torsdag 20 maj 2021

8 goda skäl att tacka ja till något

Hur mycket jag har att säga om ett ämne vet jag sällan innan jag börjar blogga. Självklart kan jag ha mina aningar, men det är i regel först när jag sätter mig ner och skriver som jag får det hela klart för mig. Ibland tar tankarna slut efter ett stycke (och då blir det inget blogginlägg av den idén). Andra gånger flödar orden och jag får svårt att sätta punkt. Därigenom skapas inläggsserier som den här om att tacka ja.

I föregående inlägg lyfte jag fram hur man kan använda konkreta terminsmålsättningar för att förenkla sin beslutsprocess. Det är en variant av att utarbeta ett ”personal mission statement”, något som rekommenderas i exempelvis Stephen Coveys 7 Habits of Highly Effective People. Vad en sådan avsiktsförklaring ger är en kompass att navigera i tillvaron med. Själv har jag de senaste åren haft följande: ”Lär dig nya saker och hjälp andra att lyckas”. Med stöd i denna har jag sökt mig bort från sådant som jag redan gjort och aktivt valt att dela med mig av vad jag kan till andra.

Men det hela kan förstås kvalificeras vidare. Bland annat genom att sätta upp kriterier och karva fram mer generella principer som kan appliceras till en rad olika situationer. För mig är allt detta ”work in progress”, men förhoppningsvis kan dessa provisoriska idéer ändå ha värde för andra. Om inte annat för att visa upp hur jag arbetar med att förfina – eller rättare sagt förenkla – mina egna beslutsprocesser. Så, without further ado. Här kommer åtta goda skäl att tacka ja till något.

1) Du vill göra det. Hela din kropp vill det. Tanken kittlar.

2) Det hela ligger i linje med din långsiktiga karriärplan. Det är något som för dig i den riktning som du stakat ut, t.ex. för dig närmare ett forskningsfält som du vill börja arbeta inom.

3) Uppgiften är tydligt avgränsad och du har klart för dig hur mycket tid och energi som den kommer ta. Kanske vet du rentav att du kan ta det hela på uppstuds?

4) Du får chansen att lära känna nya intressanta människor eller möjlighet att fördjupa samarbeten med några som du tycker om att arbeta med, t.ex. genom att delta i en workshop eller ett bokprojekt

5) Det är något som du aldrig gjort förut och som befinner sig utanför din comfort zone. Du tvivlar på om du klarar av det och om du verkligen är rätt person. Det känns läskigt. Du tänker: ”vem är jag att…”

6) Du kan hjälpa andra på ett unikt sätt. Om inte du gör det så kommer ingen annan att göra det.

7) Du får så bra betalt att du kan köpa dig fri från andra åtaganden under en längre tid och därmed skapa utrymme för det verkligt viktiga. 

8) Du har tid och energi och luft i kalendern.

Alla dessa åtta skäl väger inte lika tungt och alla behöver inte vara uppfyllda för att jag ska tacka ja till en förfrågan. Exempelvis tackar jag ofta ja till saker som jag kan göra på uppstuds. Däremot är jag betydligt mer restriktiv när det gäller saker som är lösa i kanterna och kan växa sig bortom all kontroll. Jag sätter också mycket stort värde vid punkt 4 och principen: ”Follow the people”. Det vill säga jag kan mycket väl tänka mig att göra sådant som jag inte egentligen är så intresserad av om det sociala sammanhanget är det rätta. Däremot aktar jag mig noga för att göra motsatsen. 

Vad gäller hur jag förändrats över tid så sticker punkt 5 ut. För mig kommer detta att lämna min comfort zone verkligen inte naturligt. Men jag har med tiden lärt mig att vissa obehagskänslor är en bra indikator på att jag faktiskt bör göra något. När rädsla är det tyngst vägande argumentet mot något brukar det vara bäst att strunta i den. En konkret teknik jag använder för att hantera obehaget är att föreställa mig vad mitt framtida jag, säg den jag är om ett år, kommer säga. Svaret är då nästan alltid detsamma. Go.




----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 18 maj 2021

Vad ska man då tacka ja till?

 


För några veckor sedan skrev jag en krönika i Curie om konsten att, och behovet av, att tacka nej till saker. Den blev – med mina mått mätt – något av en succé. Ovanligt många personer läste, kände igen sig, delade och diskuterade vidare. Via Twitter fick jag lära mig den briljanta tekniken att inför varje nytt år upprätta en lista där man fortlöpande skriver in alla större saker som man tackar nej till. Därigenom får man svart på vitt hur mycket tid som ens disciplinerade ”nej tack” skapar. Tack @AllAllerial och copy på den!

Men utöver bra tips och goda råd restes också följdfrågor, som Ainur Elmgrens ”Vad ska man då tacka ja till?”. Det är onekligen en relevant fråga i sammanhanget. För en forskare kan ju inte bara tacka nej till alla förfrågningar som kommer dennes väg. Eller? Nej, självklart finns det saker som man ska tacka ja till, trots att detta innebär mer arbete och att annat måste sättas på paus. Men hur vet man vilka tåg som är värda att hoppa på och vilka som man ska låta passera?

Själv har jag brottats med de här frågorna i många år. Trogna bloggläsare har återkommande kunnat bevittna hur mitt schema gång efter annan blivit pressat. Mest akut var detta hösten 2020 då jag skrev inläggen ”Uncommit eller buckle down” och ”Om vikten av att uppgradera sitt nej”. Dessa inlägg tog form under en tid då jag upplevde starka fysiska stressreaktioner, däribland ett tryck över bröstet som inte gav med sig. Det vill säga en riktigt allvarlig varningssignal. Detta fick mig att hoppa av en del saker, skjuta upp annat och vara ordentligt försiktig med att skriva in nya saker i kalendern. Jag formulerade också en ny helt överordnad målsättning för vårterminen 2021: att inte känna mig så här (no matter what).

Glädjande nog har jag, så här långt i alla fall, lyckats med detta. För även om jag haft mycket att stå i så har det inte kört ihop sig. Nyckeln till detta har varit det grundliga planeringsarbete jag gjorde i höstas. Där avsatte jag nämligen ordentligt med tid för att fundera på vad jag ville åstadkomma innan jag framåt sommaren 2021 gick på föräldraledighet. Vad var egentligen viktigast under vårterminen? På vad skulle jag fokusera min energi?

Det första jag kom fram till var att jag ville göra vad jag kunde för att mina två böcker, Den gröna vändningen och Ett år av akademiskt skrivande skulle cirkulera och bli lästa. Förfrågningar som haft med detta att göra har jag alltså tackat ja till, exempelvis möjligheten att få prata om någon av böckerna, hålla en workshop, eller skriva en gästkrönika. Mot bakgrund av detta har jag också sett det som självklart att hålla i gång den här bloggen.

Det andra jag kom fram till rörde ett antal artiklar och bokkapitel som jag åtagit mig att skriva tillsammans med andra. Min motivation att verkligen få klart de här sakerna under vårterminen var extra stark eftersom jag föresatt mig att gå på föräldraledighet utan att ha saker hängande över mig. Det är något jag misslyckats med två gånger tidigare i livet och därför lovat mig själv att inte göra om. Här är jag inte riktigt i mål ännu, men det ser lovande ut.

Uttryckt i en sentens har mitt motto för terminen alltså varit: ”Få klart det du ska och se till så att böckerna du skrivit blir lästa”. Därigenom har jag kunnat stämma av saker som dykt upp mot min egen avsiktsförklaring. Främjar förfrågan min agenda eller inte? Om ja, då har jag goda skäl att tacka ja. Om inte? Då krävs det synnerligen goda skäl för att jag ska överväga det. Och sådana finns förstås. Mer om detta i nästa blogginlägg som kommer redan på torsdag!

 


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 11 maj 2021

Vägen till ett nytt forskningsprojekt. Del 4

 



I december 2018 var det så dags för arkivresa till Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm. Min målsättning var att ta reda på vad som egentligen fanns i Aktiespararnas riksförbunds arkiv och utveckla några idéer kring vad jag kunde göra med det. Som jag skrev i del 3 av denna inläggsserie var arkivet nydeponerat och orört av forskarhänder. Dessutom var det oförtecknat, vilket innebar att jag inte på förhand kunde veta riktigt vad jag skulle hitta. Mot bakgrund av detta bestämde jag mig medvetet för att ägna min arkivtid åt att först och främst läsa i det material jag beställt fram.

Detta arbetssätt är numera ovanligt bland historiker. Våra arkivvistelser kännetecknas mestadels av ett idogt fotograferande. På våra datorer finns det tusentals, ja ibland tiotusentals, bildfiler. Tanken är förstås god. Det är långt till Stockholm från Lund och att läsa det insamlade materialet kan man såklart göra senare. Själv var jag under arbetet med Den gröna vändningen djupt tacksam gentemot mitt äldre jags flitiga fotograferande av Hans Palmstiernas personarkiv.

Likväl. Det är något speciellt med att bläddra och läsa i originalhandlingar. För egen del tycker jag att det sätter i gång forskningsprocessen på ett speciellt sätt. Läsningen väcker nyfikenhet, reser frågor och ger uppslag till analyser. Kanske ännu lite bättre är att excerpera, det vill säga skriva av väl valda citat ur källmaterialet för hand. På detta tidsödande sätt arbetade historiker under större delen av 1900-talet. Så även jag under arbetet med min C-uppsats höstterminen 2005.

Hur som, min sondering av Aktiespararnas arkiv var mycket lyckad. Där fanns ingående styrelseprotokoll, arbetsrapporter och strategiska överväganden kring hur man skulle öka antalet medlemmar. Återkommande ventilerades det förslag om hur man skulle få fler kvinnor och ungdomar att intressera sig för aktier, hur man skulle få tv- och radio att bevaka aktiemarknaden, samt hur man kunde göra för att underlätta beskattningsreglerna. Prototyper som påminner om vår tids ISK-konton utarbetades inom organisationen under tidigt 1980-tal. Under några år var också engagemanget i striden om löntagarfonderna stor. Ja, när jag reste hem till Lund var jag fullt övertygad om att här fanns gott om material att bygga ett flerårigt forskningsprojekt runt.

Mitt ansökningsskrivande tog så fart ordentligt i januari 2019. Projektet fick namnet ”A Nation of Everyman Investors: Stock Saving and the Circulation of Financial Knowledge in Sweden, 1978–2018”. Det bestod av tre delstudier vilka alla kretsade kring Aktiespararna och aktiviteter runt dem. En första om det långa 1980-talet då en första våg av popularisering skedde. En andra om det sena 1990-talet och fondsparandets genombrott. Samt en tredje om aktiebloggar och strävan efter ekonomiskt oberoende under 2000-talet.

Jag skrev en kortare text till Riksbankens jubileumsfonds första omgång samt Marcus och Amalia Wallenbergs stiftelse. I än mer komprimerad form fördes dessa idéer in i Jenny Anderssons stora programansökan Nyliberalism i Norden. På vinst och förlust skickade jag sen också in en ansökan till Handelsbankens forskningsstiftelser. Ett par månader senare var det dags att söka hos Vetenskapsrådet. Där krävdes en lite längre text, vilket dock kom väl till pass när jag gick vidare till andra omgången hos RJ och MAW.

Ja, som synes sköt jag med hagel och det hela föll väl ut. När röken hade lagt sig 2019 så hade jag många års forskningsfinansiering säkrad. Dessutom hade jag fått ihop ett manus till en första vetenskaplig publikation på området: kapitlet ”Financial Knowledge” som kom att ingå i den kunskapshistoriska antologin Forms of Knowledge (2020). Det nya projektet var verkligen igång!

Trogna bloggläsare inser också att det här inläggets kronologi rör en – för mig och bloggen – historisk tidpunkt. I januari 2019 skrev jag nämligen ihop mina allra första inlägg. Den 1 februari gick bloggen live. Därefter skulle miljöfrågornas genombrott under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal stå i fokus för drygt ett år av akademiskt skrivande. Men vid horisonten hägrade annat. Så här i efterhand tror jag det är en viktig förklaring till att Den gröna vändningen faktiskt blev skriven. Längtan efter att gå vidare gjorde det möjligt att sätta punkt.

Detta är fjärde och sista delen i inläggsserien "Vägen till ett nytt forskningsprojekt". Läs del 1 här, del 2 här och del 3 här.

--------------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en på studs!





----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 4 maj 2021

Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger

 


Ett par år efter andra världskrigets slut föddes Arnold Schwarzenegger i den lilla österrikiska byn Thal utanför Graz. Familjens bostad hade varken toalett eller rinnande vatten. Det sistnämnda fick de gå och hämta i en brunn och därefter vara sparsamma med. Sannolikheten för att yngste sonen skulle bli världens främsta bodybuilder, en lysande Hollywodstjärna och guvernör i Kalifornien var obeskrivligt liten. Men i en värld med så många människor som vår sker det osannolika saker med viss regelbundenhet. Något annat hade faktiskt varit konstigt.

Min egen populärkulturella relation till Arnold Schwarzenegger har aldrig varit speciellt stark. Trots att jag var pojke under tidigt 1990-tal har jag inte sett många av hans filmer. Den enda jag har minnen från är komedin Twins (1988). Likväl var han närvarande under min uppväxt genom andras berättelser och fascination. På skolgården lärde jag mig säga ”Hasta la vista, baby” och ”I’ll be back”. De senaste veckorna har jag plöjt hans memoarer, Total Recall (2012), och lärt mig ett och annat.

Genom Schwarzeneggers osannolika framgångssaga löper det nämligen röda trådar. Han agerar på ungefär samma sätt för att ta sig till toppen av bodybuildingvärlden som han gör för att bli stjärna i Hollywood. Hela tiden sätter han höga konkreta mål och arbetar disciplinerat för att uppnå dem. Men än viktigare är att han ständigt bygger relationer, söker lära sig saker av de han ser upp till och aldrig anser sig vara för fin för marknadsföring. Han är uppenbarligen bra på att få saker gjorda, men det han excellerar i är att ”follow through”.

När hans filmer är färdiginspelade står han bakom dem till 100 %. Detta även när han vet med sig att de inte är speciellt bra. Säger filmbolaget att den europeiska promotionturnén ska gå till Frankrike och Italien griper Schwarzenegger in och lägger till endagsbesök i Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors. Han är fullt på det klara med att hans egen karriär är beroende av filmernas framgång. Därför gör han allt vad han kan för att bygga intresse kring dem och öka filmbolagens intäkter.

På samma sätt agerar han under 1960- och 1970-talet för att avstigmatisera bodybuilding och popularisera styrketräning. För han är klarsynt nog att inse att värdet på hans Mr. Universe-titlar direkt korrelerar med gymkulturens status. Om han kan få människor att få upp ögonen för träningsformen så kommer han – och alla andra bodybuilders – att ha glädje av det. Därav nöjer han sig inte med att tävla mot sina peers. Han verkar aktivt för att stärka och expandera den marknad som de alla befinner sig på.

Så vad kan då forskare lära sig av detta? Kan samma tankesätt och strategiska agerande ge resultat också i vår värld? Ja, kanske det. Personligen tilltalas jag i alla fall betydligt mer av att försöka öka historieämnets resursbas än att gnabbas över hur en krympande kaka ska fördelas. Utgångsläget är också, såvitt jag kan bedöma, ganska bra. Det finns ett stort och varierat historieintresse i samhället. Inom forskarvärlden finns mängder av skickliga och trevliga historiker. Och vilka organisationer och individer är inte betjänta av att veta mer om hur historisk förändring egentligen går till?

Blickar vi mot Norge så är så kallad ”opdragsforskning” en stor sak. Där har historiker med master- eller doktorsexamen goda möjligheter att få årslånga projektanställningar för att skriva stads-, kommun- eller företagshistoria. Den fria forskarens röst skattas högt. Så kom exempelvis min kollega Hallvard Notaker tidigare i år ut med den uppmärksammade boken Arbeiderpartiet och 22. juli. På hans meritlista finns sedan tidigare fjärde bandet i Høyres historie. Dessa samtidspolitiska böcker skriver han inte i egenskap av politisk insider utan just som utomstående fackhistoriker. Dessutom mot skälig betalning. Samma sak borde kunna ske i Sverige. Nog vore det ett gemensamt mål värt att sträva mot under 2020-talet?




----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 27 april 2021

Hur hanterar unga forskare osäkerhet?

 


I december 2020 kom Jonatan Nästesjö, doktorand i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet, med en studie om hur unga forskare i historia och statsvetenskap hanterar osäkerheten kring framtida värderingar av deras vetenskapliga gärning. Studien bygger på 35 intervjuer med forskare verksamma vid större svenska lärosäten och publicerades i den internationella tidskriften Minerva. Den har redan rönt viss uppmärksamhet, inte minst bland unga svenska historiker.

Nästesjös viktigaste teoretiska begrepp är ”appraisal devices”, vilket kan översättas med de tekniker som unga forskare använder sig av för att säkerställa att de agerar på ett sätt som möjliggör en fortsatt akademisk karriär. Här råder det förstås en fundamental osäkerhet. För det finns inga objektiva kriterier för vad som är god forskning eller vilka meriter som krävs för att få en fast tjänst. Så hur gör då de unga forskarna för att navigera i tillvaron?

Nästesjö lyfter fram betydelsen av ”assessors”, det vill säga andra akademiker som de unga forskarna  konsulterar. Genom att diskutera karriärval, strategier och framtida bedömningar med dessa kan osäkerheten temporärt reduceras. Om personer du litar på säger att det viktigaste är att skriva en andrabok och du gör det så kan du i någon mån vila tryggt i ditt val. Men vilka litar unga forskare på?

Ja, här finns Nästesjös kanske allra mest intressanta resultat. På denna punkt föreligger det nämligen stora skillnader mellan de två ämnena. För de unga statsvetarna är det självklart att vända sig uppåt till seniora stjärnforskare och professorer. Deras recept på framgång anses giltigt även för de unga. Bland historikerna ser det helt annorlunda ut. Där finns det en utbredd skepsis mot de seniora forskarnas tillförlitlighet. De anses inte veta hur den akademiska arbetsmarknaden fungerar these days. Deras eventuella kunskaper inom området betraktas som obsolet.

Så vilka vänder sig de unga historikerna till i stället? Svaret är andra unga forskare, antingen postdocs eller personer som nyligen fått en anställning. ”I never, and I mean never, consult senior scholars about these kinds of things”, som en av informanterna uttrycker det. Själv har jag snuddat vid liknande tankegångar i inlägget ”Bedömningar och värderingar”, även om jag inte vill sträcka mig så långt som informanten. Men någon form av närhetsprincip applicerar alltså även jag. Det behövs i ett snabbt föränderligt karriärlandskap. Samtidigt vet alla som läst sakkunnigutlåtanden att den enes vin kan vara den andres vatten. Varför är det så?

Nästesjös studie pekar på att det svenska historieämnet befinner sig i en fas utan klar värderingsregim. Publikationshierarkierna är in flux. Statsvetenskap har här tagit en annan väg. Där är det med självklarhet artiklar i högt rankade internationella tidskrifter som smäller högst. Värdet av en svenskspråkig monografi utgiven på Tiden eller Natur & Kultur har devalverats. Kristina Boréus Högervåg eller Stig-Björn Ljunggrens Folkhemskapitalismen är artefakter från en svunnen tid. Intressanta för samtidshistoriker som mig, men inte en väg att rekommendera för en ambitiös ung statsvetare. 

Kommer historia då att gå samma väg som statsvetenskap under 2020-talet? Ptja, vem vet. Det tycks alltjämt vara en öppen fråga och vetenskapshistoriska pendlar kan svänga. Mina bekanta inom sociologi vittnar exempelvis om att sammanläggningsavhandlingarnas popularitet är i dalande och att monografin gör comeback på bred front. Inom min egen generation historiker råder det för närvarande en stor publikationspluralism. Själv känner jag mig alltför nära för att se tydliga mönster i bruset. Därför är jag tacksam för att forskare med mer distans ger sig i kast med tematiken. Jag ser fram emot att läsa Jonatan Nästesjös kommande studier på området!



Full disclosure: Jonatan Nästesjö är min kusin och jag medverkar inte själv i studien.

Läs ”Navigating Uncertainty: Early Career Academics and Practices of Appraisal Devices”, Minerva (2020).

Läs en intervjun med Jonatan Nästesjö i Universitetsläraren "Svårt för unga forskare att veta vad som räknas"


----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

torsdag 22 april 2021

Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta



En kärnkompetens för forskare är att kunna prioritera bland överflödet av arbetsuppgifter. Misslyckas vi med detta – och det gör de flesta av oss titt som tätt – så svämmar våra kalendrar och arbetsdagar över av åtaganden. Då är det lätt hänt att de långsiktigt viktigaste delarna av vår verksamhet trängs undan av det omedelbart akuta. Istället för att skriva forskningsansökningar svarar vi på mejl. Istället för att utveckla en ny kurs så rättar vi tentor.

Problematiken är kännbar i alla skeden av karriären. Från nybakade doktoranders utmaningar med att balansera kurstagning, seminarier och avhandlingsarbete till ärrade professorers svårigheter att få tid till sin egen forskning. Särskilt vanskligt är det med akademiska framgångar. För om det är något som generar förfrågningar och möjligheter så är det synlighet.

En annan svår period är den tidiga postdoktorfasen. Vissa får då rådet att ”tacka ja till allt”. Det är, vill jag mena, ett fruktansvärt dåligt råd. För det innebär att en forskare uppmanas att förhålla sig helt reaktivt till sin omvärld. Var hamnar man då? Ja säg det. Knappast där forskaren själv har tänkt sig.

Självklart kan det vara värt att hoppa på saker och testa sig fram. Men forskare behöver också ha integritet och en stark inre kompass. Särskilt när osäkerheten är stor eller möjligheterna många. Själv försöker jag sedan något år tillbaka att leva efter en ny devis. Den är, i all sin skenbara enkelhet, som följer: ”Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta”. Jag har provat sentensen på lite olika kolleger och de flesta har nickat gillande. För alla forskare som jag känner har nämligen erfarenheten av motsatsen. Det vill säga att de i efterhand har ångrat ett och annat ja.

Av detta kan vi lära oss att ja och nej har helt olika tids- och känslodimensioner. I stunden känns det bra att tacka ja. Det går snabbt att skriva och man gör någon annan glad. På längre sikt måste man utföra det som man har tackat ja till. Då behöver något annat – som man kanske hellre vill göra då – plockas bort eller skjutas på framtiden.

Att tacka nej känns betydligt jobbigare i stunden. Dels är det trist att göra någon annan besviken. Dels kräver det ofta fler ord. För när vi tackar nej känner vi ofta ett behov av att förklara oss och linda in beskedet. Ibland säger vi av bara farten att vi gärna gör det vid ett senare tillfälle (trots att vi faktiskt inte vill det!). På lite längre sikt är dock ett nej ganska behagligt. Själv har jag i alla fall aldrig blivit besviken när jag tittat på en förmiddag i kalendern och sett att den är helt öppen.

Vad kan man då göra för att omsätta dessa insikter i praktiken? Ja här finns det förstås olika skolor. Vissa förordar att man, inför varje ny förfrågan, ska ställa sig själv frågan hur mycket man hade betalat för att få den här chansen. Om svaret inte är en krona så är svaret garanterat nej. En annan tumregel är att aldrig tacka ja till något som man inte är beredd att skriva in i kalendern. Och där måste man vara ärlig. En föreläsning eller podcast kräver som regel vissa förberedelser – inte minst mentalt. Vissa saker kan man förstås göra på uppstuds, men knappast allt som man blir tillfrågad om.

Slutligen ett tips från Loleen Berdahl som nyligen startat det förträffliga nyhetsbrevet Academia Made Easier. Hon föreslår där att alla forskare ska skriva ihop ett enkelt och generellt hållet ”standardnej” som kan användas oavsett förfrågan. Genom att vänligt tacka för erbjudandet och skriva att man för närvarande inte tar på sig nya åtaganden kan hela nejsägandet komprimeras till ctrl-c/ctrl-v och alltså bli lika enkelt att svara som ett kort och entusiastiskt ja. Gissa om det sparat Berdahl tid genom åren…

Detta blogginlägg publicerades först som krönika i Curie (20/4 2021)





----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 20 april 2021

Forskare och sociala medier

 


Du som läser detta inlägg är med största sannolikhet en forskare som är aktiv på sociala medier. Merparten av den här bloggens trafik kommer från Facebook och Twitter. Varje vecka lägger jag upp en post där och sen är det techjättarnas algoritmer som styr hur många läsare det blir. Vad dessa särskilt tycker om är poster som resulterar i aktivitet: klickar, likes, kommentarer och delningar.

Systemet är, milt uttryckt, självförstärkande. Det vill säga ett inlägg som väcker känslor – säg Vem skulle sakna Scandia?” – gör att fler än vanligt får upp posten i sina flöden och potentiellt interagerar vilket ger ytterligare synlighet och interaktion. Ett inlägg med en lite trist rubrik upplagt på en fredag – säg ”Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang” – kan dö algoritmdöden på en timme eller två. Som bloggare kan man tycka det är oförtjänt åt båda hållen, men det är nu så världen fungerar.

För forskare som inte bryr sig om huruvida någon läser det de skriver spelar det här förstås ingen roll. Kanske har dessa inga sociala mediekonton eller så använder de dem strikt för privat bruk. Men för de av oss som är angelägna om att det vi skriver ska nå fler än de närmast sörjande är det inte mycket att be för. Någon behöver göra ”cirkulationsarbete” och denne någon är i regel forskaren själv. Självklart finns det mer prestige- och kraftfulla kanaler än ett privat Facebook- eller Twitterkonto; säg ett uppslag i en dagstidning, medverkan i en morgonsoffa eller att stå som keynote på en vetenskaplig konferens.

Men vägen till en framskjuten position på dessa plattformar är ganska lång. För en junior forskare – eller för en okänd professor utan goda kontakter i forskar- och medievärlden – är det mer eller mindre omöjligt att nå dit. Därför är den sociala medievägen något som många medvetet väljer att omfamna. För svenska humanister och samhällsvetare fungerar Facebook och Twitter som ett utmärkt sätt för att interagera med andra forskare. De utgör också en brygga till andra grupper: journalister, politiker, lärare, aktivister etc. För kollegor som Niklas AltermarkSara Backman Prytz och Ida Östenberg är Twitter alldeles uppenbart ett sätt att röra sig långt utanför den akademiska bubblan.

I 2020-talets forskarvärld fyller dock sociala medier betydligt fler funktioner än bara kommunikation och samverkan. Själv använder jag dem i hög grad för att hålla mig ajour med olika forskningsfält som intresserar mig. Ett väl kurerat flöde är ett utmärkt sätt att få koll på nya böcker, artiklar, konferenser och forskningsprojekt. I detta ersätts inte traditionella kanaler – som vetenskapliga tidskrifter, SvD:s under strecket eller Inside Higher Ed – utan de kompletteras. För egen del upplever jag t.ex. att min internationella utblick vuxit enormt sen jag på allvar började använda Twitter och följa vissa bloggar. Inte minst har jag fått insikter i hur olika forskningssystem fungerar världen över och vad det får för konsekvenser för de människor som befinner sig i dem.

Med detta sagt finns det förstås mängder av saker att vara kritisk mot i och kring sociala medier. Men min princip är här – som på så många andra plan – att det är nyttigt att prova sig fram. Dessutom ingår det, tycker jag, i en historikers uppgift att intressera sig för och ta del av sin samtid. Har man år 2021 aldrig haft ett socialt mediekonto så är det mycket här i världen som man inte vet någonting om. Därmed inte sagt att man behöver omfamna samtiden och hoppa på allt. Men att doppa tårna här och var, eller åtminstone ta del av andras erfarenheter på området, skulle jag säga är viktigt för aktiva forskare.

Samtidigt är sociala medier, i synnerhet i kombination med smartphones, starkt beroendeframkallande. De är verkligen inte lätta att kombinera med Cal Newports digitala minimalism-filosofi. Vad forskare som ger sig ut i sociala medier behöver är därför någon form av strategi och helst en ganska klar idé om var gränserna går. För den som vill sortera sina tankar kring detta kan jag rekommendera Mark Carrigans bok Social Media for Academics som på ett initierat sätt guidar till olika plattformar och diskuterar dess för- och nackdelar för olika syften. Detta är ytterligare en av alla dessa böcker som jag någon dag skulle vilja anordna ett seminarium kring. Men i detta Zoom-överflödets tidevarv får det anstå. Diskussioner kring frågorna kan ju föras på min FB-vägg, ett Twitterflöde eller i kommentatorsfältet här istället.




----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!