Konsten att sekvensera

 

Varje gång när jag kommer tillbaka från en längre ledighet så slår samma insikt emot mig. Det jag ägnar mina arbetsdagar åt är svårt. Det är utmattande att sitta framför en dator, läsa och skriva, undervisa och föreläsa, mejla och ha möten. Framåt eftermiddagen – om inte tidigare – är krafterna slut.

Några veckor efter en ledighet känner jag annorlunda. Då har jag fått upp min kondition för kunskapsarbete. Dagarna på kontoret ger mer energi än de tar. Jag har ork och lust att göra saker när barnen somnat.

Men är det verkligen bara kondition det handlar om? Eller finns det andra hemligheter till att utföra kunskapsarbete?

För de av er som följt bloggen länge och läst ”Ta din tid” så vet ni att djuparbete är en sådan nyckel. Det vill säga korta, fokuserade arbetspass där man ägnar sig åt en enda sak och stänger ute alla distraktioner. Så här mitt i terminen är mina pass 40 minuter och 8 sekunder långa. Men i januari och augusti klarar jag absolut inte så länge. Då är jag glad om min koncentration håller i 25 minuter.

Men nästan lika viktigt som djuparbete är att kunna sekvensera och periodisera arbete. Det vill säga att göra saker på rätt tid och i rätt ordning. Grundprincipen här är att så kallad ”context switching” ska minimeras. Det vill säga man ska vara försiktig med att hoppa mellan alltför många olikartade arbetsuppgifter. Detta gäller såväl under arbetspass och arbetsdagar som arbetsveckor.

En radikal teknik, som jag skrev om för något år sedan, är att göra en enda sak per dag. Vissa dagar forskar man, andra undervisar man och ytterligare andra sitter man i möten eller läser. De dagar man gör X har man inte dåligt samvete för att man inte gör Y och Z. De aktiviteterna har sina dagar längre fram.

Ett annat sätt att strukturera tiden är att försöka sammanfoga tematiskt besläktade aktiviteter. Själv spelade jag för några veckor sedan in en podd om aktiesparandets historia samma vecka som jag skrev på en vetenskaplig artikel om Aktiefrämjandet och utarbetade ett synopsis med Orsi Husz för vårt bokprojekt ”Allemanskapitalismen: Vardagliggörande och politik, c. 1950–2000”. Den veckan läste jag också ett par artiklar i ämnet som jag hade på min att-läsa-lista. En sådan vecka hade det varit enkelt att hålla en offentlig föreläsning i ämnet eller planera ett undervisningspass.

Det hade dock varit betydligt svårare att spela in en podd om miljöfrågornas genombrott eller göra en intervju om ”Ta din tid”. För detta hade inneburit en större ”context switch” eller ”sammanhangsförskjutning”. Det hade säkert gått. Men det hade varit betydligt mer utmattande. Kan man samla lika med lika så är mycket kognitiv energi vunnen!

För att lyckas med den här typen av sekvensering krävs framförhållning och frihet att lägga upp sitt arbete. Periodvis är det omöjligt. Och har man vissa uppdrag eller anställningsformer så går det inte. Men för den som har möjlighet så är detta en teknik som – tillsammans med djuparbete – kan få mycket stora positiva konsekvenser. Både för vad du får gjort på jobbet och hur du mår utanför det. Win-win.

* 

Bor du i Göteborg eller Lund? Då finns det möjlighet att lyssna till mig prata om "Ta din tid" den här veckan. Båda evenemangen är gratis, bara att titta förbi!

27/2 Föreläsning på Folkuniversitetet i Göteborg, 18–19.30  

28/2 Samtalar jag med Martin Degrell i Läsesalen på LUX, 12.15–12.45

Och vill ni hellre läsa en intervju så finns det en ny i Fastighetstidningen. Fritt tillgänglig här!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Återkoppling & skrivprocess

I förra veckan blev jag färdig med en vetenskaplig artikel. Eller färdig och färdig. Jag fick ihop ett komplett manus med ofullständiga fotnoter. En text jag kunde läsa igenom själv utan att skämmas. En text jag kunde skicka ut på remiss till ett par kollegor som förvarnats om att texten var på gång.

Inom några dagar fick jag återkoppling. Ärlig, rak och konstruktiv sådan.

När jag tog helg visste jag att jag inte hade någon färdig vetenskaplig artikel i min dator. Jag hade ett utkast som måste arbetas om. 

Men innan jag kan börja göra det behöver jag läsa in mig på några nya texter. Ta mig tid att tänka. Ventilera mina tankar med andra. Och göra upp en ny plan för hur arbetet ska se ut fram till inskick.

Som synes befinner jag mig någonstans mitt i skriv- och forskningsprocessen. På ett sätt är jag klar. Jag har karvat ut ett stenblock och fått fram en figur. Den är inte speciellt vacker än. Men jag tror den har potential.

Och jag vet efter mina år i akademin att det är så här processen ser ut. Forskning är en kollektiv verksamhet. Slutprodukten blir till i kritisk dialog med andra. Det gäller att lägga undan egot och underordna sig processen.

Men detta är förstås lättare sagt än gjort. För det finns alltid delar i en som bara vill vara klar. Som nöjer sig med att texten blir publicerad. Som önskar sig uppmuntran och applåder i stället för utmanande läsningar.

Likväl. Ärlig, rak och konstruktiv kritik är en generös gåva. Det är genom den som man kan skapa något som slår an hos andra, som förflyttar ett forskningsläge, som tål att läsas om decennier. Och det är ju detta som räknas. Hellre ett fåtal texter av hög kvalitet än en uppsjö av mediokra.

Eller? Vad som möjligen komplicerar det hela är var man lägger ribban för olika texter. Själv ser jag många av mina vetenskapliga alster som arbetstexter. De är rapporter från ett pågående arbete, något som behövs för att föra processen framåt och avrapportera till finansiärer. Sådana texter har instrumentella drag. Det finns inga ambitioner alls där om att skriva för evigheten.

Och helt ärligt, sådana texter måste man kunna få ur sig för att livet och karriären ska gå ihop. ”Bra nog” är ett nödvändigt verktyg att ha tillgång till som forskare.

Samtidigt. Vad jag verkligen uppskattar i akademin är sammanhang när kunskapssökandet är på riktigt. När alla inblandade tar det som görs på djupaste allvar. Köksbordsmagic i all ära. Jag gillar att spela Pro Tours. Eller i alla fall spela med andra som både är skickliga och gör sitt yttersta. En allvarsam och uppslukande lek.

Om det är viktigt att vinna? Nja, jag skulle faktiskt inte säga det. Det viktiga för mig är att få vara med, spela väl och kunna bidra med något betydelsefullt. Men andra får gärna vara bättre. Jag är glad att få arbeta nära människor som spelar i en högre liga än jag gör. Det är kul, lärorikt, svårt och utvecklande. Jag hoppas det kommer fortsätta vara så!

Och efter sportlovet ska jag ge mig på den där texten igen. Det är dags att göra den färdig. För inskick...

*

Vidare bloggläsning:

"Att lämna ifrån sig text"

"Om värdet av att skriva om"

"Skrivande och akademiskt självförtroende"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ubåtar, stress och svårigheten att tänka klart

 

En lurig sak med att verka i akademin är att den innehåller många ubåtar. Det vill säga projekt, åtaganden och förflugna löften som man vet kommer dyka upp någon gång, men som är omöjliga att tidsbestämma och lätta att glömma bort. Det kan röra sig om redaktionella kommentarer, handledning, korrektur, granskningsuppdrag – you name it.

Du som läst ”Ta din tid” och bloggen ett tag kan möjligen förledas att tro att sådant där sällan överraskar mig. Jag har väl buffertar, system och planer? Well, det har jag. Men jag är också rätt bra på att sortera bort allt det som inte kräver min uppmärksamhet just nu. 

I alla fall när jag är i form. Då är det ”out of sight out of mind” som gäller.

Men ibland händer något som rubbar balansen. Det kan vara att jag gjort bort mig i något sammanhang. Kanske sagt något klumpigt eller ogenomtänkt.  

Kommer det en ubåt eller två då så kan tillvaron snabbt kännas övermäktig.

Då vaknar jag mitt i natten. Känner stressen och oron krypa. Målar upp skräckscenarier och våndas. Jag vet ofta medan vargtimmen pågår att reaktionerna är något överdrivna och att det finns konstruktiva saker att göra när dagen väl kommer. 

Men där och då är obehaget likväl där. 

I investeringsvärlden talar man ibland om ”the sleeping point”. Det vill säga den punkt då finansmarknadernas fluktuationer rörande börskurser och räntor gör att du inte kan sova. Tumregeln då är att man ska sänka risken. För det är svårt – för att inte säga omöjligt – att fatta bra beslut när man är rädd och stressad.

Detta är en av livets många orättvisor. För människor – inom som utom forskarvärlden – befinner sig i extremt olika livssituationer. Vissa kan ta det lugnt, bida sin tid, ta kalkylerade risker när oddsen är goda, avstå när de inte är det. 

Andra måste agera här och nu. Oavsett hur de mår. 

Enligt Shane Parrish, som i höstas kom ut med boken ”Clear Thinking”, rymmer detta enkla förhållande hemligheten till att fatta bra beslut. Dåliga beslut beror i regel på att man är i en dålig position. Man är stressad, ledsen, arg och rädd. I ett sådant läge hjälper det inte att få mer kunskap eller några goda råd om hur man ska göra när himlen är blå. Man behöver först och främst förbättra sin position. Få hjälp av andra. Bli lugn och samlad och tänka klart.

Vad kan man då göra för att ta sig till en sådan position? Ligger det inom individens makt? Ptja, delvis gör det ju det. Parrish menar att man varje dag bör försöka göra någonting som kommer göra ens framtida liv enklare. Det behöver inte vara något stort, men det behöver vara något. Ge det år och decennier så kommer ett sådant disciplinerat agerande ge resultat. Du kommer kunna tänka klarare och fatta bättre beslut.

Låter det trist? Livlöst? Kanske det.

Parrishs poäng är dock att det på sikt ger möjlighet till mer roliga saker, mer mening och mer liv. Ni får läsa honom och se vad ni tycker! För kan man följa honom blir ubåtarna lite lättare att hantera. 

Kanske lyckas man till och med hindra sig själv från att släppa ner dem i vattnet från första början…

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Fem år i bloggosfären!

I dag är det exakt fem år sedan den här bloggen gick live. Då hette den ”Ett år av akademiskt skrivande” och tanken var att det skulle bli just det. I ett års tid skulle jag skriva ett inlägg i veckan och dokumentera hur det gick till att skriva en andrabok. Parallellt ville jag dela med mig av sådant som jag lärt mig under mina år som doktorand och postdoc.

Jag kom att följa planen ganska väl på alla punkter utom en. Bloggen fick leva vidare. Och även om dess inriktning växlat lite genom åren och ett namnbyte har skett så är mycket sig likt. De flesta tisdagar under terminstid publicerar jag ett inlägg om vad jag gör, tänker, läser eller funderar på.

Under åren som gått har ni som tar del av bloggen långsamt blivit fler och fler. Ett vanligt inlägg läses numera av ett par hundra. Ett populärt av några hundra till. När jag figurerar i media hittar många andra hit. Totalt har bloggen haft omkring 95 000 sidvisningar.

Detta är nu inte speciellt stora siffror. I alla fall inte om man jämför med när jag skriver i tidningar eller medverkar i en populär podd. Likväl. Jag tycker ni är många! Och jag är glad att ni inte har tröttnat. För jag tycker fortfarande det är kul och givande att blogga. I mitt forskarliv är detta verkligen ett socialt medium!

Bloggen gör att jag lär känna nya människor och håller kontakt med andra. Den gör mig upptäckbar i sökmotorer. Och den ger mig också möjlighet att uppmärksamma sådant som andra gör.

Häri ligger dock en paradox. För många av de allra bästa forskarna är faktiskt svåra att upptäcka. De finns inte på sociala medier och berättar inte för världen om sina nya publikationer. I stället koncentrerar de sig på annat: forskning, undervisning, handledning och relationsbyggande. I den mån de blir uppmärksammade i bredare sammanhang är det andra som gör det. Personer som jag som lagt ned tid och energi på att skapa sig en plattform.

Det tar lång tid att bygga en sådan. Och det går snabbt att rasera den. Men ni som följt med de senaste månaderna har också kunnat se kraften i att ha en. För hade jag inte bloggat, skrivit i tidningar och kontinuerligt lärt känna människor så hade ”Ta din tid” inte funnits. Den har fötts ur detta. Och dess stora genomslag beror på att den har haft förutsättningar att bli upptäckt och omtalad.

Men vad innebär detta för min forskning då? Blir det någonsin en tredjebok? Ptja, tanken är faktiskt att det ska bli det. Till hösten kommer Orsi Husz och jag att börja skriva på ett bokprojekt med arbetstiteln ”Allemanskapitalismen: Vardagliggörande och politik, 1950–2000”. Mycket av förarbetet är gjort, men för att genomföra projektet behöver tid, energi och fokus värnas. Målet är att ett manus ska föreligga framåt midsommar 2025. Det känns görbart! Särskilt om jag kan smyga igång redan i vår... 

Så med detta besked kan ni också känna er trygga i att bloggen kommer puttra på. Det finns mycket kvar att blogga om! Tack för de första fem åren!  

*

De kommande månaderna blir det ett par öppna föreläsningar kring "Ta din tid": en i Göteborg och en i Lund. Kom gärna förbi!

27/2 Göteborg. Tid: 18-19.30. Var? Folkuniversitetet, Norra Allégatan 6 (länk till eventet). 

23/3 Lund. Tid: 19.30-21.30 Var? Filosoficirkeln Palaestra hörsal, Paradisgatan 4.  

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Fem läs- och lyssningstips (januari 2024)

Ett av mina favoritinslag i Cal Newports podd "Deep Questions" är att han återkommande berättar om fem böcker som han läst under den gångna månaden. Så detta år tänkte jag ta och göra något liknande här på bloggen. Sista fredagen i varje månad kommer jag därför samla upp lite saker som jag uppskattat mycket: böcker, poddar, artiklar och annat. Enjoy!

# 1 

Cal Newport intervjuar Ali Abdaal i Deep Questions (Episode # 284). Ett riktigt bra avsnitt som omedelbart fick mig att beställa Abdaals nya bok "Feel Good Productivity" (kommer i svensk översättning på Volante senare i år). Och om du gillar intervjun finns också en lika bra prequel där Ali Abdaal intervjuar Cal Newport (länk här). 

#2

Shellye Archambeau är ingen vanlig tech-vd och hennes lärorika självbiografi "Unapologetically Ambitious" är ingen vanlig bok. Vet faktiskt inte om jag läst något lika målmedvetet tidigare. Nyttig läsning, inte minst för medelålders vita män.

#3

Morgan Housel är bra i bokform, men han är faktiskt ännu vassare i bloggform. Läs det här inlägget! "Information that would get your attention".

#4

Jag är, som jag skrivit tidigare, ett stort fan av Seth Godin och läser hans blogg så gott som varje dag. Här är ett inlägg jag tänkt mycket på inför året som kommer (länk). 

#5

Denise Rudbergs nya podd "Jag vet vad du skrev..." är en riktigt bra intervjupod om författarliv och skrivandets hantverk. Nyttig lyssning också för oss i akademin - ge den en chans! Finns där poddar finns, t.ex. här. 

*

Tack också alla ni som läst, köpt, lånat, hört av er och spridit ordet om "Ta din tid"! Den första upplagan är på väg att sälja slut och den andra kommer från tryckeriet i februari. Förra veckan knep den t.o.m. plats #5 på fackbokslistan (!). Den säljs just nu till bra pris på Adlibris (191:-). Länk här.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Några råd till dig som är på väg att disputera

Det kommande året ska flera av de studenter som jag undervisade på 2010-talet disputera. De gör det vid olika lärosäten och i olika ämnen. Vissa befinner sig i Sverige, andra utomlands. Och eftersom jag har haft den här bloggen rullande i nästan fem år så är det en och annan som frågar mig om råd. För många vill gärna fortsätta på den akademiska banan. 

Så vad ska man göra? Hur ska man tänka? Vilka förväntningar ska man ha?

Och hur går det egentligen till när man söker tjänster och forskningsmedel i Sverige?

När mejlen kommer brukar jag glatt knattra på. Berättar lite om hur jag ser på det hela, understryker vikten av att söka och vinna externa forskningsmedel, bifogar ett par exempelansökningar och länkar till några blogginlägg. Tipsar om Karen Kelskys bok "The Professor Is In". 

Samtidigt har jag med åren också försökt att hejda mig själv. För det är väldigt mycket jag inte vet. Det är elva år sedan jag var nydisputerad. Bäst-före-datumet på många av mina erfarenheter och kunskaper har för längesedan passerat.

Så i min bukett av råd brukar jag särskilt tipsa de blivande doktorerna om att ta kontakt med någon som är där de snart kommer vara. Alltså någon som disputerade för ett, två eller tre år sedan och som nu har lyckats få temporärt fotfäste i akademin. Kanske fått en postdoctjänst eller ett flerårigt forskningsanslag. Hur har de gjort? Vad funkade för dem? Vilka lärdomar har de dragit?

Det är också på denna nivå som jag tycker att förväntningarna ska ligga, i alla fall inom ett ämne som historia. 

Det finns goda möjligheter att verka som historieforskare genom att dra in externa anslag. Många stiftelser ger bidrag i stipendieform vilket är ett utmärkt sätt att komma i gång med sin självständiga forskarkarriär. Andra stiftelser och forskningsråd ger större summor som möjliggör några års forskning där man också i formell mening är anställd.

För den som är ny är det hela en djungel. Men inom forskarsamhället finns det många – särskilt bland de unga forskarna – som vet hur det hela fungerar. Fråga, lyssna och prova är melodin som gäller.

En fast anställning då? Hur får man det?

Ptja, i Sverige finns det lite olika sätt. Officiellt så är ideologin att fasta tjänster ska vinnas i öppen konkurrens, till exempel genom att det utlyses ett biträdande lektorat (möjligt att söka upp till fem år efter disputation), ett lektorat eller en professur. Denna meritokratiska princip är dock i praktiken långtifrån allenarådande. 

Ett annat sätt att bli anställd är att bli inlasad (men det är vanligare att bli utlasad). Kanske kan man, om man är politiskt lagd, sätta sig i en situation att bli detta. Men det är ett riskfyllt spel och jag vet själv ingen som medvetet gått in för detta. Händer det så händer det. 

Det tredje sättet är att nomineras till en prestigefull karriärtjänst – Pro Futura eller Wallenberg Academy Fellow – vilket leder till mycket goda forskningsvillkor under många år och därefter övergår det hela i en fast tjänst. Detta är ingen transparent process, men den har blivit väldigt viktig under de senaste 10 åren. Kanske för att det är det bästa sättet för institutioner att själva styra sin rekryteringsprocess?

Mitt tips för den nyfikne här är – precis som ovan – att fråga sig fram bland dem som är där du vill vara. Läs lite av vad de publicerat. Kolla upp deras forskningsprofiler. Se om ni har några gemensamma bekanta. Ta kontakt och fråga hur det kom sig att de kom att nomineras och hur processen sedan gick till. 

Det finns förstås mycket mer att säga på det här området (och bloggen har en hel del relevanta inlägg i arkivet, se nedan!), men vad säger ni läsare? Vilka råd ger ni om någon frågar er? 

*

Vidare bloggläsning: 

"Vad du gör och vad du får betalt för"

"Hur hanterar unga forskare osäkerhet"

"Vad krävs för att lyckas med något? En sedelärande magichistoria"

"Vad forskare bör veta om nätverkande"

"Hur hjälper man bäst unga forskare?"

"Att lämna akademin"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Det bästa sättet att lära sig något

 

Det brukar sägas att det bästa sättet att lära sig något är att undervisa om det. Genom att ge en kurs på ett nytt område tvingas man läsa in sig, strukturera sitt tänkande och – tillsammans med studenter – bena ut vad som är centralt och vad som inte är det.

Undervisning gör också, precis som skrivande, en själv medveten om vad det är man inte vet. För även på områden som man behärskar ganska väl kan en oväntad fråga ställa en svarslös. Och det är inget fel i det. Det är viktigt att lärare – kanske särskilt på universitetsnivå – då och då säger: ”Jag vet inte”.

Om det aldrig sker befinner man sig på vältrampad mark. Långt från varje form av forskningsfront.

För egen del var det dock längesedan som jag hade några större undervisningsbeting. Under de snart fem år som den här bloggen har funnits skulle jag uppskatta att undervisning i formell mening varit under 5 % av min verksamhet.

Med det sagt kan man förstås fundera på var gränserna för undervisning går. Vad är den här bloggen? Vad är en understreckare eller medverkan i en pod? Vad är ”Ta din tid” för en bok?

Om ambitionen och funktionen av det man gör är att andra människor lär sig saker – undervisar man då? Kan man tänka sig att alla former av lärarskap och studier – i dess essens – egentligen är något helt frikopplat från myndighetsutövning och styrdokument?

Ptja, sånt där kan man fundera några varv kring. Och ni gör det säkert bättre och klokare än jag! I mitt huvud går det dock någon slags skiljelinje mellan undervisning i strikt mening (kurser, examination etc.) och annat som vi ägnar oss åt. Om inte annat för att sakerna sker under så pass olika villkor.

Själv kommer jag imorgon, tillsammans med Isak Hammar, att inleda vårens undervisande. Vi ger tillsammans en temakurs i kunskapshistoria på kandidatnivå som jag har gett ett par gånger tidigare i andra konstellationer. Det brukar alltid vara roligt och givande. Jag är ju, som ni vet, rätt så ordentligt insyltad i fältet.

Ja, faktum är att jag och Johan Östling precis har kommit ut med vår egen lärobok i ämnet: ”The History of Knowledge” utgiven på Cambridge University Press i deras serie Cambridge Elements. Det rör sig om korta böcker (vår är på 75 sidor eller cirka 30 000 ord) som ska kunna användas i undervisningen över hela världen. Det är förstås väldigt hedrande att ha fått chansen att göra detta och för mig och Johan har skrivandet varit ett sätt att avsluta den första fasen av vår kunskapshistoriska resa.

Vi sätter där ner foten i frågor som vi diskuterat med kollegor i omkring ett decennium (”Vad är kunskap?”; ”Vad är kunskapshistoria?” ”Vad är kunskapshistoria inte?” etc.). Vi ger empiriska exempel från vår egen och andras forskning och söker helt enkelt ge en kondenserad version av de tankar, idéer och perspektiv som vi har utvecklat. Målet har varit att skriva någonting som är användbart för andra. Något som en ny generation kunskapshistoriker kan ta spjärn emot och bygga vidare på. 

Vill ni läsa boken så är det enkelt – den finns fritt tillgänglig att ladda ned open access (länk här). Dessutom kommer vi ha en digital bokrelease via Zoom den 31 januari, 13.00-14.30 (https://lu-se.zoom.us/j/2108272169). Varmt välkomna på den!

*

Vidare läsning om mina (och andras!) tankar kring undervisning: "Hållbart och ohållbart lärarskap: Betraktelser kring ett panelsamtal"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!