Kapitel 6 och 7

De senaste veckorna har jag så smått kommit igång med att skriva på det sjätte kapitlet i min andrabok. Det handlar om hur en organiserad svensk miljörörelse började växa fram åren kring 1970. Min ingång till tematiken är ungdomsorganisationen Fältbiologerna som jag tidigare skrivit om tillsammans med Anna Kaijser. Vår artikel tjänar som utgångspunkt för kapitlet, men kompletteras med pressmaterial och utblickar mot annan forskning.

Strukturen för kapitlet är tämligen klar. Jag inleder med att lyfta fram hur ett par hundra fältbiologer samlades på Sergels Torg i mars 1969 för att protestera mot vattenkraftutbyggnaden i Norrland. Demonstrationen väckte medialt uppseende i samtiden. Fältbiologerna var ”inga vanliga demonstranter”. Föreningen förknippades med fågelskådning och friluftsliv – inte politiska manifestationer. Men åren kring 1970 kom detta att förändras. Fältbiologerna blev en aktiv och mycket synlig del av den nya miljörörelsen.

För att visa vad omvandlingen innebar gör jag i kapitlet en kronologisk genomgång av Fältbiologernas historia, från sent 1950-tal till tidigt 1970-tal. Vid periodens början är föreningen fast förankrad i en äldre naturskyddstradition. Det som står i centrum för dem är att uppleva, studera och bevara vild natur. När en fältbiolog talar om ”naturförstörelse” år 1961 så betyder det att estetiska värden är hotade. Man oroar sig för att ett högproduktivt kulturlandskap med barrträd och åkrar ska breda ut sig på de orörda viddernas bekostnad.

Ett par år senare, i kölvattnet av Rachel Carsons Silent Spring (1962), börjar miljögifter och fågeldöd diskuteras. Men det är knappast tal om att en global miljökris hotar mänsklighetens överlevnad. Denna tematik blir dock viktig under sent 1960-tal. Det vill säga efter det att miljöfrågorna fått sitt stora genombrott i Sverige hösten 1967. Till en början rör det sig om en begynnande miljörörelse som söker sina former. I början på 1970-talet har en radikalisering skett. Fältbiologerna gör sig kända för demonstrationer och direktaktioner. Särskilt riktar man sig mot det miljöpolitiska etablissemanget i form av Naturvårdsverket.

Det ovan nämnda beräknar jag bli ungefär 15 sidors text. Det räcker inte riktigt för ett kapitel. Därför planerar jag att ägna ytterligare 5–7 sidor åt att, utifrån annan forskning, ta ett bredare grepp på den framväxande miljörörelsen. Här finns bland annat Carl Holmbergs studie av Centerns Ungdomsförbund, Jonas Anshelms analyser av Svenska Naturskyddsföreningen och Per Lundins opublicerade studie kring Björn Gillberg och etablerandet av Miljöcentrum. Jag har också en del insamlat pressmaterial som kan komplettera framställningen.

Avslutningen på kapitlet ska kretsa kring de mediala kontroverserna kring Björn Gillberg. Här finns nämligen en brygga över till det sjunde och sista empiriska kapitlet i min bok. Detta kommer handla om öppna konflikter och motstridiga kunskapsanspråk. Något som är kännetecknande för hur miljö- och framtidskunskap cirkulerar under tidigt 1970-tal. Under genombrottsfasen 1967–1968 fanns en stark konsensus kring miljöfrågornas allvar och Hans Palmstierna fungerade som en samlande gestalt. År 1971, när kunskapen hade börjat omsättas i politik och juridik, så var det inte alls lika självklart att alla höll med varandra. Hans Palmstierna kom exempelvis 1971 i öppen konflikt med industriföreträdare. Våren 1972 rasade en polariserad framtidsdebatt mellan två professorer, ”domedagsprofeten” Gösta Ehrensvärd och ”framtidsoptimisten” Tor Ragnar Gerholm.

Men det faktiska skrivandet av kapitel 7 blir en uppgift för 2020. Innan jag kan ta itu med det är det mycket annat som ska bli klart. Till en början kapitel 6 som visat sig vara mer trögskrivet än jag hade räknat med. Vad detta beror på vet jag inte riktigt. Det är inte så att det står helt stilla, men några två sidor om dagen kommer jag verkligen inte upp i. Kanske beror det på novembermörkret? Kanske är det för många andra bollar i luften? Eller kanske är det helt enkelt så att ett långt bokprojekt och en lång termin börjar ta ut sin rätt...

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av Andre Agassi

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig i år är Andre Agassis självbiografi ”Open” (2010). Boken handlar, bland mycket annat, om att Agassi hatar – och i princip alltid har hatat – att spela tennis. Valet att sikta mot världseliten var aldrig hans eget. Det var hans pappas. Från det att han kunde hålla i ett racket drillades han. Tennis var aldrig roligt. Det var aldrig ett intresse. Det var något som Agassi var bra på och därför blev det hans jobb.

I detta liknar Agassis liv många andras. Det finns massor av människor som jobbar med något för att de, av en eller annan anledning, måste göra det. Många ägnar sina dagar åt sådant som de är duktiga på för att någon annan betalar dem mycket pengar för att göra det. Det är knappast en mänsklig rättighet att kunna göra sitt intresse till sitt levebröd.

Likväl är ett av de vanligaste karriär- och livsråden: Gör det du älskar! Följ din passion! Det är bara om du tycker någonting är riktigt roligt som du kan bli riktigt bra på det. Det är bara den som älskar att spela tennis som kan bli bäst i världen. Men är det verkligen så? Måste man vara passionerat intresserad av något för att bli riktigt duktig? Hur går det egentligen till när människor hittar ett jobb de älskar?

Den sistnämnda frågan står i centrum för Cal Newports ”So Good They Can't Ignore You” (2016), en annan av 2019 års läshöjdpunkter. Boken är en uppgörelse med slentrianrådet ovan. Newport argumenterar för att människor sällan blir lyckliga av att bara följa sina drömmar. Många kraschar hårt på vägen. Vilja räcker inte speciellt långt när du står inför idoljuryn eller söker ett lektorat.

Newport råder därför sina läsare att hoppa över ”vad vill jag egentligen göra med mitt liv”-fasen. Han tycker det är bättre att sträva efter att bli riktigt bra på något som andra värdesätter. Blir man det får man goda förutsättningar att skapa den karriär och det liv man vill ha. Dessutom lär sig många som blir riktigt duktiga på något att uppskatta det. Hatet sitter sällan så djupt som hos Agassi.

Allt detta kan kännas främmande för människor verksamma inom forskarvärlden. Särskilt inom humaniora finns det rikligt med grundmurad idealism. Många av oss som hamnar här har, mot bättre vetande, följt sina intressen och tagit det därifrån. De som i 20-årsåldern tänkte på karriär, huslån och framtida Thailandssemestrar med familjen läste förstås helt andra saker.

Samtidigt tror jag det finns många studenter inom humaniora som fortsatte betydligt längre än de tänkte just för att de visade sig vara duktiga på det. De var bra på att läsa till tentor, analysera texter och skriva uppsatser. Några uppmuntrade ord från en lärare på en temakurs eller ett kandidatseminarium fick sen stora konsekvenser. Kanske var det rentav så att man visade fallenhet för ett forskningsämne som man inte alls var intresserad av? Följer vi Newport skulle detta inte vara speciellt förvånande – tvärtom. Det är, menar han, ofta så att skicklighet kommer först och att djupa intressen utvecklas senare.

Men vad kan vi då lära oss av Agassis historia? Ja, bland annat att det bevisligen går att bli väldigt bra på något som man tycker genuint illa om. Det kan vara nyttigt att ha med sig för den som känner motstånd mot att skriva ansökningar, tala inför en stor publik eller nätverka på en konferens. Tuff skit. Allt är inte roligt. Ibland gäller det bara att göra sitt jobb och se till att bli duktig på det. Kanske rentav så bra att de inte kan ignorera dig.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Skriva om undervisning och lärande

Hösten 2016 fick jag en förfrågan från Klas-Göran Karlsson om att vara med i ett antologiprojekt om historieundervisning på universitetsnivå. Han hade en idé om att jag kunde skriva något kring tematisk och kronologisk historieundervisning. Frågor som jag i någon mån hade brottats med under mitt avhandlingsskrivande. Det lät som en spännande och svår utmaning. Jag var inte sen att tacka ja.

Totalt var vi ett dussintal personer vid min institution som under ett drygt år träffades för att diskutera idéer, erfarenheter och kapitelutkast. Inom gruppen fanns en stor spännvidd. Där fanns nydisputerade med begränsade undervisningserfarenheter och professorer med decennier under bältet. Vissa grep sig an den pedagogiska tematiken från teoretiska och historiefilosofiska perspektiv. Andra tog sin utgångspunkt i konkreta undervisningssituationer och praktiska vägval.

Själv hade jag svårt att börja skriva. Det kändes inte som att mina egna erfarenheter och funderingar var nog. Därför avsatte jag tid för att läsa och följa trådar. På något sätt behövde jag hitta något som jag själv bottnade i. Så här några år senare kan jag inte längre rekonstruera exakt hur läsprocessen såg ut. Men jag minns mycket väl när jag hittade fram. Nyckeltexten var Lendol Calders “Uncoverage: Toward a New Signature Pedagogy for the History Survey” (2006). Jag fann den djupt inspirerande. Den var konkret utan att vara tråkig. Teoretiskt genomtänkt utan att vara abstrakt och tillkrånglad. Dessutom var den rappt och smart skriven.

För mig blev detta en portaltext. Jag läste allt jag kom över av Calder. Via fotnoterna följde jag trådarna bakåt. Via Google Scholar kollade jag upp de som citerat honom. Under några veckors tid följde de intellektuella upptäckterna slag i slag. Detta är, om jag måste välja en enda sak i mitt yrke, det jag tycker allra bäst om. När nya världar öppnas upp och läsningen så att säga kaskadar.

I samband med detta fick jag en förfrågan från Henrik Rosengren, Scandias dåvarande redaktör, om jag ville skriva en "Scandia introducerar". Jag hade något halvår tidigare föreslagit ett annat ämne, men nu kändes det historiepedagogiska spåret mer lockande. Därför pitchade jag idén om att skriva om Lendol Calders pedagogiska idéer. Resultatet blev texten ”Avtäckningsmodellen: En undervisningsform med framtiden för sig?” (2017). Den byggdes senare ut till det längre antologikapitlet "Kan vi göra på något annat sätt? Utblickar och tankar kring färdighetsorienterad historieundervisning" som finns i boken Att undervisa i historia på universitetet (2018).

En viktig konsekvens av arbetet var att Andrés Brink Pinto blev inspirerad av mina litteraturfynd. Vi började på var sitt håll att prova några nya grepp i vår egen undervisning. Dessa föll, tyckte vi, väl ut. Därigenom växte på ett lågintensivt och organiskt sätt ett fördjupat samarbete fram. De senaste åren har det blivit konferenspresentationer, ett par gemensamma texter och rentav ett litet forskningsprojekt om studenters lärande tillsammans med Emma Severinsson.

För ett par veckor sedan hade vi förmånen att få besöka Örebro där Henric Bagerius och de andra historikerna gjort om grundutbildningen med utgångspunkt i samma pedagogiska idéer som vi fastnat för. Det var oerhört fascinerande att få ta del av detta arbete och diskutera undervisningsfrågor med ett sammansvetsat lärarlag med reell makt över undervisningens utformning. Det ska bli mycket spännande att följa hur deras initiativ utvecklas!

Att allt detta skulle följa på Klas-Görans inbjudan hösten 2016 kunde jag knappast ha föreställt mig. Men så fungerar inte sällan antologiprojekt. De får sidoeffekter. Inte minst genom att nya samarbetsytor upprättas. Exakt vad som ska ske är dock svårt att kontrollera. Klas-Göran fick exempelvis själv gripa sig an frågorna om tematisk och kronologisk historieundervisning. Så är det ofta för forskningsledare. Rollen består i mångt och mycket att ge andra förutsättningar och utmaningar. Vad som sedan sker är upp till andra. Detta att styra forskare är, som ekonomhistorikern Kerstin Enflo uttryckte det på ett seminarium i våras, ”like herding cats”. Själv har jag en del kunskapshistoriska erfarenheter av att försöka "herda". Men just i detta sammanhang var jag en av katterna...

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Provföreläsning i Lund

Idag är det provföreläsning för ett biträdande lektorat i historia i Lund. Jag var en av dem som sökte, men inte en av dem som kallades. Istället befinner jag mig på Häckeberga slott där jag, Johan Östling och Anna Nilsson Hammar anordnar en tvådagarsworkshop om framtidens kunskapshistoria. Runt omkring oss har vi goda vänner, nära kollegor och nya bekantskaper. Det är utan tvekan en av terminens höjdpunkter. Gårdagens gåsamiddag var top-notch.

Men hade jag fått välja hade jag idag varit i Lund och föreläst på temat ”Varför är kunskap om historia viktig?” Fasta tjänster i historia öppnas inte upp ofta. Biträdande lektorat är särskilt eftertraktade och notoriskt svåra att få. För den som inte är flyttbar, eller ser långdistanspendling som ett alternativ, är chanserna få. Det kan ta många år innan de dyker upp. För mig var detta första gången sedan jag disputerade 2013 som jag hade en sportslig chans i Lund. Det fönstret är stängt nu. Självklart finns det en sorg i detta. Både i att ha missat tjänsten och i att inte ha bedömts vara en seriös contender. När beskedet kom gjorde det ont. Det kändes som att bli avvisad och få sitt värde ifrågasatt.

Varken min situation eller mina känslor är unika. I akademin händer sånt här hela tiden. Det är ”all in the game” och existerar på alla nivåer. Visst finns det de som kommer in första gången de söker doktorandtjänst, får postdoctjänst eller forskningsmedel direkt efter disputation och därefter landar ett biträdande lektorat eller motsvarande. Men de personerna är få. Mycket få. Och tjugo år senare är det inte alltid de som är mest tongivande och satt störst avtryck. Det finns många krokiga vägar till akademisk framgång. Det finns också många vägar, såväl raka som krokiga, till professionell bitterhet. Men de vägarna är inte för mig. Det är inte så jag tänker rulla. Det har jag sedan länge lovat mig själv. Come what may så har det varit en grym resa. Jag är tacksam för det jag fått uppleva och stolt över det jag åstadkommit.

De motgångar jag haft hittills har inte hindrat mig från att göra det jag vill. Det ska inte den här heller göra. Jag har varken läst historia, doktorerat eller blivit docent för att få ett fast jobb. Självklart vill jag kunna försörja min familj. Men mina drivkrafter är inte – och har aldrig varit – ekonomisk trygghet. Jag vill utvecklas, lära mig saker, skriva, träffa spännande människor, läsa böcker och upptäcka världar. De senaste åren har jag också alltmer intresserat mig för att skapa något som är större än mig själv. Detta att vara med och bygga upp en forskarmiljö med begynnande internationell lyskraft är oerhört häftigt. Och det har faktiskt inte speciellt mycket att göra med mina anställningsförhållanden. Kanske är det rentav en fördel att jag för överskådlig framtid kommer vara projektforskare. Det är många möten jag inte behöver sitta på. Det är många bränder jag inte behöver släcka.

Dessutom är de fem som provföreläser idag alla skickliga historiker och trevliga människor. Fyra av dem har jag varit bekant med i omkring ett decennium. Jag är övertygad om att vem som än får tjänsten så kommer Lunds universitet ha gjort en bra rekrytering. Men den jag håller tummarna för är min vän Martin Ericsson. Jag har den djupaste respekt för honom som forskare och som människa. Han är en viktig del av den svenska historievetenskapens framtid och förtjänar en plattform att verka från. Lycka till Martin! Din provföreläsning kommer vara awesome!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Digital minimalism

Akademiskt arbete, i synnerhet skrivande, kräver fokus och uthållighet. Det är två förmågor som, enligt Cal Newport – författare till Deep Work (2017) och Digital Minimalism (2019) – blivit allt mer sällsynta under 2010-talet. Smartphones och sociala medier har på ett decennium i grunden förändrat människors beteenden. De allra flesta spenderar många timmar varje dag med sina telefoner. Därför är det, menar Newport, en stor konkurrensfördel att vara en av dem som inte gör det. Värdet av fokus och uthållighet har aldrig varit större.

De beteenden som han vänder sig emot är inte speciellt svåra att förklara. Flera av världens högst värderade företag verkar i dag inom ”uppmärksamhetsekonomin”. Deras affärsmodell är att så många som möjligt ska spendera så mycket tid som möjligt på just deras plattform. Ju mer skärmtid, ju mer intäkter. Därför är produkterna designade för att uppmuntra och vidmakthålla specifika beteenden. Det är ingen slump att flöden följer samma princip som en enarmad bandit. Gör en spin, kanske har det kommit en uppdatering? Eller en like som visar att någon ser dig.

Själv har jag under året upplevt detta varje tisdag när jag puffat för veckans blogginlägg. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att inte kolla till hur det går för veckans inlägg. Blir det några likes? Kommer det några kommentarer? Hur många läsare har jag den här veckan jämfört med förra? Det är inget bra recept för att behålla fokus och vara uthållig. Godiset finns alltid ett klick bort. Oförutsägbarheten gör det bara mer lockande. E-post kan fylla precis samma funktion. För vem vet vad som döljer sig där?

Newports två böcker ger praktiska strategier för att hantera det distraktionsfyllda tillstånd som vi befinner oss i. Kärnan i böckerna är ”intentionalism”. Det vill säga att vi själva måste komma fram till hur vi vill använda oss av olika digitala tekniker och utveckla en ”digital filosofi” som vi bottnar i. Utifrån denna kan vi sedan upprätta personliga regler för vad, när, hur mycket och på vilka sätt som vi vill använda olika plattformar. Gör vi inte detta så kommer vi, med allra största sannolikhet, att spendera mer tid än vi egentligen vill på dem. En snabb titt blir lätt en kvarts slösurfande. Några chips blir lätt en hel påse.

Men hur gör man då för att komma fram till hur man egentligen vill ha det? Newport förordar som ett första steg avinstallation och 30 dagar offline. Därefter kan man göra väl avvägda beslut om vad, när, hur mycket och på vilket sätt. Vilka plattformar och funktioner ger värde och livskvalitet? Vilka gör det inte? Går det att få ut allt jag vill av Facebook genom att använda det trettio minuter varje onsdagkväll? Behöver jag Instagram? Räcker det om jag kollar min inbox först efter lunch?

Svaren på de här frågorna är inte givna. De skiljer sig åt från person till person. Själv upplever jag dock inte svårigheterna som störst på jobbet. Där är jag ganska bra på att ställa mobilen på 40 minuter och göra min unit för att sen ta en paus. I lunchrummet känner jag sällan ett starkt behov av att kolla mobilen eller skicka ett sms. Hemma tycker jag dock det kan vara svårare. Där är det betydligt vanligare att jag gör det som jag inte vill (epost efter arbetstid, scrolla Facebook och Twitter). Kanske börjar det bli dags att gömma undan mobilen och ta några dagar offline?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Samskrivande. Del 3

Den tredje person som jag samskrev med våren 2016 var Johan Östling. Vi kände varandra väl, om än inte i närheten av så väl som vi gör i dag. Vid den här tidpunkten hade vi arbetat ihop ett par år för att introducera och utveckla kunskapshistoria i Norden. Johan var forskningsledare. Jag var postdoc och finansierad genom hans projekt. Därmed skiljde sig detta skrivprojekt från de jag hade med Isak Hammar (del 1) och Anna Kaijser (del 2). Insatsen var högre. Jag ville verkligen inte göra bort mig. Samtidigt kände jag en stor trygghet. Om det var någon artikel som jag var säker på skulle hålla en hög vetenskaplig kvalitet och smidigt ta sig igenom peer-reviewprocessen så var det den här.

Den artikel vi skrev handlade om ”cirkulation”. Det var en teoretisk, historiografisk och begreppsutvecklande text. Därmed skiljde den sig från allt det som jag dittills hade skrivit. Det fanns ingen hård empirisk kärna. Vårt skrivarbete började därför med en bred inläsning av sekundärlitteratur, framförallt vetenskapshistorisk sådan. Portaltexten var James Secords ”Knowledge in Transit” (2004), men vi rörde oss över vida fält: tidigmodern global vetenskapshistoria, populärvetenskapshistoria och schweizisk kunskapshistoria. Mycket av detta var nytt för mig och jag kände att det skulle ta lång tid för mig att bli redo att skriva.

Johan tyckte dock ganska snart att det var hög tid att sätta igång. Jag litade på hans omdöme, så vi satte oss ner, pratade igenom våra idéer och utarbetade ett synopsis. Därefter delade vi upp delarna och satte igång att skriva. Det gick förvånansvärt smidigt. En sammanhängande text tog form och jag upplevde det som jag att lärde mig massor under skrivandets gång. Så var jag inte van vid att arbeta. Mina startsträckor brukade vara betydligt längre.

Hur som blev vårt manus klart. Vi lät ett par kollegor läsa, gjorde vissa omarbetningar och sen skickade vi in det till Historisk tidskrift. Mot slutet av terminen föreslog Johan att vi skulle översätta den till engelska och skicka in till Journal of Modern History. Sagt och gjort. Jag kände att min forskartillvaro hade växlat upp i en ny hastighet. Kunde man arbeta så här fort?

Månaderna gick och en dag kom utlåtandena från HT. Det var ett positivt och ett mycket negativt. Jag minns inte de exakta orden, men på ett ungefär inleddes det så här. ”Detta är en ambitiös artikel som siktar högt. Sådana kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga. Denna är det sistnämnda”. Redaktören beklagade utlåtandet och sade att artikeln inte kunde antas, men erbjöd oss att korta ned den med hälften och publicera den som essä. Spontant kändes det helt uteslutet. Vi hade ju skrivit en riktigt bra och välskriven artikel med betydande allmänhistoriskt intresse! (tyckte vi!) Inte kunde vi kapa hälften och göra om den till en lättviktig essä…

Men efter att ha sovit på saken och läst igenom vårt manus igen var det just vad vi gjorde. Stolthet är till för att sväljas och den hårda reviewern hade onekligen vissa poänger. Dessutom var vi angelägna om att få ut våra idéer snabbt och inte vänta ytterligare ett halvår på att – kanske – få publicera texten i en annan tidskrift. Våren 2017 utkom därför essän ”Cirkulation – ett kunskapshistoriskt nyckelbegrepp”.

Även i Journal of Modern History stötte vi på patrull. Men inte alls av samma anledningar. Vi fick ”revise and resubmit”, men omarbetningen sågades (särskilt de delar jag varit ansvarig för). Detta var dock inte slutet. För parallellt med allt detta hade vi dragit igång ett nordiskt antologiprojekt: Circulation of Knowledge. Detta behövde en inledning och där fanns det både ett och annat att ta från vårt havererade artikelprojekt. Detta hade vi inte kunnat göra om vår text var ”under publication” i Journal of Modern History. Sågningen där visade sig alltså bli ett lyckokast. Det viktigaste i texten fick vi ut i en bok som var Open Access och som – skulle det visa sig – kom att få mängder av läsare över hela världen. Vår text kom att sätta den kunskapshistoriska miljön i Lund på kartan och Johan blev inbjuden till Washington, Cambridge, Sydney, Paris…

Parallellt med detta var vi, återigen, i full färd med att skriva ansökningar. Här kom också texten vi skrivit till användning. Hos många finansiärer blev det blankt nej, men hos Ridderstads stiftelse fick vi träff. Dessutom gick Johan vidare med en ERC-ansökan som, i stor utsträckning, byggde på vår engelska cirkulationstext. Till slut föll han på målsnöret, men samma text kom till användning när han lite senare fick möjlighet att ansöka om att bli Wallenberg Academy Fellow. Och där blev det fullträff.

Vad jag vill illustrera med allt detta är att vissa texter som vi skriver cirkulerar på många olika sätt. De blir publikationer, ansökningar, framgångar och misslyckanden. I backspegeln kan saker te sig självklara, men mitt i processen är det omöjligt att veta vad som är vad. Därför är det viktigt att hålla sig i rörelse, försöka se möjligheter och inte bli alltför nedslagen när det går emot. För det kommer det att göra. Även när man samarbetar med Johan Östling. Dock är det, som jag varit inne på i tidigare inlägg i denna serie, betydligt enklare att hantera allt detta när man är två som skriver. Motgångarna blir inte lika personliga. Och framgångarna blir bättre när de delas.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Win some, lose some

Vid tretiden igår publicerade Riksbankens Jubileumsfond årets beslut om vilka projekt och program som beviljats. De flesta ansökningarna gallrades bort redan i våras. Av de som var kvar skulle omkring hälften ges stöd. Själv hade jag två chanser på samma forskningsidé. Dels i form av ett individuellt projekt och dels inom ramarna för ett stort program. På pappret var chanserna goda. Men sannolikheter och utfall är som bekant två olika saker.

Någon timme efter lunch kom det första beskedet. Mitt individuella projekt fick avslag. De sakkunniga framförde liknande kritik i sina omdömen, men lutade åt olika håll. Den ena rekommenderade projektet, den andra hade ”mixed feelings” men argumenterade för avslag . Under läsningen av utlåtandena sköljde känslor av tomhet över mig. Följt av ett gnagande tvivel. På mig själv och på projektet.

Parallellt med ett frekvent uppdaterande av RJ:s hemsida försökte jag få lite jobb gjort. Det gick sådär. Och för varje uppdatering kändes det som att chanserna minskade. Av morgonens tillförsikt fanns inte mycket kvar. Framför mig såg jag en lång rad framtida avslag. Efter ett tag mailade jag över utlåtandena till min fru och började processa dem över telefon. Mitt i en diskussion av hur jag kunde förbättra ansökan till våren kom Johan Östling ned och gratulerade mig. Jenny Anderssons program Nyliberalism i Norden. Ett nytt historiskt fält hade beviljats! 33,1 miljoner! Sex år!

Innebörden av detta har ännu inte sjunkit in. Det kommer förmodligen ta ett tag. På ett personligt plan är det förstås helt fantastiskt att flera års forskningstid har säkrats. Men ett forskningsprogram av denna storlek innebär så mycket mer. Det ger en närmast unik möjlighet för forskare att arbeta tillsammans med stora och svåra frågor. Sådana som man i avgränsade individuella projekt ofta får nöja sig med att ”belysa” eller ”ge perspektiv på”. Dessutom är forskargruppen som Jenny samlat ihop imponerande stark. Det känns oerhört inspirerande att få chansen att ingå i detta sammanhang. Jag kommer lära mig massor.

Så vad ska det då forskas om? Jo om något helt annat än det jag nu skriver bok om. Det nya projektet handlar om den genomgripande förändring som den svenska spar- och investeringskulturen genomgått under de senaste fyra decennierna. Vad jag framförallt kommer undersöka är populariserandet av aktiesparande och cirkulation av finansiell kunskap. Min primära empiriska ingång är Aktiespararnas riksförbund vars arkiv nyligen deponerats vid Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm. I projektet kommer jag också analysera framväxten av fenomenet FIRE (Financial Independence Retire Early). Dvs att leva extremt sparsamt och investera i aktier för att i 30-40-årsåldern kunna säga upp sig från jobbet och leva resten av livet på kapitalinkomster.

Detta att ta sikte på ett nytt forskningsområde är alltid speciellt och inte så litet skrämmande. I det sena 1960-talets miljödebatt är jag trygg. I 1980-talets finansiella kultur är jag nybörjare. Men däri ligger förstås en lockelse. Som forskare är det nämligen – tycker jag – roligast att inte veta. För då kommer ju upptäckterna och insikterna oftare!

Fast det är förstås inte så dumt att känna sig hemmastadd heller. Och Hans Palmstiernas korrespondens är ju ruskigt intressant. Tur att det är lite tid kvar på bokskrivandet ändå...

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!