Det brukar sägas att det bästa sättet att lära sig något är att undervisa om det. Genom att ge en kurs på ett nytt område tvingas man läsa in sig, strukturera sitt tänkande och – tillsammans med studenter – bena ut vad som är centralt och vad som inte är det.
Undervisning gör också, precis som skrivande, en själv medveten om vad det är man inte vet. För även på områden som man behärskar ganska väl kan en oväntad fråga ställa en svarslös. Och det är inget fel i det. Det är viktigt att lärare – kanske särskilt på universitetsnivå – då och då säger: ”Jag vet inte”.
Om det aldrig sker befinner man sig på vältrampad mark. Långt från varje form av forskningsfront.
För egen del var det dock längesedan som jag hade några större undervisningsbeting. Under de snart fem år som den här bloggen har funnits skulle jag uppskatta att undervisning i formell mening varit under 5 % av min verksamhet.
Med det sagt kan man förstås fundera på var gränserna för undervisning går. Vad är den här bloggen? Vad är en understreckare eller medverkan i en pod? Vad är ”Ta din tid” för en bok?
Om ambitionen och funktionen av det man gör är att andra människor lär sig saker – undervisar man då? Kan man tänka sig att alla former av lärarskap och studier – i dess essens – egentligen är något helt frikopplat från myndighetsutövning och styrdokument?
Ptja, sånt där kan man fundera några varv kring. Och ni gör det säkert bättre och klokare än jag! I mitt huvud går det dock någon slags skiljelinje mellan undervisning i strikt mening (kurser, examination etc.) och annat som vi ägnar oss åt. Om inte annat för att sakerna sker under så pass olika villkor.
Själv kommer jag imorgon, tillsammans med Isak Hammar, att inleda vårens undervisande. Vi ger tillsammans en temakurs i kunskapshistoria på kandidatnivå som jag har gett ett par gånger tidigare i andra konstellationer. Det brukar alltid vara roligt och givande. Jag är ju, som ni vet, rätt så ordentligt insyltad i fältet.
Ja, faktum är att jag och Johan Östling precis har kommit ut med vår egen lärobok i ämnet: ”The History of Knowledge” utgiven på Cambridge University Press i deras serie Cambridge Elements. Det rör sig om korta böcker (vår är på 75 sidor eller cirka 30 000 ord) som ska kunna användas i undervisningen över hela världen. Det är förstås väldigt hedrande att ha fått chansen att göra detta och för mig och Johan har skrivandet varit ett sätt att avsluta den första fasen av vår kunskapshistoriska resa.
Vi sätter där ner foten i frågor som vi diskuterat med kollegor i omkring ett decennium (”Vad är kunskap?”; ”Vad är kunskapshistoria?” ”Vad är kunskapshistoria inte?” etc.). Vi ger empiriska exempel från vår egen och andras forskning och söker helt enkelt ge en kondenserad version av de tankar, idéer och perspektiv som vi har utvecklat. Målet har varit att skriva någonting som är användbart för andra. Något som en ny generation kunskapshistoriker kan ta spjärn emot och bygga vidare på.
Vill ni läsa boken så är det enkelt – den finns fritt tillgänglig att ladda ned open access (länk här). Dessutom kommer vi ha en digital bokrelease via Zoom den 31 januari, 13.00-14.30 (https://lu-se.zoom.us/j/2108272169). Varmt välkomna på den!
*
Vidare läsning om mina (och andras!) tankar kring undervisning: "Hållbart och ohållbart lärarskap: Betraktelser kring ett panelsamtal"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar