Återkoppling & skrivprocess

I förra veckan blev jag färdig med en vetenskaplig artikel. Eller färdig och färdig. Jag fick ihop ett komplett manus med ofullständiga fotnoter. En text jag kunde läsa igenom själv utan att skämmas. En text jag kunde skicka ut på remiss till ett par kollegor som förvarnats om att texten var på gång.

Inom några dagar fick jag återkoppling. Ärlig, rak och konstruktiv sådan.

När jag tog helg visste jag att jag inte hade någon färdig vetenskaplig artikel i min dator. Jag hade ett utkast som måste arbetas om. 

Men innan jag kan börja göra det behöver jag läsa in mig på några nya texter. Ta mig tid att tänka. Ventilera mina tankar med andra. Och göra upp en ny plan för hur arbetet ska se ut fram till inskick.

Som synes befinner jag mig någonstans mitt i skriv- och forskningsprocessen. På ett sätt är jag klar. Jag har karvat ut ett stenblock och fått fram en figur. Den är inte speciellt vacker än. Men jag tror den har potential.

Och jag vet efter mina år i akademin att det är så här processen ser ut. Forskning är en kollektiv verksamhet. Slutprodukten blir till i kritisk dialog med andra. Det gäller att lägga undan egot och underordna sig processen.

Men detta är förstås lättare sagt än gjort. För det finns alltid delar i en som bara vill vara klar. Som nöjer sig med att texten blir publicerad. Som önskar sig uppmuntran och applåder i stället för utmanande läsningar.

Likväl. Ärlig, rak och konstruktiv kritik är en generös gåva. Det är genom den som man kan skapa något som slår an hos andra, som förflyttar ett forskningsläge, som tål att läsas om decennier. Och det är ju detta som räknas. Hellre ett fåtal texter av hög kvalitet än en uppsjö av mediokra.

Eller? Vad som möjligen komplicerar det hela är var man lägger ribban för olika texter. Själv ser jag många av mina vetenskapliga alster som arbetstexter. De är rapporter från ett pågående arbete, något som behövs för att föra processen framåt och avrapportera till finansiärer. Sådana texter har instrumentella drag. Det finns inga ambitioner alls där om att skriva för evigheten.

Och helt ärligt, sådana texter måste man kunna få ur sig för att livet och karriären ska gå ihop. ”Bra nog” är ett nödvändigt verktyg att ha tillgång till som forskare.

Samtidigt. Vad jag verkligen uppskattar i akademin är sammanhang när kunskapssökandet är på riktigt. När alla inblandade tar det som görs på djupaste allvar. Köksbordsmagic i all ära. Jag gillar att spela Pro Tours. Eller i alla fall spela med andra som både är skickliga och gör sitt yttersta. En allvarsam och uppslukande lek.

Om det är viktigt att vinna? Nja, jag skulle faktiskt inte säga det. Det viktiga för mig är att få vara med, spela väl och kunna bidra med något betydelsefullt. Men andra får gärna vara bättre. Jag är glad att få arbeta nära människor som spelar i en högre liga än jag gör. Det är kul, lärorikt, svårt och utvecklande. Jag hoppas det kommer fortsätta vara så!

Och efter sportlovet ska jag ge mig på den där texten igen. Det är dags att göra den färdig. För inskick...

*

Vidare bloggläsning:

"Att lämna ifrån sig text"

"Om värdet av att skriva om"

"Skrivande och akademiskt självförtroende"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!