I forskarvärlden är det sällan skarpt läge. Har man en dålig dag på jobbet eller barnen är sjuka en vecka så får detta i regel inga större konsekvenser. Det är bara att borsta av sig dammet och hoppa upp på hästen igen. För varken vetenskapliga artiklar, böcker eller forskningsansökningar skrivs under korta stunder av intellektuell briljans. Nej, de blir till genom tålamod, självdisciplin, uthållighet och redigeringsarbete.
Men det finns förstås undantag. Vissa dagar står det faktiskt ovanligt mycket på spel. Och i dag är en sådan dag för mig. Istället för lekplatser och Greta Gris ska jag bege mig till kontoret för att provföreläsa och intervjuas på Zoom för ett lektorat i historia här i Lund. Den som rankas högst erbjuds en fast anställning på 100 %. Övriga får ingenting. Detta är, som man säger i spelvärlden, en "top-heavy prize structure".
Vad som gjort dagen lite extra spännande är att förutsättningarna nyligen har kastats om. Den stora förhandsfavoriten, en välmeriterad professor från Skottland, har nämligen av någon anledning hoppat av. Och en annan av de sökande har fått tjänst i Stockholm. Detta förbättrar givetvis utsikterna för oss tre som är kvar. En halvchans har blivit en målchans. Men i sak förändras förstås inte så mycket. Jag ska i dag göra det jag ändå skulle ha gjort: fokusera på det jag kan påverka, det vill säga genomföra min föreläsning och min intervju så bra som möjligt. Hur detta sedan bedöms i relation till övriga sökande är inget jag behöver fundera på. "Let the chips fall were they may".
Men hur har jag då utarbetat min gameplan? Vilka principer och strategier har jag byggt mitt case runt? Tja, för det första har jag gjort något som magicspelare kallar "läsa på korten". Det vill säga istället för att gissa vad de sakkunniga och lärarförslagsnämnden kommer värdera så har jag noga studerat utlysningstexten och instruktionerna. Därefter har jag, efter bästa förmåga, sett till att allt det som uttryckligen efterfrågas finns med i mina handlingar. Kanske kan man kalla detta att ”spela defense”. Det vill säga, jag har gjort vad som stått i min makt för att jag inte ska kunna sorteras bort.
För att vinna räcker det dock inte med att hålla nollan. Man måste kunna göra mål också. Och helst ha en plan för eventuell straffsparksläggning. Den fråga som jag ställde mig själv i våras var därför. Hur skulle de sakkunniga kunna argumentera för att just jag ska få det här lektoratet? Det är en fråga som hjälpte mig att tänka på det jag har som få – eller inga – andra sökande har. Saker som att ha varit med och byggt upp en forskningsmiljö, ingå i ett stort RJ-program, författat pedagogiska publikationer, varit forskningsledare för två postdocprojekt och drivit den här bloggen. Självklart har jag också lyft fram mina vetenskapliga publikationer och min undervisningserfarenhet från olika nivåer. Men jag visste redan när jag sökte att det skulle finnas många i startfältet som skrivit internationella artiklar, gett ut monografier, dragit in forskningsmedel och samlat på sig lektorstimmar. Vad var min ”point of difference”? Vad kunde få det att tippa över åt mitt håll?
Med detta sagt så vet varken jag eller någon annan om min gameplan kommer räcka hela vägen. Det kan finnas alla möjliga skäl till att någon av de andra erbjuds tjänsten. Och på ett sätt är det ganska skönt att veta att jag nu står mot två andra som har helt annan forskningsprofil än jag. Vill institutionen och fakulteten ha något annat än det jag kan erbjuda så är det fine. Men vill man ha en forskare av mitt snitt så har jag gjort vad jag kunnat för att de som bestämmer ska kunna argumentera för min sak. Nu gäller det bara att fullfölja planen. Sen får utfallet bli vad det blir. For all the marbles.
Nästa del i serien: "Medvind och motvind"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar