Om vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang

Det bästa med att hitta en riktigt bra akademisk text är att läsningen av den bara är början. Riktigt bra texter skrivs nämligen inte i intellektuell isolering – de ingår i större samtal. Genom litteraturlistor och fotnoter öppnas fönster mot nya världar. För den som har tid, nyfikenhet och tillgång till ett bra bibliotekssystem så är det bara att följa spåren och se var man hamnar.

Ett aktuellt exempel för mig är Joli Jensens Write No Matter What (2017). Det är en bok som utan tvekan står på egna ben. Men den leder också vidare. Själv upptäckte jag genom Jensen den fascinerande antologin Working It Out (1977). Boken springer ur 1970-talets amerikanska kvinnorörelse och består av 23 personliga berättelser om kvinnligt liv och intellektuellt arbete. Skribenterna är författare, forskare och konstnärer i yngre medelåldern. De flesta har barn. Många står i skuggan av en – vid tidpunkten – mer framgångsrik make eller exmake.

Boken är ett tidsdokument. Inte bara till sitt innehåll utan också rent materiellt. Sidorna i mitt fjärrlånade exemplar har gulnat. Det finns inga understrykningar eller hundöron. När jag googlar skribenterna är de flesta döda. Många kom under 1980- och 1990-talet att bli mycket framgångsrika.

Men även om boken är drygt 40 år gammal är den i högsta grad aktuell och levande. Berättelserna är raka, ärliga och fyllda av kompromisser. I marginalerna finns konturerna av män som lever en annan sorts liv. Deras akademiska karriärer, resor, intressen och ambitioner kringskärs inte av förpliktelser. De har tid att tänka. De har tid att låta dagarna gå. De har tid att oroa sig och känna ångest. Det finns mycket som de inte måste.

Särskilt intressant i detta avseende är Amélie Oksenberg Rortys kapitel. Det kretsar kring hur akademiska par utvecklas och vad som egentligen krävs för att skriva. Hon lyfter fram att ett vanligt mönster är att mannen i förhållandet får ett erbjudande om en bättre tjänst. Kvinnan följer med. Den gemensamma planen är att hon ska skriva klart sin bok eller avhandling.

Men skrivandet går i stå. Trots att hon inte undervisar. Trots att hon inte har några administrativa förpliktelser. Hon är fri. Varför kan hon då inte skriva? Har hon inte det som krävs? Kvinnan och mannen börjar tvivla på hennes förmåga.

Amélie Oksenberg Rorty menar att det som står i vägen är förlusten av ett socialt och intellektuellt sammanhang. Hon pekar på att många män – när terminen väl är över, eller de blivit beviljade en forskningstermin – ofta också blir förlamade. Det räcker inte med att ha tid och en dörr som man är villig att stänga. Akademiskt arbete förutsätter sociala sammanhang. Det kräver kollegor, seminarier, lunchsamtal och kaffepauser.

Men det unga paret i berättelsen drar en annan slutsats. Ja, kanske är kvinnan trots allt inte lika lovande som mannen. Och börjar det inte bli hög tid att bilda familj? På detta följer den verkliga frustrationen. För när barnen kommer finns varken tiden eller det sociala sammanhanget. De intellektuella ambitionerna – som ännu inte fått chansen att förverkligas – får det än svårare. Parallellt med detta tar mannens karriär fart…

Amélie Oksenberg Rortys kapitel skrevs ursprungligen som ett föredrag 1969. Det publicerades i The Yale Review 1971. Vid denna tid var hon gift med filosofen Richard Rorty. År 1972 skiljde de sig. 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!