Reflektioner från ett knappt år av bloggande

Det har snart gått ett år sedan den här bloggen startades upp. Ett fyrtiotal inlägg har publicerats och några till ligger i pipelinen. Men om en dryg månad, den första februari 2020, så är det slut. Då är det här bloggprojektet i mål. Tyvärr kan jag inte säga riktigt detsamma om manuset till min andrabok. Där kommer det behövas ytterligare lite skrivarbete.

Anledningarna till att bokmanuset inte kommer vara klart är flera. För det första visste jag redan på förhand att ett års skrivtid för en bok var ett ganska ambitiöst satt mål. Jag är ingen långsam skribent. Men jag är ingen vessla heller. Det som gör att jag får ur mig text är att jag har bra rutiner, bra självdisciplin och en bra lägstanivå. Det innebär att jag konsekvent kan få ur mig en sida om dagen. Ibland två. Ytterst sällan mer än så.

För det andra har jag haft många andra bollar i luften. Under 2019 har det skrivits ansökningar, redigerats antologier, åkts på konferenser och arrangerats seminarier. Jag har också fått förfrågningar om ett par mindre skrivprojekt som jag inte velat tacka nej till. Boken har varit prioriterad under 2019. Men i perioder har projektet ändå stått på paus. Det är val jag har gjort och de kan jag stå för.

Ett projekt som dock inte har sinkat boken är den här bloggen. På förhand hade jag en farhåga om att den skulle sluka mycket tid. I någon mån är det förstås också så. Blogginlägg skrivs inte av sig själva. Men samtidigt har det, åtminstone för mig, varit så att skrivande fött skrivande. Genom att ständigt skriva för publicering har jag fått upp farten. Dessutom har jag blivit mer orädd för att uttrycka mig i skrift. Bloggandet ger också, till skillnad från nästan allt annat akademiskt skrivande, omedelbar feedback. Det har varit värdefullt.

En ytterligare fördel med att blogga om sin skriv- och arbetsprocess är att det skapar en form av ”accountability”. Mitt bokskrivande är offentligt och därigenom upprättas en form av socialt kontrakt. Visst, ingen av er bloggläsare kommer att hänga mig om det inte blir någon bok. Men för egen del så blir löftet till mig själv starkare genom att det har gjorts offentligt. Då och då måste jag rapportera hur det går med bokskrivandet. Därigenom sätter bloggandet en extra press på mig att faktiskt föra bokprojektet framåt. Denna press har också varit värdefull.

Men viktigare än allt detta är det faktum att bloggen under vägs har fått ett större syfte. När den nu går in på sluttampen så inser jag att den inte längre primärt handlar om akademiskt skrivande och författandet av en andrabok. Den handlar om hur det är att vara forskare i början av karriären med allt vad det innebär. Osäkra anställningsförhållanden. Projektjonglering. Höga, men inte alltid så tydliga krav. Frihet och ansvar. Motgångar och framgångar. Hopp och självtvivel.

Vi är många som lever i denna tillvaro. Men vi hörs sällan. Vi har inga självklara forum, inga självklara representanter, och inga självklara företrädare som förstår vår situation. Ändå är vi en viktig del av akademin. Utan oss hade institutioner stannat och forskningsinriktningar stelnat. Men för att vi ska ha det bra så behöver vi varandra. Vi behöver dela erfarenheter och hjälpas åt. Min förhoppning är att den här bloggen har fyllt en sådan funktion och att den ska fortsätta att göra det ett litet tag till.

Med detta tackar jag för mig för i år. God jul och gott nytt år! Bloggen drar igång igen den 14 januari.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!