Ta din tid är här!

I dag släpps "Ta din tid: Gör mindre men bättre"! Från och med nu går den att hitta i bokaffärer eller klicka hem på Adlibris eller Bokus. Den anspänning som jag skrev om i förra veckan är knappast borta, men den har börjat överskuggas av en annan känsla: förväntan.

Just nu sitter jag på ett morgontåg upp till Stockholm. Framför mig har jag några ovanliga dagar. Jag ska vara slutseminarieopponent, ha två boksamtal, spela in pod och vara med i Nyhetsmorgon.

När jag rullar hem till Lund på onsdag kommer allt detta ligga bakom mig. Och förhoppningsvis kommer en del människor ha köpt, beställt och börjat läsa i boken. Det känns stort!

Samtidigt ska man som alltid akta sig noga för att bygga upp några större förväntningar. De lyckligaste författarna är – som Seth Godin skriver – de som inte förväntar sig något. Visst kan roliga och positiva saker hända, men mentalt bör allt sådant ses som en bonus. Den huvudsakliga glädjen bör man söka någon annanstans: i den kreativa processen.

Trogna bloggläsare vet att detta förhållningssätt är detsamma som seriösa poker- eller magicspelare behöver utveckla för att nå spelvärldens högsta höjder. Fokus ska ligga på att fatta bra beslut, sätta sig i gynnsamma situationer, lära nytt och tänja gränserna för vad man klarar av. Huruvida någon ser en, ger applåder eller belönar dig är oväsentligt. Processen är allt. Resultaten är en bieffekt. 

I praktiken är förstås få människor förmögna att verkligen känna och leva så här. Även erfarna spelare har känslor. Även luttrade veteraner tycker om att vinna. Likväl kan man vara mer eller mindre process- respektive resultatinriktad. Och man kan över tid förändra sina tankesätt. Ett mindset går att träna upp.

Med detta sagt så blev jag igår kväll otroligt glad när den första recensionen av ”Ta din tid” trillade in. Författad av ingen mindre än Bodil Jönsson, professor emerita i fysik och vars klassiska bok ”Tio tankar om tid” (1999), var en av de titlar som jag och Tobias Nielsén diskuterade i november förra året när vi började att bolla idéer och skissa på synopsis. Att få hennes läsning känns stort. Att få hennes uppskattning känns ännu större! Ja, det känns onekligen som att veckan har startat bra! 

De kommande dagarna blir det också lite events, två i Stockholm och två i Lund. Jag hoppas vi ses på något av dem! (se komplett lista här nedan). Dessutom kan ni redan nu lyssna på mig och Martin Degrell prata om boken i podden HT-samtal (finns där poddar finns, till exempel här).

20/11 Boksamtal i Gamla stans bokhandel med Tobias Nielsén. kl. 18.00–18.30 (länk till fb-evenemanget)

21/11 Boksamtal med Lisa Irenius. Kungsbrohuset, Kungsbron 13, kl. 8.15–9 (länk till anmälan)

24/11 Bokrelease på LUX i Lund. Panelsamtal med Niklas Altermark, Johanna Gustafsson Lundberg och Karolina Östbring. C: 126, kl. 13–15. (länk)

27/11 Boksamtal på Gleerups i Lund, kl. 18–19. (föranmäl krävs, länk här)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

 

 

 

 

 

 

Om att känna och hantera anspänning

 

Så länge man någorlunda regelbundet försätter sig i nya situationer så kommer den att finnas där: anspänningen. För mig är detta både en väldigt fysisk och en väldigt mental sak. Jag vaknar tidigt. Känner inget lugn i kroppen. Tankarna snurrar. Och ofta oroar jag mig för saker som inte alls har med den direkta orsaken till anspänningen att göra. Ska jag göra en radiointervju kan jag oroa mig för om jag någonsin kommer få en fast tjänst. Ska jag hålla ett viktigt föredrag kan jag tänka på stigande räntor.

Med åren har jag lärt mig att känna igen symptomen. Förr i världen kände jag ofta så här inför stora magicturneringar. Dagen innan det var dags var det som att min kropp stoppade upp. Jag ville fly och försvinna. I huvudet malde tankarna: ”Varför utsätter jag mig för det här? Jag är för gammal för det här. Det kommer gå dåligt. Aldrig mer.”

När tävlingen väl var i gång så brukade det hela släppa. Jag gled över i stunden, var fokuserad och uppslukad. Vann med jämnmod. Förlorade med jämnmod. Hittade mina små ritualer och lät tiden passera. När förlusterna blev så många att jag åkte ut ur turneringen kom besvikelsen – men också lättnaden. Anspänningen var borta. Livet gick vidare. Det var inte farligare än så här.

I min forskartillvaro är anspänningen vanligtvis låg. Det kan gå veckor och månader utan att det hettar till. Anledningen är förstås att jag varit med så länge att jag vant mig vid mycket. Vid närmare eftertanke vet jag ju att ett handledningsmöte, ett seminarium, en föreläsning eller en lunch med en främmande person kan skapa enorm nervositet hos den som är ovan. Det är först med tiden och erfarenheterna som man lär sig att ta saker på uppstuds och inte bekymra sig så mycket om det går dåligt.

Likväl. Den här hösten har anspänningen varit ovanligt närvarande. Den var där under slutskrivningen av Ta din tid liksom under tiden efteråt när jag gjort media, mejlat och pitchat. Nästa vecka är det stor lanseringsvecka, med två boksamtal, tv-debut och release i Lund. Den närmaste tiden kan folk komma att läsa boken och skriva om den – men också såklart rycka på axlarna och titta åt ett annat håll. Andras liv pågår ju som vanligt, även när det händer något speciellt i mitt.

Så vad kan man då göra för att hantera sin anspänning? Går det att bli bekväm utanför sin comfort zone? Ptja, jag vet inte. Den teknik jag använder mig av är någon slags hemmasnickrad ACT-variant. Alltså, jag försöker låta känslorna vara vad de är, men inte låta dem påverka vad jag gör. Planen är att ge boklanseringen en ärlig chans och göra vad jag kan för att det ska gå bra. Oavsett hur det känns när jag vaknar på helspänn 04.45 för tredje dagen på raken. Målet är att lära nytt och utvecklas och inte fega ur. Utfallet får sen bli vad det blir.

Och nån gång i framtiden, säg till sommaren eller framåt nästa jul. Ja, då kan det vara dags att utvärdera. Då har jag tid att fundera över om det hela var värt anspänningen. Men nu är det bara att köra och göra.

*

Vill du delta i något av de kommande evenemangen? Det finns några att välja på! Och ta gärna med en vän eller två. För tid tar man ju bäst tillsammans!

20/11 Boksamtal i Gamla stans bokhandel med Tobias Nielsén. kl. 18.00–18.30 (länk till fb-evenemanget)

21/11 Boksamtal med Lisa Irenius. Kungsbrohuset, Kungsbron 13, kl. 8.15–9 (länk till anmälan)

24/11 Bokrelease på LUX i Lund. Panelsamtal med Niklas Altermark, Johanna Gustafsson Lundberg och Karolina Östbring. C: 126, kl. 13–15. (länk)

27/11 Boksamtal på Gleerups i Lund, kl. 18–19. (föranmäl krävs, länk här)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

 

 

Den kronologiska metodens förtjänster och fallgropar

 

För några veckor sedan intervjuades historikern Henrik Berggren i DN av journalisten och författaren Andrev Walden. Det var en lång intervju där Berggren fick lägga ut texten om sin nyss färdigställda trilogi om Sverige under andra världskriget: Landet utanför. Berggren fick rentav besvara frågor om sin metod. Varför hade det varit så viktigt för honom att arbeta kronologiskt? På detta svarade han:

”Om man är intresserad av varför människor agerar som de gör är kronologin den enda vägen. Gång på gång har jag upptäckt att händelser blir begripliga först när man följer kronologin i ett förlopp där de inblandade, till skillnad från historikern, inte vet hur det ska gå.”

Detta synsätt är på sätt och vis historievetenskapligt allmängods. ”Historia framlänges” hette det när jag var student. Men samtidigt är jag osäker på hur centralt denna kronologiska metod egentligen står. Hur många undervisningspass ägnas åt detta på ett kandidatprogram? Vilken roll spelar det under metodkursen på doktorandnivå? Och till vilka centrala verk och debatter hänvisar man till om man arbetar så?

Nej, min känsla är att det kronologiska arbetssättet förvisso används av många (men långtifrån alla!) och rent generellt är underartikulerat och underdiskuterat. Särskilt om vi ställer det jämte andra aspekter av historikers hantverk, så som teori- och begreppsanvändning och källkritik, liksom mer abstrakta historiefilosofiska resonemang.

Själv tycker jag det borde vara annorlunda. Jag har – som jag skrev om i inlägget ”Två sorters historiker” – med åren blivit alltmer av en Team Berggren. Jag tycker det gäller att ha koll på kronologiska förlopp och omedelbart relevanta kontexter. Därefter kan man börja blicka uppåt och bortåt. Gör man det i den motsatta ordningen så är risken att ens resultat och slutsatser aldrig nuddar marken.

Så när jag läste intervjun med Henrik Berggren messade jag direkt Johan Östling. Han svarade med en länk till en recension han skrev för Respons av det första verket i trilogin. Där lyfte han fram det problematiska i att ”upphöja kronologin till vägledande princip”. Det resulterade, enligt honom, i att boken blev ”mer av en räcka tidsbilder än en fängslande berättelse”.

Ja, det är ju onekligen också ett dike att köra ner i. Den ideala historieskrivningen är knappast krönikeartad och redovisande. Den rymmer problematisering och analys. Rör sig mellan olika tolkningsnivåer. Och kanske är den kronologiska metoden och framställningsformen mindre lämpad för detta?

Ptja, jag vet inte riktigt. Det beror ju såklart på vad man har för problemformulering och vilka frågor det är som man vill reda ut (eller vilken berättelse det är som man vill berätta). Och kanske kokar det hela ner till det som Berggren faktiskt explicit säger, alltså att om man är ”intresserad av varför människor agerar som de gör” så kan man inte gå runt kronologin. Men man kan såklart vara intresserad av annat.

Slutligen en sista undran. Vilken roll spelar de digitaliserade tidningsarkiven i allt det här? För de har ju skakat om hur modernhistoriska verk forskas fram. Mycket av det som är enkelt i dag var fram tills nyligen mycket mödosamt. Premierar det vissa typer av frågor och framställningsformer (kronologiska, begreppshistoriska etc.)? Sånt kan man också fundera på. Även det vore värt att artikulera och diskutera!

*

Och så avslutningsvis en liten puff! I dagarna har "Ta din tid: Gör mindre men bättre" släppts som e-bok. Den kan köpas här!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

.

Vad krävs för att en bok ska lyfta?

 

Vad krävs för att en bok ska börja leva sitt eget liv? Vandra från läsare till läsare. Rekommenderas, ges i present, lånas ut och läsas om. Bli en klassiker som ständigt säljer och upptäcks av generation efter generation?

Följer vi Ryan Holiday – vars bok i ämnet, ”Perennial Seller”, jag skrev en understreckare om förra året (15/11 2022) – så är det bara en sak som spelar roll på sikt: word of mouth. Antingen slår en bok an så starkt hos vissa av sina läsare att de sätter den i händerna på andra (som sen gör samma sak, repeat). Eller så gör den inte det. 

Det spelar ingen roll hur känd du är, vilka institutionella resurser du har till ditt förfogande eller hur stor marknadsföringsbudget du har. Om boken inte träffar en del av dem som läser den på djupet så är den körd. Kanske kan den sälja ett tag. Bli omdebatterad, få fina utmärkelser och stå i många bokhyllor. Men läst, använd och älskad genom decennierna? Det är långt svårare.

Inom bokbranschen är allt detta välkänt. Varenda förläggare och redaktör vet att det är betydligt enklare att sälja böcker än att få människor att läsa dem. Tror ni mig inte? Ta en titt i era egna – och era närståendes – bokhyllor. Nog finns där ganska många titlar som aldrig öppnats eller som ni gav upp på längs vägen?

Anledningen till att det förhåller sig så är att det tar tid och energi att läsa böcker. Även en kort sak kräver åtminstone ett par timmar av fullt fokus. Och sådan dyrbar tid har vi alla begränsat av. Däremot är det ganska många av oss som i ett ögonblick av inspiration och ambition kan undvara 250 kronor. För vem vill inte vara en läsare? Och vem blir inte glad av att hålla i en ny bok?

Tyvärr kan läsakten snabbt skingra glädjen. Många böcker är inte vad du trodde eller hoppades att de skulle vara. De rycker inte tag, ger inga nya insikter, är träiga och tråkiga och alldeles för långa. Efter några månader på nattduks- eller skrivbordet ger du upp. Men kanske hamnar den halvlästa boken ändå i en bokhylla?

För skrivande människor kan det ovanstående väcka missmod. Är det verkligen så illa? Finns det ingenting man kan göra? Jo, det finns ganska mycket, framför allt före och under själva skrivprocessen (se streckaren!). Men hur bra boken än är så räcker det inte att den dimper ner från tryckeriet. Ska det bli några word of mouth-synergier så måste den hamna i händerna på riktiga läsare. Och för att den ska börja flyga räcker det inte med några hundra sådana.

En tumregel i den anglosaxiska världen är att en bok behöver nå 10 000 legitimt intresserade läsare för att få chansen att lyfta. Alltså 10 000 individer som öppnar boken med ambitionen att läsa ut den. Många av dem kommer att lägga den ifrån sig. En del kommer tycka illa om den. Men givet att boken faktiskt är så bra som du tror så kommer den då få en ärlig chans att börja flyga av egen kraft. Ditt jobb som författare är att göra vad du kan för att få detta att ske.

Så om ni undrar vad jag ska göra läsåret 2023–2024 så vet ni nu svaret. Få 10 000 legitimt intresserade personer att ge ”Ta din tid: Gör mindre men bättre” en chans. Jag hoppas du som läser den här bloggen är en av dem! För har du glädje av bloggen kommer du ha ännu mer glädje av boken! (den släpps 20 november och kan nu förbeställas). 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Två sorters historiker

Som doktorand fick jag lära mig att det fanns två sorters historiker. De som ville veta hur det en gång var och de som ville veta varför världen ser ut som den gör.

För de förstnämnda hade kunskap om det förflutna ett egenvärde. Allt vad man kunde lära sig om det förgångna var potentiellt intressant. För den andra gruppen förhöll det sig annorlunda. De ville ha orsaksförklaringar och samhällsrelevans, studera centrala förlopp och lära känna utvecklingens drivkrafter. De ville förstå vad de såg runtomkring sig. Inte bara lära sig det som Augustinus och Bengt Ankarloo talade om som förmågan att ”tänja ut själen” i tid och rum (distentio animi).

Själv kände och känner jag sympati för båda dessa idealtypiska positioner, även om jag nog historiskt sett har känt mig mest hemma i gruppen ”hur var det då?”. Förutsättningslös nyfikenhet och förundran inför tidens gång och andra människors liv är – tycker jag – goda och fullt tillräckliga drivkrafter för oss historiker. Förklara och förändra världen? Ptja, det är inget fel med det. Men kanske är historieforskning då något av en omväg? Eller?

Men till huvudfrågan. Håller kategoriseringen? Kan jag fösa in mina kollegor i endera fållan? Ja rätt många har jag en bra känsla för. Samtidigt finns det gott om hybrider. Och grovt sett skulle jag nog säga att de flesta som blir kvar i historikergebitet en längre tid har en ganska hög tröskel för deskriptiva studier och träget tröskande efter förståelse. De som vill ha mer action och impact tenderar att söka sig till andra ämnen och fält.

Samtidigt har jag med åren börjat vackla i mina övertygelser. Jag är inte längre riktigt lika fascinerad av svunna livsvärldar och tankemönster. Nej, det som på senare år verkligen fångat mig är frågan om hur människor skapar förändring och vrider samhällsutvecklingen i nya riktningar. Som doktorand observerade och tolkade jag idé- och kulturhistoriska skiften och nöjde mig med det. Nu går jag i gång på annat. Framför allt tjocka beskrivningar av aktörer och organisationer som medvetet, strategiskt och långsiktigt försöker få saker att hända (och ibland får det!). Här står saker som exakt kronologi, omedelbar kontext, personliga nätverk och institutionella resurser centralt.

Om man ska formulera detta som en grundfråga skulle det vara: ”Hur skapar människor samhällsförändringar?” Det är en aktörsorienterad historiesyn som tagit mig lång tid att landa i. Det har vuxit fram dels ur saker jag läst och studerat, men också genom mina egna erfarenheter av att på olika sätt försöka skapa förändring (om än i liten skala!). Här finns också en växelverkan. Jag lär mig saker av att studera det förgångna, översätter lärdomarna till nuet och provar dem i det enda tidens laboratorium som vi historiker har tillgång till – våra egna liv.

Men det går åt andra hållet också. För i takt med att jag lärt mig mer om hur världen omkring mig fungerar så har jag också lagt märkte till andra saker i de förflutna skeenden som jag studerar. Om jag har rätt och allt stämmer? Säkerligen inte. Varken livet eller historieskrivning är någon exakt vetenskap. Men någon sorts modeller och hypoteser om världen måste vi ha och agera på. Och so far skulle jag säga att historiskt grundade sådana har en del saker going för sig. Tiden får utvisa hur länge de står sig och vilka konsekvenserna blir!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tankar inför en stundande boklansering

 

De flesta forskare – liksom de flesta författare – är i första hand intresserade av att skapa saker. Drömmen kan vara att skriva och ge ut en bok. Kanske få en vetenskaplig artikel publicerad. Vad som händer sen? Ptja, vem vet och vem bryr sig? Och oavsett – det har man väl själv ingen kontroll över? Det finns väl marknadsförare på förlaget?

Själv tänker jag sedan några år tillbaka annorlunda. Jag gillar förvisso att skapa saker. Men som jag ser det så slutar inte den kreativa processen med att man skickar in ett satt korrektur till tryckeriet. Nej, på många sätt är det då det roliga börjar. För när texten finns i världen kan den få läsare. Och det är i mötet med dem som riktigt spännande saker kan hända.

Men detta något händer inte bara av sig självt. Det vet alla som publicerat någonting. Det allra vanligaste – åtminstone för forskare – är att det blir tyst. Visst kan man få många likes, delningar och glada tillrop på sociala medier för sin nya artikel, avhandling eller redigerade antologi. Men faktiska läsningar? Och stimulerande samtal om det man skrivit med andra forskare? Nog händer det. Men det är ganska sällsynt.  

”Jag tänker på det jag publicerar som att det försvinner i ett svart hål. Jag är övertygad om att ingen läser det”, berättade en brittisk historiker för mig i våras. Vi hade ett zoom-samtal där vi diskuterade hennes senaste bok. Hon var överväldigad över att jag, och ett par kollegor, faktiskt hade läst och processat vad hon skrivit.

Men det skrivna ordets magi är att detta kan hända. Det kan sammankoppla människor som aldrig varit i samma rum. Få oss att dela berättelser, kunskaper, minnen och känslor med varandra. När det är som bäst kan det kännas som att vi fyller i varandras tankar och delar existens. Det är inte många saker som är bättre än det!

Så vad kan man göra för att det man skapar ska lyckas åstadkomma detta? Är det bara tur och talang som gäller? Nej, jag tror ju inte det. Jag tror att det, åtminstone delvis, är ett resultat av medvetna val, handlingar och kunskaper. Vill man som forskare bli läst, av kollegor eller allmänhet, så får man väl ta och försöka ta reda på hur det går till. Fråga runt, läsa runt, experimentera och lära sig.

Själv är jag mitt i min egen lärprocess på området. Jag vet klart mer i dag än jag gjorde 2019. Men fullärd är jag knappast. Min förhoppning är dock att läsåret 2023–2024 ska föra med sig många nya insikter. 

Måndagen den 20 november släpps nämligen min nya bok: "Ta din tid: Gör mindre men bättre" på Volante. Det är en bok som hjälper människor mitt i livet och karriären att få luft i kalendern och tid till det viktiga. Jag tror mig veta att det är den bok jag hittills skrivit som har störst chans att bli läst, använd och uppskattad. Planeringen inför lanseringen är i full gång.  

Men med detta behöver jag all hjälp jag kan få! Så om du själv arbetar inom media, har tillgång till en publik eller scen, eller har idéer, kontakter och uppslag som du tror jag skulle ha glädje av. Tveka inte att höra av dig (helst på mejl, david.larsson_heidenblad@hist.lu.se). Jag kommer vara mycket tacksam!

*

Vidare bloggläsning:

"Bokmarknadsföring del 1"

"Bokmarknadsföring del 2"

"Vad forskare kan lära sig av marknadsförare"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om att låta skrivande ta tid

Skrivande är en konditionssport, särskilt inom akademin. Det finns så gott som inga texter i vår värld - förutom blogginlägg! – som bara skrivs och publiceras. Allt annat tröskas genom seminarier, handledare, reviewers och redaktörer. Många texter lever man med i många år.

Om detta sakernas tillstånd kan man tycka och känna olika saker. Själv har jag flera gånger sagt till mig själv – ”aldrig mer”. En hel del projekt har jag bara velat ge upp. Ibland redan på ett tidigt stadium.

Men att agera snabbt på sina skrivkänslor är inte att rekommendera. För i sådana fall hade inga projekt gått i mål. Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes något skrivprojekt som enbart varit kul och lustfyllt. Motståndet är alltid där. Det måste övervinnas. Gång på gång.

Nyckeln för mig är att förmå mig själv att lita på processen och att skjuta upp alla tänkbara krav på perfektion till en senare punkt. Jag vet att mitt första utkast inte kommer stå sig. Och det är fine. För det innebär att jag kan börja skriva med lägre anspänning. Tids nog blir det dags att ta fram sandpappret. Men först gäller det att komma i gång. Få ihop en textklump. Börja sortera tankarna. Låta processen ha sin gång.

Med åren har jag också insett att jag känslomässigt nästan alltid vill vara i en annan fas än den jag är i just nu. Jag längtar mig hela tiden lite längre fram. Tänk om jag fick börja skriva. Tänk om jag bara hade fem sidor. Tänk om jag kunde börja med empirin. Tänk om jag hade ett utkast som andra kunde läsa. Tänk om jag var helt klar. Tänk om jag kunde börja med något nytt.

Ja, ni känner säkert igen det. Och anledningen är – gissar jag – att nuets problem alltid är mer konkreta än framtidens och gårdagens. Man glömmer bort hur det är i andra faser och slukas upp av den man befinner sig mitt i. Kanske måste det vara så? Kanske kräver knixiga skrivproblem att man låter dem ta över tillvaron, om så bara för en dag eller två?

Tidigare i år läste jag Louise DeSalvos bok ”The Art of Slow Writing: Reflections on Time, Craft, and Creativity” (2014). Där delar hon med sig av sina egna erfarenheter från ett långt skrivande liv, men lyfter också fram resonemang från olika skönlitterära författare hon studerat. Särskilt intressant är när hon läser författardagböcker som Virginia Woolfs och John Steinbecks och på nära håll följer några av de skrivvåndor som vi i efterhand vet har resulterat i stor litteratur. Vägen dit gick genom långsamt, hantverksmässigt arbete. Mening för mening. Stycke för stycke. Omskrivning för omskrivning.

En tanke från DeSalvos bok som stannade kvar hos mig rörde hur viktigt det är att låta skrivande ta sin tid. För att skynda genom skrivande är detsamma som att skynda genom livet. Och varför skulle vi vilja göra det? Vad är poängen?

Bättre då att snöra på sig ett par bra skor. Förbereda sig på att det kommer ta tid. Inse att det är fullt naturligt att känna tvivel och att vilja ge upp på vägen. Men man behöver inte agera på känslorna. Man kan underordna sig processen. Fortsätta framåt. Eller för att tala med E.L Doctorow:

”Writing a book is like driving a car at night. You only see as far as your headlights go, but you can make the whole trip that way.”

Keep going!

*

Vidare bloggläsning: "Om värdet av att skriva om" & "Att lämna ifrån sig text"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!