Provföreläsning i Lund

Idag är det provföreläsning för ett biträdande lektorat i historia i Lund. Jag var en av dem som sökte, men inte en av dem som kallades. Istället befinner jag mig på Häckeberga slott där jag, Johan Östling och Anna Nilsson Hammar anordnar en tvådagarsworkshop om framtidens kunskapshistoria. Runt omkring oss har vi goda vänner, nära kollegor och nya bekantskaper. Det är utan tvekan en av terminens höjdpunkter. Gårdagens gåsamiddag var top-notch.

Men hade jag fått välja hade jag idag varit i Lund och föreläst på temat ”Varför är kunskap om historia viktig?” Fasta tjänster i historia öppnas inte upp ofta. Biträdande lektorat är särskilt eftertraktade och notoriskt svåra att få. För den som inte är flyttbar, eller ser långdistanspendling som ett alternativ, är chanserna få. Det kan ta många år innan de dyker upp. För mig var detta första gången sedan jag disputerade 2013 som jag hade en sportslig chans i Lund. Det fönstret är stängt nu. Självklart finns det en sorg i detta. Både i att ha missat tjänsten och i att inte ha bedömts vara en seriös contender. När beskedet kom gjorde det ont. Det kändes som att bli avvisad och få sitt värde ifrågasatt.

Varken min situation eller mina känslor är unika. I akademin händer sånt här hela tiden. Det är ”all in the game” och existerar på alla nivåer. Visst finns det de som kommer in första gången de söker doktorandtjänst, får postdoctjänst eller forskningsmedel direkt efter disputation och därefter landar ett biträdande lektorat eller motsvarande. Men de personerna är få. Mycket få. Och tjugo år senare är det inte alltid de som är mest tongivande och satt störst avtryck. Det finns många krokiga vägar till akademisk framgång. Det finns också många vägar, såväl raka som krokiga, till professionell bitterhet. Men de vägarna är inte för mig. Det är inte så jag tänker rulla. Det har jag sedan länge lovat mig själv. Come what may så har det varit en grym resa. Jag är tacksam för det jag fått uppleva och stolt över det jag åstadkommit.

De motgångar jag haft hittills har inte hindrat mig från att göra det jag vill. Det ska inte den här heller göra. Jag har varken läst historia, doktorerat eller blivit docent för att få ett fast jobb. Självklart vill jag kunna försörja min familj. Men mina drivkrafter är inte – och har aldrig varit – ekonomisk trygghet. Jag vill utvecklas, lära mig saker, skriva, träffa spännande människor, läsa böcker och upptäcka världar. De senaste åren har jag också alltmer intresserat mig för att skapa något som är större än mig själv. Detta att vara med och bygga upp en forskarmiljö med begynnande internationell lyskraft är oerhört häftigt. Och det har faktiskt inte speciellt mycket att göra med mina anställningsförhållanden. Kanske är det rentav en fördel att jag för överskådlig framtid kommer vara projektforskare. Det är många möten jag inte behöver sitta på. Det är många bränder jag inte behöver släcka.

Dessutom är de fem som provföreläser idag alla skickliga historiker och trevliga människor. Fyra av dem har jag varit bekant med i omkring ett decennium. Jag är övertygad om att vem som än får tjänsten så kommer Lunds universitet ha gjort en bra rekrytering. Men den jag håller tummarna för är min vän Martin Ericsson. Jag har den djupaste respekt för honom som forskare och som människa. Han är en viktig del av den svenska historievetenskapens framtid och förtjänar en plattform att verka från. Lycka till Martin! Din provföreläsning kommer vara awesome!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!