Forskare rör sig i en värld där spelreglerna inte är fullt ut kända för de som spelar. Dessutom befinner de sig i ständig förändring. För regelboken är vad forskare i tillfälliga maktpositioner gör med den. Väljer de att premiera svenskspråkiga monografier eller internationella artiklar? Räknar de antalet publikationer eller läser de och försöker bilda sig en egen uppfattning? Spelar publikationskanalerna någon roll eller inte? Är samförfattande meriterande eller diskvalificerande?
Som om detta inte vore nog så befinner sig spelplanen och spelpjäserna i ständig förändring. På 1990-talet, när den svenska högskolesektorn byggdes ut, var det en del historiker som gick raka vägen från disputation till ett lektorat. Det är helt otänkbart i dag. På 1980-talet var det ovanligt att forskare sökte tjänster på andra lärosäten än det de själva hade disputerat vid. I dag kan forskare från amerikanska elituniversitet söka lektorat i Kristiansand i Norge. Vid svenska lärosäten är utländska toppforskare alltjämt ovanliga i konkurrensen. Men på IAKH i Oslo har det under 2010-talet skett ett snabbt och dramatiskt skifte. Där har lokala sökande inte gjort sig besvär. En hel generation Oslohistoriker har – för första gången i historien – inte haft en reell chans att bli anställda vid sin heminstitution.
Alla dessa omvandlingar gör det svårt att få goda råd. Ändå är många av oss ganska snabba på att dela ut dem. ”Det är bara peer-reviewade artiklar som räknas”, ”Antologier är inte meriterande”, ”Utan andraboken är man ingenting”, ”Ingen bryr sig om äldrehistoria”. Likväl. Så fort det kommer sakkunnigutlåtanden för en tjänst så inser man att spelreglerna knappast är huggna i sten. Framförallt inser man att ingen av spelarna med säkerhet vet hur reglerna kommer tolkas av domarna. Det som väger tungt hos en forskningsfinansiär spelar mindre roll hos en annan. Det beteende som höjs till skyarna av en professor är inte vatten värt för en annan.
Men samtidigt. Allt är inte helt godtyckligt. Det finns mönster i bruset. Tittar vi över längre tidsserier så tenderar variansen att jämna ut sig. Bra forskare brukar förr eller senare hitta en plats. Men av alla de som står beredda att ge råd – vem ska man egentligen lyssna på? Hur står sig en tung professors åsikter mot en nybakad docents eller en framgångsrik postdocs? Och hur mycket kan och ska man egentligen tänka strategiskt? Är inte forskaryrket i första hand ett kall? Blir inte forskning bäst om man följer sitt hjärta?
Själv har jag som generell princip att lyssna på många, men vara försiktig med att lita blint på någon. Tvärsäkerhet kring hur den akademiska världen fungerar ser jag som en varningsklocka. Jag tror helt enkelt inte att någon vet. Hur skulle man kunna göra det när spelreglerna, spelplanen, spelarna och domarna ständigt byts ut?
Den grupp jag ändock litar mest på är de som befinner sig några år framför mig. Kanske kan man tala om det i termer av en ”närhetsprincip”. För visst är det mycket förändringar. Men akademin är likväl en långsam värld. Spelets dynamik förändras inte över en natt. Det som fungerade igår kommer förmodligen fungera imorgon. Däremot är det inte alls säkert att 90-talets eller 00-talets segerrecept fortfarande är verkningsfulla.
Dessutom är det, åtminstone enligt min erfarenhet, väldigt farligt att kompromissa alltför mycket med sina egna ideal och forskningsambitioner. Det brukar inte gå väl när någon under en längre tid försöker göra något enbart av strategiska skäl. Det roliga och lustfyllda måste få finnas med. Annars riskerar segerns sötma att bli till aska i munnen. Så kul är det faktiskt inte att genomföra ett forskningsprojekt som inte engagerar en på djupet. Å andra sidan. Forskare som inte kan tänka sig att göra någonting annat än det de själva vill och som avskyr allt tal om spel, strategi och karriär brukar inte heller ha det så roligt. Det är en position där bitterhet, gnäll och missunnsamhet ligger nära till hands. Sånt försöker jag – så gott det går – att hålla mig undan ifrån.
Själv förordar jag alltså en mix av strategiskt tänkande och vetenskaplig idealism. Det gäller, som Zlatan Ibrahimović säger i sin självbiografi, att ”lyssna, lyssna inte”. Ska man komma någon vart i forskarvärlden måste man kunna ta emot råd och göra en del eftergifter. Men man måste också våga gå sin egen väg och stänga ute omvärldens förmaningar. Det är en konst att veta när man ska göra det ena och när man ska göra det andra. Kanske rentav en av de viktigaste akademiska färdigheterna.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
