Färdighetsmål

Merparten av min planering handlar om att prioritera vad som ska göras och när det ska ske. Men inför varje läsår brukar jag också sätta upp ett mer långsiktigt färdighetsmål. Det vill säga något som jag inte kan, eller inte är bekväm med att göra, men som jag på sikt vill – eller behöver – kunna göra. Tidigare år har jag bl.a. haft som mål att bli trygg i att skriva på engelska och att använda PowerPoint. Förra läsåret var mitt mål att lära mig skriva en bok som inte var en avhandling.

Min erfarenhet är att ett läsår utgör en ganska lagom period för att lära sig något nytt. Det är en tillräckligt lång tid för att avdramatisera vad det nu än är man vill lära sig. Det innebär gott om tid att försöka, misslyckas och prova igen. Samtidigt är det inte en oändligt lång tid. Ska man få något gjort kan man inte vänta alltför länge.

Bakgrunden till denna rutin är mina erfarenheter från källaren på LUX. Den vill säga min postdoktorala nollpunkt då jag verkligen insåg att jag – om jag nu ville arbeta som historiker – hade mycket kvar att lära mig. Vad jag var och vad jag kunde var inte tillräckligt för att få chansen att göra det som jag ville. Därför identifierade jag ett antal färdigheter som jag behövde lära mig: skriva vetenskapliga artiklar, utforma ansökningar, bli en trygg föreläsare etc. Allt detta kunde jag inte lära mig på en gång. Allt var heller inte lika viktigt i situationen som jag just då befann mig i. Därför gav jag mig själv tillåtelse att inte oroa mig för allt på en gång utan fokusera på att lära mig en sak i taget och lita på processen.

Det år av färdigetsträning som jag har starkast minnen från var när jag skulle lära mig att skriva på engelska. Det var läsåret 2015–2016 och jag hade precis fått en tvåårig postdocanställning via Crafoordska stiftelsen. Det var den längsta anställning som jag hade haft efter disputation och jag ville verkligen förvalta chansen. Minnet av att vara på väg ut ur systemet var färskt. Insikten om att artiklar i internationella tidskrifter vägde tungt stod klart för mig. Därför bestämde jag mig för att under ett års tid huvudsakligen skriva på engelska – trots att det tog emot och gick långsamt. Jag såg till att få ihop hela textmanus och lät kollegor med vana att skriva på engelska läsa igenom dem. Det var också under detta år som jag skrev artiklar tillsammans med Isak Hammar och Anna Kaijser. Självklart blev jag inte fullärd eller flytande under det här läsåret – men jag blev någorlunda bekväm. Det värsta motståndet, och rädslan för att göra bort mig, försvann.

Målet för läsåret 2019–2020 skiljer sig en del från de som jag haft tidigare. Det beror på att jag, från och med i höst, är medarbetare i Finish on Time. Jag är väldigt glad och tacksam för den möjligheten. Det känns spännande, roligt och stimulerande – men självklart också lite läskigt. Mitt mål är därför att bli trygg i den här nya rollen och att jag, med tiden, ska kunna göra detta några gånger per termin utan att det ska innebära ett alltför stort stresspåslag. Det vill säga ungefär så som jag lärt mig att hantera seminarier, konferenspresentationer, undervisning och offentliga föreläsningar. För ett par år sedan kunde jag mala och förbereda sådant i veckor. Nu är det mer något jag bara gör. Just därför känns det också som rätt tid att prova något nytt. Det är dags att vidga bekvämlighetszonen.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!