Strukturen för kapitlet är tämligen klar. Jag inleder med att lyfta fram hur ett par hundra fältbiologer samlades på Sergels Torg i mars 1969 för att protestera mot vattenkraftutbyggnaden i Norrland. Demonstrationen väckte medialt uppseende i samtiden. Fältbiologerna var ”inga vanliga demonstranter”. Föreningen förknippades med fågelskådning och friluftsliv – inte politiska manifestationer. Men åren kring 1970 kom detta att förändras. Fältbiologerna blev en aktiv och mycket synlig del av den nya miljörörelsen.
För att visa vad omvandlingen innebar gör jag i kapitlet en kronologisk genomgång av Fältbiologernas historia, från sent 1950-tal till tidigt 1970-tal. Vid periodens början är föreningen fast förankrad i en äldre naturskyddstradition. Det som står i centrum för dem är att uppleva, studera och bevara vild natur. När en fältbiolog talar om ”naturförstörelse” år 1961 så betyder det att estetiska värden är hotade. Man oroar sig för att ett högproduktivt kulturlandskap med barrträd och åkrar ska breda ut sig på de orörda viddernas bekostnad.
Ett par år senare, i kölvattnet av Rachel Carsons Silent Spring (1962), börjar miljögifter och fågeldöd diskuteras. Men det är knappast tal om att en global miljökris hotar mänsklighetens överlevnad. Denna tematik blir dock viktig under sent 1960-tal. Det vill säga efter det att miljöfrågorna fått sitt stora genombrott i Sverige hösten 1967. Till en början rör det sig om en begynnande miljörörelse som söker sina former. I början på 1970-talet har en radikalisering skett. Fältbiologerna gör sig kända för demonstrationer och direktaktioner. Särskilt riktar man sig mot det miljöpolitiska etablissemanget i form av Naturvårdsverket.
Det ovan nämnda beräknar jag bli ungefär 15 sidors text. Det räcker inte riktigt för ett kapitel. Därför planerar jag att ägna ytterligare 5–7 sidor åt att, utifrån annan forskning, ta ett bredare grepp på den framväxande miljörörelsen. Här finns bland annat Carl Holmbergs studie av Centerns Ungdomsförbund, Jonas Anshelms analyser av Svenska Naturskyddsföreningen och Per Lundins opublicerade studie kring Björn Gillberg och etablerandet av Miljöcentrum. Jag har också en del insamlat pressmaterial som kan komplettera framställningen.
Avslutningen på kapitlet ska kretsa kring de mediala kontroverserna kring Björn Gillberg. Här finns nämligen en brygga över till det sjunde och sista empiriska kapitlet i min bok. Detta kommer handla om öppna konflikter och motstridiga kunskapsanspråk. Något som är kännetecknande för hur miljö- och framtidskunskap cirkulerar under tidigt 1970-tal. Under genombrottsfasen 1967–1968 fanns en stark konsensus kring miljöfrågornas allvar och Hans Palmstierna fungerade som en samlande gestalt. År 1971, när kunskapen hade börjat omsättas i politik och juridik, så var det inte alls lika självklart att alla höll med varandra. Hans Palmstierna kom exempelvis 1971 i öppen konflikt med industriföreträdare. Våren 1972 rasade en polariserad framtidsdebatt mellan två professorer, ”domedagsprofeten” Gösta Ehrensvärd och ”framtidsoptimisten” Tor Ragnar Gerholm.
Men det faktiska skrivandet av kapitel 7 blir en uppgift för 2020. Innan jag kan ta itu med det är det mycket annat som ska bli klart. Till en början kapitel 6 som visat sig vara mer trögskrivet än jag hade räknat med. Vad detta beror på vet jag inte riktigt. Det är inte så att det står helt stilla, men några två sidor om dagen kommer jag verkligen inte upp i. Kanske beror det på novembermörkret? Kanske är det för många andra bollar i luften? Eller kanske är det helt enkelt så att ett långt bokprojekt och en lång termin börjar ta ut sin rätt...
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
November har varit ovanligt mörk i år, enligt alla. Även om jag tänker mig att alla novembrar är så. Hursomhelst står mängden choklad en får inmundiga i direkt korrelation till antalet mörka dagar i november*, så det är ju alltid nåt.
SvaraRadera*det är sen gammalt