för en tävlingsinriktad forskare. Idéerna kan rentav framstå som direkt frånstötande. Men just därför kan det vara intressant att ta på sig ett par andra glasögon och titta sig själv i spegeln. Vad ägnar man sig åt och varför? Vad skulle man göra annorlunda om man försökte undvika att tävla med andra genom att skapa sig en unik nisch? Vilka viktiga problemområden är det ingen annan som beforskar? Vilka bollar springer ingen på? Vad är det som är lätt för dig att göra, men svårt för andra?

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 12 oktober 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Pilotveckan

Förra veckan genomförde jag tre heldagspiloter av workshopen ”Finish On Time: Writing in Academia”. Närmare femtio doktorander och ett tiotal postdocs från all across Lunds universitet deltog. På förhand var jag – det ska villigt erkännas – duktigt spänd inför uppgiften. Visst hade jag provat workshopen via Zoom på de andra i Finish On Time-gänget, men det är förstås något helt annat att köra live med människor som man aldrig har träffat. 

Den överväldigande merparten av deltagarna var från andra fakulteter än min egen, företrädesvis medicinska och samhällsvetenskapliga. Bredden i forskningsämnen var enorm. Ändå visade det sig redan under de inledande presentationsrundorna att det fanns mycket som förenade deltagarna. På frågorna om varför de sökt sig till workshopen och vad de hoppades att lära sig under den gav de snarlika svar. Jag borde inte ha blivit förvånad, men det blev jag. 

Några dagar innan första workshopen hade jag fått deltagarlistorna. Efter ett par timmars googlande hade tvivlen börjat gnaga. Universitetsvärlden är – det går inte att komma ifrån – överväldigande stor. Forskare gör väldigt olika saker. Nu är förvisso inte historia det smalaste och mest specialiserade ämnet. Men ändå. Vad kan jag egentligen lära naturvetare, medicinare och ingenjörer om akademiskt arbete och skrivande? Vad har jag för kunskaper och erfarenheter som är värda att dela med dem? 

Efter ett år som utbildningsledare inom Finish On Time borde jag ha vetat bättre än att second-guessa mig själv på det sättet. För om det är något jag lärt mig under detta år så är det att forskare inom olika områden ställs inför liknande problem och utmaningar. Kanske inte alltid i själva forskningen. Men i väldigt mycket av allt det andra. Känslorna inför det egna arbetet, behovet av att planera och prioritera, relationen till handledare och kollegor, utmaningar med prokrastinering och perfektionism. På alla dessa områden är vi lika. 

Och forskare inom alla ämnen skriver. Kanske inte lika mycket och i samma genrer. Men forskning är en kommunikativ verksamhet och för all sådan är skrivande oundgängligt. Dessutom är forskning en så komplex intellektuell aktivitet att vi behöver kunna kommunicera med oss själva över tid. Ingen människa kan skriva en avhandling i en sittning. Ytterst få kan formulera en fullgod artikel i huvudet och sedan bara nedteckna den. Så gott som alltid händer det saker när vi skriver. I samspelet mellan text och tanke sker sådant som inte går att förutse.

Så hur gick då pilotveckan? Vad lärde sig deltagarna? Vad tyckte de om övningar, slides, exempel och utläggningar? Ja, detta återstår att se. Utvärderingarna görs och samlas in i detta nu. Själv hoppas jag förstås på att de faller väl ut och att pilotveckans workshop bara var de första av många. Men detta ligger inte i mina händer. Jag har gjort vad jag kunnat och det har, alldeles oavsett utfallet, varit både häftigt och lärorikt. När jag i våras – mitt under den värsta coronaförlamningen – bestämde mig för att avsätta några units för att skissa på hur en skrivworkshop i Finish On Times-regi skulle kunna se ut så trodde jag knappast att detta skulle bli verklighet så här fort. Men nu finns workshopkonceptet. Och jag har blodad tand.

--------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand" (Curieblogg #4)

 

För tio år sedan befann jag mig mitt i min forskarutbildning. Jag hade varit igång ett par år, funnit mig tillrätta socialt och fått en del avhandlingsarbete gjort. Men den kommande disputationen – för att inte tala om tiden därefter – kändes fortfarande som någonting mycket avlägset. Huruvida jag skulle hinna få ihop en färdig avhandling innan pengarna tog slut hade jag ingen aning om. Stundtals kunde tillvaron kännas pressande. Det fanns ju så mycket annat som tog tid från avhandlingen: seminarier, kurser, undervisning etc.

När jag vid något tillfälle ventilerade detta med min biträdande handledare Kim Salomon, mångårig prefekt vid historiska institutionen i Lund, fyrade han av sitt hjärtliga och bullriga skratt. ”David du ska veta en sak”, sa han, ”man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand”. Där och då var det inte helt lätt att ta in. På ett rationellt plan förstod jag att det nog var sant. Jag hade en viss inblick i hur upptagna professorer, lektorer och postdoktorer tenderade att vara. Men på ett känslomässigt plan hade jag mina tvivel.

Kim var emellertid noga med att kvalificera sina ord. Han underströk att den absoluta tiden förvisso skulle minska, men det skulle också den faktiska tiden som saker tog att göra. För mig har det också blivit så. Om jag tittar tillbaka på min doktorandtid så kan jag se hur jag då kunde lägga veckor på att förbereda undervisning och offentliga föreläsningar. Jag kunde läsa igenom mina kapitelutkast tiotals gånger innan jag skickade in till handledare och mejl ska vi inte prata om. Jag kunde väga formuleringar fram och tillbaka. Även när det inte gällde något viktigt.

Det faktum att jag inte gör så längre beror på att jag idag både har mer rutin och ett större akademiskt självförtroende. Det sparar oerhörda mängder med tid att jag inte hela tiden ifrågasätter mig själv. Garanterat säger, gör och skriver jag saker som inte är top-notch. Men det är jag fine med. På ett personligt plan är jag nämligen numera ganska trygg i mitt forskarjag. Jag tror mig veta att mitt ”good enough” verkligen är ”good enough”.

Vad som drivit på denna utveckling mer än något annat har dock ingenting med akademin att göra. Anledningen stavas små barn och familjeansvar. Det har inneburit betydligt kortare och färre arbetsdagar än jag hade som doktorand. Ramarna har kraftigt snävats in. Men för mig har detta inte varit av ondo. Tvärtom. Mindre tid har hjälpt mig utveckla större fokus och göra bättre prioriteringar.

Dessa erfarenheter är jag inte ensam om. Inger Mewburn, mer känd under sitt bloggalias The Thesis Whisperer, har exempelvis beskrivit konsekvenserna av sitt föräldraskap på följande sätt: ”With less time to muck around and second-guess myself I was focused and diligent.” Mewburn menar sig rentav ha insett att vad som hindrat henne tidigare var att hon hade för mycket tid. Gränslös frihet passade henne dåligt. ”Restrictions breeds creativity” som man säger i designvärlden.

Med detta inlägg vill jag förstås inte slå ett slag för en kortare forskarutbildning. Eller för den delen påstå att småbarnsliv och forskarkarriär är väl anpassade efter varandra. Jag menar inte heller att det finns ett egenvärde i att allt går så snabbt som möjligt. Många saker behöver ta tid och det faktum att akademin trots allt tillåter detta är en av dess stora komparativa fördelar. Vad jag dock vill inskärpa är att absolut tid behöver sättas i relation till akademiskt självförtroende. Man har aldrig så mycket tid som när man inte är rädd.

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 28 september 2020)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Uncommit eller buckle down?

För ett par veckor sedan stod det klart för mig att jag hade för mycket på mitt bord. Det hela kom inte som en chock. Jag visste mycket väl när jag gick på sommarsemester att inledningen på höstterminen var tjock. Det var inte så jag ville ha det, men det var så det var. Förhoppningsvis skulle det lätta sen.

Så blev nu inte riktigt fallet. När jag den 11 september satte mig ner för att göra min sedvanliga fyraveckorsplanering insåg jag att även de kommande veckorna hade tjocknat. För under den intensiva terminsstarten hände det som så ofta händer i akademin. Nya saker bubblar upp. Roliga förfrågningar kommer ens väg. Saker tar lite längre tid än man tror.

Hastigt och lustigt fylls kalendern upp. De vita dagarna försvinner och med ens känns en del av det roliga inte lika roligt längre. Stressen smyger sig på och känslan av kontroll minskar. Det ironiska mitt i allt – särskilt om ni frågar min fru – är att jag driver en blogg om hur man praktiskt kan hantera forskartillvaron. Jag ger workshops om planering och prioriteringar. Ja, just denna höst skriver jag rentav i Curie om det. Folk skulle bara veta...

Situationen jag försatt mig i är på intet sätt obekant för mig. Jag har varit i den förr och också skrivit om den här och här. Trogna bloggläsare vet att jag har en del verktyg för att hantera det uppkomna. Men jag skulle ljuga om jag säger att det är enkelt. Och jag skulle också ljuga om jag säger att det här är sista gången som jag kommer hamna här. Livet fungerar inte så. Man kan ha hur mycket kunskap, principer, gränser, erfarenheter och energi som helst. Diket är ändå aldrig långt borta. Är man människa kommer man då och då att köra ner i det.

Men väl i diket finns det förstås ändå val att göra. För på ett eller annat sätt måste man kravla sig upp och köra vidare. Vad det hela tenderar att koka ned till är ett val mellan två olika strategier: uncommit eller buckle down. Det vill säga börja hoppa av saker eller bita ihop och kämpa på. I min erfarenhet är det förstnämnda svårare men mer effektivt. Följer man essentialism-filosofin så är det den linjen som gäller.

Men den smala vägen är som bekant inte enkel att gå. Själv är jag, likt många andra forskare, en pliktmänniska. Vad jag sagt att jag ska göra gör jag i regel. Min självkontroll är det heller inget fel på. Jag kan tvinga mig själv till både det ena och det andra. Detta kan förstås oavsiktligt – men icke desto mindre – leda till ett direkt självdestruktivt agerande.

Så finns det då inte en tredje vägens strategi? Ptja. Om man inte kört för långt ner i diket så gör det kanske det. Detta skulle i sådana fall vara att buckle down under en bestämd tid. Säg en månad eller max två. Parallellt med detta kan man rensa längre fram i kalendern. Avstyra saker, vänligt tacka nej till nya förfrågningar, delegera och minimera åtaganden. Lyckas man med detta kan man ta sig igenom puckeln i trygg förvissning om att det faktiskt blir lugnare längre fram. Greg McKeown skulle förstås skaka på huvudet, men själv har jag den här gången landat i en sådan hybridstrategi. Förhoppningsvis faller den väl ut!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!