tisdag 12 november 2019

Skriva om undervisning och lärande


Hösten 2016 fick jag en förfrågan från Klas-Göran Karlsson om att vara med i ett antologiprojekt om historieundervisning på universitetsnivå. Han hade en idé om att jag kunde skriva något kring tematisk och kronologisk historieundervisning. Frågor som jag i någon mån hade brottats med under mitt avhandlingsskrivande. Det lät som en spännande och svår utmaning. Jag var inte sen att tacka ja.

Totalt var vi ett dussintal personer vid min institution som under ett drygt år träffades för att diskutera idéer, erfarenheter och kapitelutkast. Inom gruppen fanns en stor spännvidd. Där fanns nydisputerade med begränsade undervisningserfarenheter och professorer med decennier under bältet. Vissa grep sig an den pedagogiska tematiken från teoretiska och historiefilosofiska perspektiv. Andra tog sin utgångspunkt i konkreta undervisningssituationer och praktiska vägval.

Själv hade jag svårt att börja skriva. Det kändes inte som att mina egna erfarenheter och funderingar var nog. Därför avsatte jag tid för att läsa och följa trådar. På något sätt behövde jag hitta något som jag själv bottnade i. Så här några år senare kan jag inte längre rekonstruera exakt hur läsprocessen såg ut. Men jag minns mycket väl när jag hittade fram. Nyckeltexten var Lendol Calders “Uncoverage: Toward a New Signature Pedagogy for the History Survey” (2006). Jag fann den djupt inspirerande. Den var konkret utan att vara tråkig. Teoretiskt genomtänkt utan att vara abstrakt och tillkrånglad. Dessutom var den rappt och smart skriven.

För mig blev detta en portaltext. Jag läste allt jag kom över av Calder. Via fotnoterna följde jag trådarna bakåt. Via Google Scholar kollade jag upp de som citerat honom. Under några veckors tid följde de intellektuella upptäckterna slag i slag. Detta är, om jag måste välja en enda sak i mitt yrke, det jag tycker allra bäst om. När nya världar öppnas upp och läsningen så att säga kaskadar.

I samband med detta fick jag en förfrågan från Henrik Rosengren, Scandias dåvarande redaktör, om jag ville skriva en "Scandia introducerar". Jag hade något halvår tidigare föreslagit ett annat ämne, men nu kändes det historiepedagogiska spåret mer lockande. Därför pitchade jag idén om att skriva om Lendol Calders pedagogiska idéer. Resultatet blev texten ”Avtäckningsmodellen: En undervisningsform med framtiden för sig?” (2017). Den byggdes senare ut till det längre antologikapitlet "Kan vi göra på något annat sätt? Utblickar och tankar kring färdighetsorienterad historieundervisning" som finns i boken Att undervisa i historia på universitetet (2018).

En viktig konsekvens av arbetet var att Andrés Brink Pinto blev inspirerad av mina litteraturfynd. Vi började på var sitt håll att prova några nya grepp i vår egen undervisning. Dessa föll, tyckte vi, väl ut. Därigenom växte på ett lågintensivt och organiskt sätt ett fördjupat samarbete fram. De senaste åren har det blivit konferenspresentationer, ett par gemensamma texter och rentav ett litet forskningsprojekt om studenters lärande tillsammans med Emma Severinsson.

För ett par veckor sedan hade vi förmånen att få besöka Örebro där Henric Bagerius och de andra historikerna gjort om grundutbildningen med utgångspunkt i samma pedagogiska idéer som vi fastnat för. Det var oerhört fascinerande att få ta del av detta arbete och diskutera undervisningsfrågor med ett sammansvetsat lärarlag med reell makt över undervisningens utformning. Det ska bli mycket spännande att följa hur deras initiativ utvecklas!

Att allt detta skulle följa på Klas-Görans inbjudan hösten 2016 kunde jag knappast ha föreställt mig. Men så fungerar inte sällan antologiprojekt. De får sidoeffekter. Inte minst genom att nya samarbetsytor upprättas. Exakt vad som ska ske är dock svårt att kontrollera. Klas-Göran fick exempelvis själv gripa sig an frågorna om tematisk och kronologisk historieundervisning. Så är det ofta för forskningsledare. Rollen består i mångt och mycket att ge andra förutsättningar och utmaningar. Vad som sedan sker är upp till andra. Detta att styra forskare är, som ekonomhistorikern Kerstin Enflo uttryckte det på ett seminarium i våras, ”like herding cats”. Själv har jag en del kunskapshistoriska erfarenheter av att försöka "herda". Men just i detta sammanhang var jag en av katterna...


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar