Vad krävs för att en bok ska lyfta?

 

Vad krävs för att en bok ska börja leva sitt eget liv? Vandra från läsare till läsare. Rekommenderas, ges i present, lånas ut och läsas om. Bli en klassiker som ständigt säljer och upptäcks av generation efter generation?

Följer vi Ryan Holiday – vars bok i ämnet, ”Perennial Seller”, jag skrev en understreckare om förra året (15/11 2022) – så är det bara en sak som spelar roll på sikt: word of mouth. Antingen slår en bok an så starkt hos vissa av sina läsare att de sätter den i händerna på andra (som sen gör samma sak, repeat). Eller så gör den inte det. 

Det spelar ingen roll hur känd du är, vilka institutionella resurser du har till ditt förfogande eller hur stor marknadsföringsbudget du har. Om boken inte träffar en del av dem som läser den på djupet så är den körd. Kanske kan den sälja ett tag. Bli omdebatterad, få fina utmärkelser och stå i många bokhyllor. Men läst, använd och älskad genom decennierna? Det är långt svårare.

Inom bokbranschen är allt detta välkänt. Varenda förläggare och redaktör vet att det är betydligt enklare att sälja böcker än att få människor att läsa dem. Tror ni mig inte? Ta en titt i era egna – och era närståendes – bokhyllor. Nog finns där ganska många titlar som aldrig öppnats eller som ni gav upp på längs vägen?

Anledningen till att det förhåller sig så är att det tar tid och energi att läsa böcker. Även en kort sak kräver åtminstone ett par timmar av fullt fokus. Och sådan dyrbar tid har vi alla begränsat av. Däremot är det ganska många av oss som i ett ögonblick av inspiration och ambition kan undvara 250 kronor. För vem vill inte vara en läsare? Och vem blir inte glad av att hålla i en ny bok?

Tyvärr kan läsakten snabbt skingra glädjen. Många böcker är inte vad du trodde eller hoppades att de skulle vara. De rycker inte tag, ger inga nya insikter, är träiga och tråkiga och alldeles för långa. Efter några månader på nattduks- eller skrivbordet ger du upp. Men kanske hamnar den halvlästa boken ändå i en bokhylla?

För skrivande människor kan det ovanstående väcka missmod. Är det verkligen så illa? Finns det ingenting man kan göra? Jo, det finns ganska mycket, framför allt före och under själva skrivprocessen (se streckaren!). Men hur bra boken än är så räcker det inte att den dimper ner från tryckeriet. Ska det bli några word of mouth-synergier så måste den hamna i händerna på riktiga läsare. Och för att den ska börja flyga räcker det inte med några hundra sådana.

En tumregel i den anglosaxiska världen är att en bok behöver nå 10 000 legitimt intresserade läsare för att få chansen att lyfta. Alltså 10 000 individer som öppnar boken med ambitionen att läsa ut den. Många av dem kommer att lägga den ifrån sig. En del kommer tycka illa om den. Men givet att boken faktiskt är så bra som du tror så kommer den då få en ärlig chans att börja flyga av egen kraft. Ditt jobb som författare är att göra vad du kan för att få detta att ske.

Så om ni undrar vad jag ska göra läsåret 2023–2024 så vet ni nu svaret. Få 10 000 legitimt intresserade personer att ge ”Ta din tid: Gör mindre men bättre” en chans. Jag hoppas du som läser den här bloggen är en av dem! För har du glädje av bloggen kommer du ha ännu mer glädje av boken! (den släpps 20 november och kan nu förbeställas). 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Två sorters historiker

Som doktorand fick jag lära mig att det fanns två sorters historiker. De som ville veta hur det en gång var och de som ville veta varför världen ser ut som den gör.

För de förstnämnda hade kunskap om det förflutna ett egenvärde. Allt vad man kunde lära sig om det förgångna var potentiellt intressant. För den andra gruppen förhöll det sig annorlunda. De ville ha orsaksförklaringar och samhällsrelevans, studera centrala förlopp och lära känna utvecklingens drivkrafter. De ville förstå vad de såg runtomkring sig. Inte bara lära sig det som Augustinus och Bengt Ankarloo talade om som förmågan att ”tänja ut själen” i tid och rum (distentio animi).

Själv kände och känner jag sympati för båda dessa idealtypiska positioner, även om jag nog historiskt sett har känt mig mest hemma i gruppen ”hur var det då?”. Förutsättningslös nyfikenhet och förundran inför tidens gång och andra människors liv är – tycker jag – goda och fullt tillräckliga drivkrafter för oss historiker. Förklara och förändra världen? Ptja, det är inget fel med det. Men kanske är historieforskning då något av en omväg? Eller?

Men till huvudfrågan. Håller kategoriseringen? Kan jag fösa in mina kollegor i endera fållan? Ja rätt många har jag en bra känsla för. Samtidigt finns det gott om hybrider. Och grovt sett skulle jag nog säga att de flesta som blir kvar i historikergebitet en längre tid har en ganska hög tröskel för deskriptiva studier och träget tröskande efter förståelse. De som vill ha mer action och impact tenderar att söka sig till andra ämnen och fält.

Samtidigt har jag med åren börjat vackla i mina övertygelser. Jag är inte längre riktigt lika fascinerad av svunna livsvärldar och tankemönster. Nej, det som på senare år verkligen fångat mig är frågan om hur människor skapar förändring och vrider samhällsutvecklingen i nya riktningar. Som doktorand observerade och tolkade jag idé- och kulturhistoriska skiften och nöjde mig med det. Nu går jag i gång på annat. Framför allt tjocka beskrivningar av aktörer och organisationer som medvetet, strategiskt och långsiktigt försöker få saker att hända (och ibland får det!). Här står saker som exakt kronologi, omedelbar kontext, personliga nätverk och institutionella resurser centralt.

Om man ska formulera detta som en grundfråga skulle det vara: ”Hur skapar människor samhällsförändringar?” Det är en aktörsorienterad historiesyn som tagit mig lång tid att landa i. Det har vuxit fram dels ur saker jag läst och studerat, men också genom mina egna erfarenheter av att på olika sätt försöka skapa förändring (om än i liten skala!). Här finns också en växelverkan. Jag lär mig saker av att studera det förgångna, översätter lärdomarna till nuet och provar dem i det enda tidens laboratorium som vi historiker har tillgång till – våra egna liv.

Men det går åt andra hållet också. För i takt med att jag lärt mig mer om hur världen omkring mig fungerar så har jag också lagt märkte till andra saker i de förflutna skeenden som jag studerar. Om jag har rätt och allt stämmer? Säkerligen inte. Varken livet eller historieskrivning är någon exakt vetenskap. Men någon sorts modeller och hypoteser om världen måste vi ha och agera på. Och so far skulle jag säga att historiskt grundade sådana har en del saker going för sig. Tiden får utvisa hur länge de står sig och vilka konsekvenserna blir!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tankar inför en stundande boklansering

 

De flesta forskare – liksom de flesta författare – är i första hand intresserade av att skapa saker. Drömmen kan vara att skriva och ge ut en bok. Kanske få en vetenskaplig artikel publicerad. Vad som händer sen? Ptja, vem vet och vem bryr sig? Och oavsett – det har man väl själv ingen kontroll över? Det finns väl marknadsförare på förlaget?

Själv tänker jag sedan några år tillbaka annorlunda. Jag gillar förvisso att skapa saker. Men som jag ser det så slutar inte den kreativa processen med att man skickar in ett satt korrektur till tryckeriet. Nej, på många sätt är det då det roliga börjar. För när texten finns i världen kan den få läsare. Och det är i mötet med dem som riktigt spännande saker kan hända.

Men detta något händer inte bara av sig självt. Det vet alla som publicerat någonting. Det allra vanligaste – åtminstone för forskare – är att det blir tyst. Visst kan man få många likes, delningar och glada tillrop på sociala medier för sin nya artikel, avhandling eller redigerade antologi. Men faktiska läsningar? Och stimulerande samtal om det man skrivit med andra forskare? Nog händer det. Men det är ganska sällsynt.  

”Jag tänker på det jag publicerar som att det försvinner i ett svart hål. Jag är övertygad om att ingen läser det”, berättade en brittisk historiker för mig i våras. Vi hade ett zoom-samtal där vi diskuterade hennes senaste bok. Hon var överväldigad över att jag, och ett par kollegor, faktiskt hade läst och processat vad hon skrivit.

Men det skrivna ordets magi är att detta kan hända. Det kan sammankoppla människor som aldrig varit i samma rum. Få oss att dela berättelser, kunskaper, minnen och känslor med varandra. När det är som bäst kan det kännas som att vi fyller i varandras tankar och delar existens. Det är inte många saker som är bättre än det!

Så vad kan man göra för att det man skapar ska lyckas åstadkomma detta? Är det bara tur och talang som gäller? Nej, jag tror ju inte det. Jag tror att det, åtminstone delvis, är ett resultat av medvetna val, handlingar och kunskaper. Vill man som forskare bli läst, av kollegor eller allmänhet, så får man väl ta och försöka ta reda på hur det går till. Fråga runt, läsa runt, experimentera och lära sig.

Själv är jag mitt i min egen lärprocess på området. Jag vet klart mer i dag än jag gjorde 2019. Men fullärd är jag knappast. Min förhoppning är dock att läsåret 2023–2024 ska föra med sig många nya insikter. 

Måndagen den 20 november släpps nämligen min nya bok: "Ta din tid: Gör mindre men bättre" på Volante. Det är en bok som hjälper människor mitt i livet och karriären att få luft i kalendern och tid till det viktiga. Jag tror mig veta att det är den bok jag hittills skrivit som har störst chans att bli läst, använd och uppskattad. Planeringen inför lanseringen är i full gång.  

Men med detta behöver jag all hjälp jag kan få! Så om du själv arbetar inom media, har tillgång till en publik eller scen, eller har idéer, kontakter och uppslag som du tror jag skulle ha glädje av. Tveka inte att höra av dig (helst på mejl, david.larsson_heidenblad@hist.lu.se). Jag kommer vara mycket tacksam!

*

Vidare bloggläsning:

"Bokmarknadsföring del 1"

"Bokmarknadsföring del 2"

"Vad forskare kan lära sig av marknadsförare"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om att låta skrivande ta tid

Skrivande är en konditionssport, särskilt inom akademin. Det finns så gott som inga texter i vår värld - förutom blogginlägg! – som bara skrivs och publiceras. Allt annat tröskas genom seminarier, handledare, reviewers och redaktörer. Många texter lever man med i många år.

Om detta sakernas tillstånd kan man tycka och känna olika saker. Själv har jag flera gånger sagt till mig själv – ”aldrig mer”. En hel del projekt har jag bara velat ge upp. Ibland redan på ett tidigt stadium.

Men att agera snabbt på sina skrivkänslor är inte att rekommendera. För i sådana fall hade inga projekt gått i mål. Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes något skrivprojekt som enbart varit kul och lustfyllt. Motståndet är alltid där. Det måste övervinnas. Gång på gång.

Nyckeln för mig är att förmå mig själv att lita på processen och att skjuta upp alla tänkbara krav på perfektion till en senare punkt. Jag vet att mitt första utkast inte kommer stå sig. Och det är fine. För det innebär att jag kan börja skriva med lägre anspänning. Tids nog blir det dags att ta fram sandpappret. Men först gäller det att komma i gång. Få ihop en textklump. Börja sortera tankarna. Låta processen ha sin gång.

Med åren har jag också insett att jag känslomässigt nästan alltid vill vara i en annan fas än den jag är i just nu. Jag längtar mig hela tiden lite längre fram. Tänk om jag fick börja skriva. Tänk om jag bara hade fem sidor. Tänk om jag kunde börja med empirin. Tänk om jag hade ett utkast som andra kunde läsa. Tänk om jag var helt klar. Tänk om jag kunde börja med något nytt.

Ja, ni känner säkert igen det. Och anledningen är – gissar jag – att nuets problem alltid är mer konkreta än framtidens och gårdagens. Man glömmer bort hur det är i andra faser och slukas upp av den man befinner sig mitt i. Kanske måste det vara så? Kanske kräver knixiga skrivproblem att man låter dem ta över tillvaron, om så bara för en dag eller två?

Tidigare i år läste jag Louise DeSalvos bok ”The Art of Slow Writing: Reflections on Time, Craft, and Creativity” (2014). Där delar hon med sig av sina egna erfarenheter från ett långt skrivande liv, men lyfter också fram resonemang från olika skönlitterära författare hon studerat. Särskilt intressant är när hon läser författardagböcker som Virginia Woolfs och John Steinbecks och på nära håll följer några av de skrivvåndor som vi i efterhand vet har resulterat i stor litteratur. Vägen dit gick genom långsamt, hantverksmässigt arbete. Mening för mening. Stycke för stycke. Omskrivning för omskrivning.

En tanke från DeSalvos bok som stannade kvar hos mig rörde hur viktigt det är att låta skrivande ta sin tid. För att skynda genom skrivande är detsamma som att skynda genom livet. Och varför skulle vi vilja göra det? Vad är poängen?

Bättre då att snöra på sig ett par bra skor. Förbereda sig på att det kommer ta tid. Inse att det är fullt naturligt att känna tvivel och att vilja ge upp på vägen. Men man behöver inte agera på känslorna. Man kan underordna sig processen. Fortsätta framåt. Eller för att tala med E.L Doctorow:

”Writing a book is like driving a car at night. You only see as far as your headlights go, but you can make the whole trip that way.”

Keep going!

*

Vidare bloggläsning: "Om värdet av att skriva om" & "Att lämna ifrån sig text"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur hjälper man bäst unga forskare?

 

De allra flesta forskare är generösa med sin tid och kunskap. Kan de hjälpa en student, doktorand eller postdoc med något så gör de i regel det. Ja, många har så stor lojalitet mot andra att de försummar sitt eget välbefinnande och sin egen karriär. Det som skuffas undan kan vara den egna forskningen eller återhämtningen, familjen eller fritiden. 

På sikt är detta förstås ingen vidare strategi. Den som själv drunknar kan inte rädda någon annan. För att i det långa loppet kunna se och lyfta andra måste man känna och respektera sina egna gränser.

Detta är förstås lättare sagt än gjort. Idealister kan pressa sig långt och i akademin finns det gott om sådana. Vilka skyddsmekanismer vi forskare har tillgång till skiljer sig också mycket åt. Vissa av oss har familj, vänner, chefer och kollegor som hjälper till att sätta gränser åt oss. Andra har det inte. Därtill ser skyddet mycket olika ut beroende på var vi befinner oss i karriären.

Men om man då är en av de seniora som inte håller på att drunkna. Vad kan man göra för att bäst hjälpa en ung forskare som vill fortsätta verka i akademin? Vad ska man fokusera på? Ska man söka pengar åt dem? Ge tips och råd? Läsa och kommentera på deras texter? Bjuda med dem på konferenser och workshops? Samskriva? Knuffa ut dem i världen? Avråda dem från att ge sig in på en så här osäker bana?

På dessa frågor finns det inga enkla svar. För det beror så otroligt mycket på vem den unga forskaren är och vad denna vill och kan tänka sig att göra. Därför är det viktigt – för den som verkligen vill hjälpa någon annan – att börja med att lyssna. Människor har två öron och en mun. Vi bör i alla sammanhang lyssna minst dubbelt så mycket som vi pratar.

Men detta är svårt. För som senior forskare vet man väldigt mycket. Man har genom åren gjort egna misstag och fått många goda – och dåliga – råd. När en yngre kollega vänder sig till dig är det lätt att kranar av personliga erfarenheter öppnas. Det är lätt att glömma att lyssna, känna av och ställa frågor. Trots att detta är något som de allra flesta av oss verkligen uppskattar hos andra. Människor som ger oss sin fulla uppmärksamhet, som lyssnar och känner in, som får oss att inse att vi själva ibland redan bär på svaret vi söker. Personer som låter oss upptäcka något själva, snarare än att tala om det för oss.

När jag för några år sedan gick en doktorandhandledningskurs intervjuade jag några av mina egna förebilder. En av dem berättade då om hur hen såg det som sin viktigaste uppgift att hjälpa doktoranden att bygga sina egna professionella relationer och nätverk. Målet var att doktoranden, när denne väl gått i mål, inte skulle behöva sina handledare. Doktoranden skulle vara del av ett stort och varierat akademiskt ekosystem. Vara en deltagare och medskapare.

Läsa och kommentera på texter? Ja, nog gjorde en handledare det. Men det var inte det viktigaste. Och att knyta doktoranden hårt till sig själv. Det var verkligen inte målet. Tvärtom. Idealet var att den nydisputerade var en självständig forskare som var socialiserad i ett större forskarsamhälle, som kunde ta sig fram och skapa värden – för sig själv och andra – i många olika sammanhang.

Vägen dit kan förstås se ut på olika sätt. Den handling som i ett visst skede kan hjälpa en person, kan i ett annat sammanhang stjälpa en annan. Och det som är bra på kort och medellång sikt är inte alltid vad som är bäst i det långa loppet. Samtidigt tycker jag doktoranden som inte behöver sin handledare och skapat sig sin egen värld är en bra målbild. 

Men vad tänker ni? Hur hjälper man i er erfarenhet bäst en ung forskare? Och ni som befinner er tidigare i karriären, vad önskar ni er av era seniora kollegor? Finns det någon som hjälpt dig på ett alldeles särskilt bra sätt? Hur då? Vad var det som gjorde det så bra?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Det bästa jobbet du någonsin haft

 

Var är internet som bäst? Jag skulle säga Seth Godins blogg. Den startades 2002 och har sedan 2005 uppdaterats minst en gång om dagen. Längden på inläggen varierar, från ett par meningar till några stycken. Så gott som alla är läs- och tänkvärda.

Själv upptäckte jag bloggen någon gång omkring 2020 i samband med att jag, så smått, började bli intresserad av marknadsföring. Detta visade sig vara ett kaninhål av rang. Numera läser jag bloggen dagligen och jag har ett dussintal av hans böcker i min bokhylla. Och så fort en ny kommer ut så beställer jag den direkt oavsett vad den handlar om. Jag vet att jag kommer tycka om den, bli inspirerad och lära mig mycket. Jag är ett true fan.

Godins senaste bok, ”The Song of Significance: A New Manifesto for Teams” kom ut i början på sommaren. Den handlar om vad som krävs för att skapa ett bättre, mänskligare och mer meningsfullt arbetsliv. Utgångspunkten är vad som krävs för att någon ska känna ”det här är det bästa jobbet jag någonsin har haft”. Godin ställde några frågor om detta till sina bloggläsare i december 2022. Man fick berätta vilket det bästa jobb man haft varit och ticka så många boxar man ville för ett antal påståenden om vad som hade gjort jobbet så bra.

De fyra som hamnade högst var följande: ”I surprised myself with what I could accomplish”; ”I could work independently”; ”The team built something important”; “People treated me with respect”. De två första – att överraska sig själv och få möjligheten att arbeta självständigt – var överlägset mest populära. Omkring 60 procent tickade dessa boxar. Noterbart är också att färre än 20 procent lyfte fram ekonomisk ersättning. Andra saker är långt viktigare. I alla fall för mig och alla de andra som läser Seth Godins blogg.

Men fokus i ”The Song of Significance” ligger inte på läsarens egna arbetslivserfarenheter. Den fråga som boken kretsar kring är hur de som läser den kan göra för att ge andra möjligheten att få det bästa jobb som dessa någonsin haft. Hur kan du skapa förutsättningar för andra att överträffa sig själva? Vilka professionella kulturer och ekosystem bygger du? 

”If you’re not drowning, you are a lifeguard”.  

Han lyfter fram en berättelse från den legendariska managementtänkaren Tom Peters. Det var en gång en direktör, berättar han, som skulle välja vilken av två chefer som han skulle befordra. För att avgöra detta pratade han inte med cheferna i fråga. Han tittade inte på några formella utvärderingar eller lönsamhetskurvor.

I stället använde han sig av följande metod. Han tittade på hur det hade gått för dem som hade arbetat för de två cheferna. Hur hade medarbetarnas karriärer utvecklats? Vad hade de åstadkommit? Därefter tittade han på vad de som i sin tur hade arbetat för dessa personer gjort. Sensmoralen är att en bra ledare skapar positiva kaskadeffekter med lång – ja, livslång – verkan. "Measure what matters".

Så vad har allt detta med konsten att vara forskare att göra? Ja, som jag ser det en hel del. För vad vi håller på med är att tillsammans söka och cirkulera kunskap. De artiklar och böcker vi själva skriver är en del av detta. Men det vi hjälper våra kollegor, studenter och andra vi kommer i kontakt med att göra är viktigare. Den största framgången som en människa är med och skapar är inte sin egen utan andras. Och man behöver inte vara chef för att vara en ledare.

”Take responsibility, give credit”.

Vidare bloggläsning:

"Från jag till vi"

"Multipliers"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Antologier! Antologier!

 

Sedan några dagar tillbaka befinner jag mig åter på kontoret. Känslorna är blandade. Å ena sidan är det roligt att läsa och skriva och umgås med historiker. Å andra sidan känns det som att det plötsligt är väldigt mycket som händer samtidigt.

Framåt lunchtid är jag mör i huvudet. På kvällarna är jag helt slut.

Med åren har jag lärt mig att det alltid är så här i mitten på augusti. Intellektuellt arbete är krävande. Det tar tid att komma upp i tempo och få lite kondition. Om några veckor kommer det nog att kännas annorlunda. För så brukar det ju vara. Allt blir vardag.

Med detta sagt så är det här årets uppstart faktiskt lite speciell. Jag har ovanligt många fronter öppna. Tillsammans med Jenny Andersson, Nikolas Glover och Orsi Husz gör jag det sista på antologin ”Marknadens tid” som handlar om den så kallade marknadsvändningen i det sena 1900-talets Sverige. Parallellt skriver jag, Orsi och Elin Åström Rudberg på ett antologikapitel om införandet av Allemansfonder. Därtill pågår slutarbetet med min egen bok ”Ta din tid” som ironiskt nog har fått undertiteln ”Gör mindre, men bättre”. Jotack.

Nåväl, saker klumpar sig ibland i akademin. Det är ofrånkomligt eftersom produktionstiderna är så långa och våra olika projekt alltid överlappar. Även ett snabbt och smidigt antologiprojekt tar i regel två–tre år från idé till färdig bok. Den faktiska arbetsinsatsen är dock mycket ojämnt fördelad. I långa perioder gör man ingenting och kan glömma bort projektet. I andra perioder är det mer intensivt. Men vad som framför allt gör projekt av denna typ krävande är koordineringen av människor. Varje projekt har, för att tala med Cal Newport, en overheadkostnad i form av kommunikation och administration. Hur stor overheaden är förstår man ofta först efteråt när den inte längre finns.

Och den tidpunkten kommer också. Antologier blir till slut klara! I dag landade exempelvis den superläckra ”Humaniora i välfärdssamhället” på mitt skrivbord. Den är redigerad av Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson Stringberg och är verkligen ett styrkebesked för svensk forskning om humanioras historia. Mängder av intressanta kapitel och en perfekt följeslagare till de tre redaktörernas samskrivna systervolym ”Humanister i offentligheten” som kom förra året.

Själv medverkar jag med ett kapitel om Sydsvenskans kultursida på 1960-talet som jag skrivit ihop med Johan. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att vi skrev en essä om detta redan i maj 2021 som publicerades just i Sydsvenskan ("Forskarna behövs på kultursidorna"). Vårt bokkapitel var redan då i princip klart (om än inte granskat av redaktörer och sakkunniga). Det hela säger ganska mycket om de olika tidsrytmer som forskare och journalister arbetar inom. Från inskickat manus till publikation tar det i en tidning dagar eller veckor. I forskarvärlden tar det år.

En annan färdig antologi är ”Knowledge Actors: Revisiting Agency in the History of Knowledge” som kom från tryckeriet i slutet på juni i år. Där är jag själv en av redaktörerna. Boken fullbordar min, Johans och Anna Nilsson Hammars kunskapshistoriska trilogi på Nordic Academic Press och har även den många spännande kapitel. Extra stolta är vi över att Peter Burke – en verklig nestor inom historievetenskapen – har bidragit med ett efterord. Det kommer vi att leva länge på!

Alla dessa antologier finns, eller kommer snart att finnas, fritt tillgängliga att ladda ned och läsa för den som är intresserad. ”Knowledge Actors” kan man redan få tag på här. Men för den som hellre läser på papper finns faktiskt också chansen att få ett gratisexemplar av boken. Det enda som krävs är att du före den 1/9 skickar ett mejl till Johan Östling (johan.ostling@hist.lu.se) där du anmäler ditt intresse och anger din postadress. Vi kommer skicka till så många hugade läsare som vi kan!

*

Vidare läsning: "Varför antologier" & "Förtroendeekonomin och dess tidsskalor" 

-------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!